Varje Harlem Shake har ett version- eller editionnamn, och är 30 sekunder. Någon med hjälm (eller mask), dansar till till synes utan att uppmärksammas av människor som utför vardagliga sysslor runt omkring. Scenen växlar när baslinjen drar igång, och allmän galenskap — gärna utan tröjor — drar igång.

Harlem Shake tycks inte ha några begränsningar för vilka grupper som tycker den är rolig och spelar in sin egna version. Det finns minst en Skyrim-version, och en Team Fortress-version, ett universitet har spelat in sin version, och någon har använt sig av sin hund, likväl som ett försök att få en gammal farmor att göra en Harlem Shake… En ny undersektion på Reddit har dedikerats till fenomenet, där du kan kolla in alla olika versioner — och lägga upp din egna. Självklart har även parodier skapats, vad sägs om den brittiska party-editionen, till exempel:

Harlem Shake är en dansstil som funnits sedan 80-talet och går ut på att man skakar överkropp och axlar. Låten som används releasades förra året av artisten Baauer, som blivit tagen på sängen av den plötsliga populariteten.

this is fucking nuts

— Baauer (@baauer) February 9, 2013

För ett år sedan kom det fram att TRENDnets videokameror uppsatta i folks hem, strömmade bilderna ut på internet och var relativt enkla att koppla upp sig mot. Det innebär att det kameran fångar upp, kan vem som helst se. Företaget skapade en s.k. ”patch” för att laga säkerhetshålet, men fortfarande är det många som inte vet om att kameran sänder publikt. Nu har en grupp som kallar sig TRENDnet Exposed skapat en översiktskarta, skriver io9, där alla kameror som skickar ut bilder markeras, och man kan enkelt klicka in och titta.

De skriver att de vill öka medvetandet om problemet, och förhoppningen är att fler ska nås av informationen så de kan täppa igen säkerhetshålet. Över kartan kan man hitta en länk med uppgraderingen som säkrar videoströmmen. Baksidan är att det för ”digitala fönstertittare” blir något av en guldgruva. The Verge kallar det för en ”creepstream” och Network World har till och med lagt upp bilder från strömmar som de hittat, från både hem och arbetsplatser.

Uppdatering: Det ser ut som att Google har inaktiverat gränssnittet för kartöversikten länkad ovanför, då den bryter mot användarreglerna. Kameraströmmarna fortsätter dock att finnas åtkomliga. Läs gärna Ludvigs förklaring i kommentarerna till hur man kan göra.

CC-BY Cambodia4kids

Den svenska politiska bloggsfären förklaras död med jämna mellanrum. Det finns ett antal tappra tyckare kvar, och om den ska anses leva får man väl i alla fall lov att inse att den är tämligen oviktig. Annat var det 2008, när en våg av inlägg och aktiverande online i och med de stora protesterna mot FRA-lagarna. Du kunde känna av det folkliga trycket och det betydde något, även om regeringen fick som de ville ändå i slutändan.

Att sörja bloggsfärens frånfälle kan signalera lite olika saker. Ur ett individuellt perspektiv kan det se ut att handla om att man saknar att vara betydelsefull. Kanske inte minst med tanke på den medvind bloggsfären kände under en tid med FRA-motståndet, bara för att se sig ha misslyckats. Personligen saknar jag översikten — vad händer politiskt, hur påverkas jag och mitt liv av det, vad är det jag behöver ifrågasätta. Debatterna har flyttats till Facebook, Twitter, Tumblr och Google Plus till största delen, och någon vettig översikt går inte att få — än mindre fördjupade analyser och historiska perspektiv.

Det som sker på de sociala medieplattformarna behöver vara lättsmält, gärna paketerat i memformat för att man ska orka notera det. Kanske en delning eller tumme upp kan dispenseras då. Detta genererar rapporter i media om ”stormar” på olika sociala medieplattformar pga många delningar och likes, vilket emellanåt kritiseras. Samtidigt så existerar ingen uppmuntran eller förankring för att bygga något annat.

Behövs det ens en svensk politisk bloggsfär? Tanken för mig är att en stabil politisk bloggsfär skulle kunna bistå med en fördjupad insyn i resonemang kring politiska beslut. Av och för vanligt folk, de som är väljare. Det kan handla om kritiskt tänkande, såväl som kunskapshöjande. Det saknas, som jag ser det. Eller rättare sagt: finns det, så ser jag det inte. Så ja, det finns ett behov. Frågan är om det är ett behov som just bloggare, ur en traditionell mening, kan fylla.

För ett ytterligare problem är att politiska bloggare kan uppfattas som megafåniga. De som talar bäst och inflytelserikast om ”sitt” parti, får fina positioner inom partier eller företag och bloggen framstår snarast som ett medel för personlig vinning (eller ett manipulativt verktyg för en ansiktslös organisation), än genuint kunskapsdriven och engagerad. Sen blir det ju för den vanliga läsare tjatigt också. Varför läsa någon som skriver om samma sak hela tiden, när det finns så mycket underhållande distraktioner därute? Särskilt om man i grunden inte håller med.

Vi klickar in på våra nyhetssidor, och kollar våra flöden. Politisk mångfald och bredd saknas där. Vi föreslås ämnen vi redan är intresserade av — och handen på hjärtat, de flesta av oss vill väl ha en lugn och harmonisk vardag. Det finns ingen naturlig samlingsplats längre, som man stannar till vid ”för att man ska och alla andra gör det”, för att läsa bloggar där alla möjliga olika aspekter kan hittas och funderas över.

Knuff hade den tidigare, Politometern gjorde ett fint försök att skapa en plattform men vi stannar inte till där, naturligt. Det är i våra flöden vi fångar upp informationen, och det är våra flöden vi justerar att passa för oss och våra funderingar. Om det finns ett behov av en svensk bloggsfär, är det i våra flöden den behöver synas. Och då handlar det väl kanske inte om en bloggsfär längre, nödvändigtvis.

Finns behovet så kommer något att ta vid är emellertid min slutsats. Personligen undrar jag mest om sorgen över den bortgångna svenska politiska bloggsfären egentligen handlar om att det inte syns något behov tydligt, att spinna vidare på. Under tiden får vi nöja oss med rapporter om att folk reagerat medelst tumikoner, utan att egentligen veta varför.

TubeMogul är en tjänst som köper annonsering vid videos, och de beräknar att PSY och hans agent YG Entertainment har tjänat cirka 870 000 dollar från annonsering som syns vid själva videon. Det är hälften av inkomsterna av annonsplaceringen, då Google Inc behåller ungefär hälften själva. PSYs avspända förhållande till upphovsrättsintrången av hans låt har gjort att han och YG Entertainment dessutom tjänar pengar på parodier och remixer av hans verk.

Youtube har nämligen en automatfunktion som känner igen upphovsrättsskyddade verk. Artister kan välja att få upplagt innehåll borttaget, eller dela annonsintäkterna från visningarna med Google. PSY har valt att låta allt vara kvar online och den sista veckan i september, när Gangnam Style hade haft runt 300 miljoner besök, identifierades mer än 33 000 andra videoversioner ha lagts upp. Annonsintäkterna från dessa, tillfaller PSY.

Musik handlar allt mindre om att vara en produkt som man säljer. Det fungerar istället som marknadsföring, vilket leder till andra typer av inkomster. Många artister tar till olika kreativa lösningar för att hitta nya vägar till inkomster idag. Trent Reznor i Nine Inch Nails har profilerat sig genom att exempelvis dela ut sin musik gratis, mot att han fick en email-adress.

Allt fler svenskar får idag sin huvudsakliga inkomst genom ett Youtube-konto och allt fler inte minst, skapar sig en plattform på videosidan som språngbräda för sina karriärer.

Edit 22 december: Jag har tagit bort bisatsen ”, varav den den största delen pengar kommer från Youtubevisningar” i inledande stycket, då det inte står med i ursprungsartikeln jag citerar ur. Ber om ursäkt för detta. Tack Blisk för påpekandet. //emma

Du får varningar om upphovsrättsintrång när en tredje part meddelar oss att ett av dina videoklipp gör intrång i deras upphovsrätt och vi tar bort det klippet. Vi varnar dig genom ett e-postmeddelande och varningen visas i kontoinställningarna på sidan Hantera konto. För användare som har gått i vår upphovsrättsskola kan en varning om upphovsrätt tas bort efter sex månader, om vi inte får några ytterligare meddelanden om upphovsrättsintrång under den tiden. Specifik information om borttagningen finns också i avsnittet Upphovsrättsmeddelande i ditt YouTube-konto.

Automatisk blockering används av praktiskt taget alla stora plattformar. Den inneboende svagheten i automatiserade funktioner som stänger ner konton är att det blir många s.k. ”falska positiver”. Funktionerna stänger alltså ner för mycket.

Facebook, t.ex. har inte mindre än tre gånger, stängt ner kvinnorna bakom gruppen ”Uprising of Women in the Arab World”. Det antas vara intressegrupper som inte alls gillar att dessa kvinnor visar bilder på sig själva med håret utslaget (nej, det handlar inte ens om naket) och därför klickar på anmälningsknappen. Inte vid något av tillfällena har någon på Facebook kommenterat eller rättat till felet.

Många av er minns säkert också kvinnan som dök baklänges från en brygga. Hennes ”asballa tuttar” ansågs av filtret gå över gränsen och kontot blev nedstängt. Eller kanske läste ni om femåringens nakna överkropp som genererade en avstängning. Eller människor som fått sina konton avstängda utan någon som helst motivering på Google, så mail aldrig kan kommas åt igen. Eller vad sägs om killen som efterlyste Google plus-kompisar på Facebook, och fick kontot avstängt?

Jamen, säger du kanske, det är ju deras plattformar/företag, så de får väl göra som de vill? Du kan ju alltid stänga av ditt konto (varvid jag i tanken brukar fylla i med ”och bygga en timrad stuga i skogen eller nåt”). Jag blir alltmer frustrerad när jag hör det argumentet. Det är inte fel att om man lämnar plattformen så har man inte det problemet längre. Det är ju bara det att vad man samtidigt förväntas lämna är ett socialt liv. Vänner, familj, bekanta…

För att inte tala om det frö av misstänksamhet som sås, när någon blir avstängd. Det kanske är något fel på den personen? Den gjorde antagligen nåt för att förtjäna det? Det rena mjölets retorik har börjat skönjas p.g.a. filter som per definition tar bort mer än det ska, ”om utifall att”.

Det finns både ett socialt tryck och behov, som inte alltid är lätta att balansera med varandra — och det borde vara illa nog. Vi behöver i mycket större omfattning idka konsumentmakt på det stora plattformarna. Ställa lite krav — vi har rätt till det. Särskilt då de tjänar enorma pengar på oss.

Det får vara nog med undfallenheten mot de här jättarna — det är dags att åtminstone avkräva snabba och effektiva kontaktmöjligheter i de fall deras egna system gör fel.

Människor ska inte behöva känna sig rättslösa för att de använder sig av en gratisfunktion, som i allt högre grad är integrerad i samhället. Vi har passerat en viktig gräns här nånstans för vad som är rimligt. Låt oss för sjutton slippa konstiga misstänkliggöranden mellan riktiga människor, när det är koder som gör fel. Struntsamma att det är ”gratis” — vi betalar på olika sätt, ibland till och med ett ganska högt pris.

Jag tycker helt enkelt att det är dags att sluta undervärdera människor, bara för att de hänger på sociala medier. Då vi inte kräver en bit av vinsten vi själva genererar, borde det vara ett rimligt krav att åtminstone ha tillgång till en ordentlig support.

Testikelcancer är den vanligaste cancerformen hos män mellan 20 och 45 år, skriver vårdguiden. 250–300 män drabbas varje år, och 95 procent av dessa botas för gott. Dock tas den sjuka testikeln bort och man har möjlighet att frysa ner spermier innan operationen, eftersom det händer att sjukdomen orsakar sterilitet.

Tips: Under november varje år genomförs en internationell kampanj kallad Movember med syfte att både samla donationer och öka medvetenheten om mäns hälsa.

”As a child I watched your advertisements with interest as to how at this wonderful time of the month that the female gets to enjoy so many things ,I felt a little jealous. I mean bike riding , rollercoasters, dancing, parachuting, why couldn’t I get to enjoy this time of joy and ‘blue water’ and wings !! Dam my penis!! Then I got a girlfriend, was so happy and couldn’t wait for this joyous adventurous time of the month to happen …..you lied !! There was no joy , no extreme sports , no blue water spilling over wings and no rocking soundtrack oh no no no. Instead I had to fight against every male urge I had to resist screaming wooaaahhhhh bodddyyyyyyfooorrrmmm bodyformed for youuuuuuu as my lady changed from the loving , gentle, normal skin coloured lady to the little girl from the exorcist with added venom and extra 360 degree head spin. Thanks for setting me up for a fall bodyform , you crafty bugger!!!”

Bodyform, som egentligen inte har någon CEO, föreställde sig att om de hade haft en, skulle hon antagligen svara honom såhär:

Breanna, som hon heter idag, påbörjade en hormonbehandling för könsbyte innan gripandet 2010. Det kommer antagligen att ingå försvaret i rättegången som nu äntligen bestämts starta 4 februari nästa år. I över två års tid har hon suttit häktad under vad som av FNs observatör kallats ”grymma och inhumana förhållanden” innan ens rättegångsdatum sattes. 

När en svensk wikipediamoderator vägrar lägga in information (och blockerar de som försöker) om Breanna Mannings egna definierade könstillhörighet, så motiverar han det med att folk inte vet vem Breanna är, och att konvenansen då säger att det är Bradley som gäller. Det finns en viss logik i det ur ett ordning och reda-perspektiv, men det fungerar även som en uttryck för hur konvenansen skapar ett hårt tryck i största allmänhet.

”Don’t ask, don’t tell” gällde och Manning utsattes för ett oerhört starkt tryck pga detta, enligt advokaten som lämnat in handlingar till rätten. Manning levde länge som öppet homosexuell, något som familjen accepterade. 2007 tog Manning värvning i den amerikanska militären för att få möjlighet till en collegeutbildning.

I november 2009 kontaktade Manning en rådgivare i frågor kring könstillhörighet och berättade om sina känslor och ville undersöka möjligheterna till en könsbytesoperation. Ungefär då, började Manning även uttrycka starka samvetskval, ett självpåtaget ansvar för när människor dog i kriget där hennes analyser användes. Flera vittnar om hur hon verkade olycklig och isolerad.

I januari 2010 visade sig Manning för första gången öppet som kvinna, under ett besök i Boston. I april berättade hon i ett mail för sin överordnade att hon led av könsidentitetsstörning (GID). Sergeanten säger sig dock inte ha läst det förrän efter gripandet, då även hormonbehandlingar för könsbyte upphittades bland Mannings tillhörigheter. Gripandet skedde i maj, två dagar efter det att Manning blivit entledigad från sin tjänst efter flera, emellanåt våldsamma, dispyter med sina kollegor.

Allt det här kommer att bli relevant information inför rättegången nästa år. Att försvaret kan komma cirkla runt eventuella psykologiska problem, orsakade av kombinationen könsidentitetsstörning och en omgivning där konvenans – ordning och reda – gäller, oroar en del. Eftersom många kämpar för att få bli respekterade och förstådda som människor med samma rättigheter som andra, kan ett sådant försvar underminera, är oron.

Onekligen är cirkeln i det här fallet ond. När det gäller Wikipedia behöver balansen mellan ”vad folk vet” och ”vad folk borde få veta” vara en dimension av beslutsbakgrund till för vilken typ av information som läggs upp. Ur ett kunskapsperspektiv är det inte alltid bekvämlighet som är av högsta prioritet. I det här fallet handlar det dessutom om hur man som leverantör av fakta och kunskap, klarar av att förhålla sig till potentiellt kontroversiella ämnen.

Varför media konsekvent vägrar förhålla sig till det faktum att Breanna Manning identifierar sig som kvinna, har diskuterats här och var. Flera försök har genomförts för att informationen ska slå igenom, men Manning fortsätter konsekvent att kallas ”han” och ”Bradley”. Världen förvägrar konsekvent Breanna Manning sin identitet.

”Don’t ask don’t tell” föll som praxis under stora jubel förra året, men för Breanna Manning är verkligheten annorlunda.

För många ganska förvånande, riktades denna vrede mot en lågmäld hemsida för hälsovård: PrimaVi som Jan Edlund, Medical Link 3W AB, drog igång 1993, och nu mest bara ligger kvar online som ett slags internetarkiv och som mest kanske genererar några hundralappar i annonsintäkter i månaden. Under större delen av gårdagen pryddes den av en film med Julian Assange som håller tal, och texten:

Greetings, We are Anonymous. We will not abandon Julian Assange nor will we abandon the cause of WikiLeaks. Telling the truth is not a crime. Whistleblowers and hacktivists are not criminals. In the words of Julian Assange, ”There is unity in the oppression. There must be absolute unity and determination in the response.” Hide the truth from us, demonize us and prosecute us but expect us.
We are Anonymous
We are Legion
We do not forgive
We do not forget
Expect Us

Att just den här sidan, som dedikerad till hälsovård och inte alls har någon politisk eller opinionsbildande tyngd drabbas, kan ingen riktigt svara på, vilket antagligen inte förvånar. Som bekant, så är Anonymous inte en organisation i traditionell bemärkelse, med officiella talespersoner eller tydliga agendor.

När man läser runt kan man se att fokus ligger på den upplevda orättvisa behandlingen av Julian Assange. Eventuell exploatering av det — som exempelvis att någon utnyttjar motivationen och riktar uppmärksamhet mot en hemsida för egna syften — är en dimension av problem som nuvarande upplägg av Anonymous alltid kommer att inneha, mer eller mindre. Ifrågasättande om varför en förhållandevis obetydlig och kanske framför allt oförarglig sida som PrimaVi attackeras, kanske inte får något svar.

Jan Edlund är i alla fall inte särskilt upprörd över det inträffade och tar det med ro.

– Jag noterade på eftermiddagen att någon varit inne, så jag tog bort deras sida. Men sen kom den tillbaka, så inatt sökte jag runt lite på nätet, och hittade svagheten så har lagat den nu, säger han.

Händelsen påminner, som alltid, om värdet att hålla sidor uppdaterade säkerhetsmässigt. Eftersom PrimaVi är till åren, hade den inte de senaste säkerhetsuppdateringarna och genom en ganska simpel åtgärd kunde den hackas.

– Det var nog mest bara för att svagheten fanns på sidan, som den blev hackad alls. Det var inte ett särskilt stort eller krångligt hack utan har med att göra att jag inte uppdaterat säkerheten på ett tag, säger Jan Edlund.

Det enda jag inte vill missa under OS är invigning och avslutning (där man kan se såna här grejer) — allt däremellan är lite som ett brus som verkar trevligt, men aldrig intresserat mig riktigt, så nåt intensivt sporttittande har det inte varit för mig. Trots det har jag stött på riktiga guldkorn i mitt flöde jag nog inte kommer att glömma i första taget. Som den sydafrikanska pappan som var så himla stolt över sin sons guld i simningen. Fast jag knappt förstår ett ord av vad han säger, förstår jag ändå precis.

Eftersom jag inte är nån sportfantast hade jag således ingen aning om att en kines hade sista chansen att ta ett (vad jag förstått) välförtjänt guld i häcklöpning. En gammal skada spökade, och han kom bara över första hindret. Bildsekvenser när han skadad hoppade ut från arenan, stannade upp några sekunder, vände och hoppade tillbaka in på banan för att ge sista hindret en kyss, fick mig att bryta ihop i tårar, det var så vackert och sorgligt på samma gång.

Som kontrast till det sentimentala, får kunderna och personalen på en bank på Bahamas lov att ställa upp. De som följde 4×400 meter herrar på en liten tv-skärm med ett enormt engagemang från start till mål. (Obs! Dra ner volymen innan du drar igång videon.)