Dagens stora snackis är hur pensionären Margareta Winberg förväxlades med politikern Margareta Winberg inför en regeringsmiddag – men satt med ändå. Journalisten Ann Lagerström skriver här om varför regeringens inkluderande agerande gör henne stolt.
När det pensionerade arbetsterapibiträdet Margareta Winberg, 67, får inbjudan från miljöministern tvekar hon inte.
Finmiddag på Rosenbad, varför inte? I och för sig har hon aldrig varit politiker, i och för sig är hon inte intresserad av miljö, men vadå:
”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar hon enligt DN, klär sig fint, och blir mottagen med öppna armar av Lena Ek.
Där på det officiella fotot bredvid en hel rad före detta ministrar sitter Margareta i sina svarta långbyxor och en ”blus med lite grejer på”.
För mig representerar den där bilden en del av Sverige som jag verkligen älskar, på ett praktiskt och påtagligt sätt visar den effekterna av det sociala experiment som kallas demokrati och som vi prövat och omprövat nu i över 90 år.
För det första:
Margareta tvekar inte. Det är klart att hon kan få en middagsinbjudan från regeringen.
För det andra:
Hon ringer inte och frågar om de tagit fel. Nej då, är man bjuden, så är man bjuden.
För det tredje:
Vakten i Rosenbad stoppar henne inte, utan släpper in.
För det fjärde:
Ministern blir uppiggad. Ja hon tycker till och med att det är ”vansinnigt roligt”, och presenterar utan att tveka Margareta för de andra middagsgästerna.
För det femte:
Middagsgästerna finner sig, välkomnar, konverserar.
För det sjätte:
Ingen kommer på tanken att det före detta arbetsterapibiträdet inte ska vara med på den officiella bilden jämte ett stort antal kända politiker.
För det sjunde:
Den förre detta jordbruksministern som blev utan regeringsmiddag säger bara: Väl bekomme.
Så idag tänker jag på mormor och morfar som la ner sin ungdom på rösträttskampen. Och så minns jag ett vykort jag fick från Hawaii. Jag hade skrivit till Tage Erlander att när nu min pappa betalade så mycket skatt som finansierade herr Statsministerns alla resor så kunde han åtminstone skicka mig lite frimärken från något exotiskt land.
Några månader senare på våren 1964 kom det:
Solnedgång över havet. Fullklistrat med frimärken och några handskrivna ord:
Med en underskön hälsning
Tage Erlander.
TEXT: Ann Lagerström
Följ @annlagerstrom
Uppdaterat: Varför valde ni bort bilden med Margareta Winberg, regeringen?