Skrivet av
Gästskribent

14 mars

Kina präglar listan över världens största sociala medier

Kan du nämna världens största sociala medier i ordning? Facebook – rätt! Twitter – fel! Qzone och Tencent Weibo – rätt!

För ett tag sedan skrev jag på Ajour om hur kinesiska tjänster dominerar världens näthandel. Detsamma gäller sociala medier, då Kina redan i slutet av 2012 hade 567 miljoner internetanvändare, vilket är fler än hela EU:s samlade befolkning.

Ny statistik från Go Globe visar att 91 procent av de kinesiska användarna är registrerade vid något socialt nätverk, jämfört med bara 67 procent i USA. Den snabba tillväxten av Kinas sociala medier gör att det i dag inte verkar finnas någon träffsäker lista över världens största sociala nätverkstjänster. Läs vidare →

11 mars

Krönika: Det växande journalistföraktet

Denna text publicerades först i GP, fredag den 8 mars.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om kritiken mot journalistiken. Några har velat få mig att ta ansvar för sådant som stått i tidningar jag inte har arbetat på, andra för genrer av journalistik jag inte har sysslat med.
Jag är inte kändisjournalist eller sportjournalist och skriver inte om börsen, men har aldrig tyckt det har varit ett problem att olika delar av skrået arbetar olika. Jag känner också stark motvilja inför alla typer av kollektivt ansvarsutkrävande.

Jag har också otaliga gånger förklarat för dem som är benägna på konspirationer att journalister på olika tidningar konkurrerar, vi gör inte upp med varandra om vad som får och inte får skrivas. Jag har också i alla tider försökt att undvika att dansa med politiker.

Men sedan en månad tillbaka är det något som gnager i mig. Och det handlar om en dans – Gagnam style.

De som följer twitter visste att festen var på gång. Det var som den stora klassfesten som alla som var någonting hade bjudits till. Ja, alla coola förstås. De populära. Jag lyckades bli bjuden på fest några gånger under skoltiden, men väl där vantrivdes jag. För man måste känna gemenskap med dem som gillar att supa och festa just på det sättet, man måste tillhöra samma klick och man måste vara full för att tycka det är kul att ta på sig en Niklas Svensson-mask och dansa Gagnam style med Lars Ohly och Anna Maria Corazza Bildt. Jag tror också man måste vara full för att låta sig filmas så att det kan läggas upp på youtube. Så som gjordes på Expressenjournalisten Niklas Svensson storslagna födelsedagsfest.

Jag växte snabbt ifrån suget att bli bjuden på festerna som ordnades när jag gick i skolan. Och sedan dess har jag tänkt att det är en bra egenskap för en journalist att inte vilja tillhöra den populära klicken i klassen.

Men i en debattartikel som födelsedagsbarnet skrev 2007 kan jag läsa att jag tänker fel. Ja, jag är faktiskt en riktig tönt. Jag har missat att ”riktiga reportrar festar med makten”. I artikeln berättar den ”riktiga reportern” att han druckit öl med Fredrik Reinfeldt, druckit sprit med Göran Perssons medarbetare, bjudit politiker på vin i sin bostad och bjudits på alkohol i Ulf Adelsohn vinkällare. Sedan skryter han lite om en gratisätarmiddag på skattebetalarnas bekostnad, och beskriver hur självklart han tycker det är att alla super i Almedalen. För det är inte i diarierna man hittar scoopen, det är i fyllan och villan man gör det. ”Så jobbar en bra journalist. Och så byggs kontaktnät och förtroende som när skandalen briserar kan vara helt avgörande.” skriver Niklas Svensson.

Plötsligt förstår jag var journalistföraktet kommer ifrån. För nu känner jag det också. Jag föraktar dem som anser att supa är en journalistisk metod. En metod som dessutom påstås vara ”riktigare” än att gräva i arkiv och träffa vanligt folk i deras vardag. Jag känner även ett förakt för dem som kallar sig politiska journalister men enbart ägnar sig åt skvaller om politiker istället för att förklara för väljarna vilka effekter politiska beslut kan få för dem.

Jag känner att jag inte längre kan försvara mitt skrå.
Hur hamnade vi i denna återvändsgränd?
Vi måste faktiskt finna en anständig väg ut. För journalistiken är under attack.
Journalistföraktet växer i takt med att den nya populismen breder ut sig. På sajter och i tidningar som Avpixlat och Dispatch International har journalisterna utsetts till landsförrädare.

De som skriver på dessa sajter är frustrerade och arga och ibland hatiska. De hävdar att journalisterna ljuger och sviker sitt land när de inte visar hur sanningen ser ut. De säger att journalisterna hänger runt Stureplan,konspirerar på Södermalm och aldrig besöker verkligheten. Gammelmedia sa man förut, men den rådande beteckningen nu är ”fulmedia”.

På ”fulmedia” arbetar ”PK-eliten”. ”PK-eliten” det är vi, det är vi som dansar med politikerna inom ”sjuklövern”. Sjuklövern är de sju riksdagspartier som inte pratar med det åttonde. På Niklas Svenssons födelsedagsfest dansade sossar med kristdemokrater och vänsterpartister med moderater – och journalisterna dansade med allihop, de enda som inte var bjudna var Sverigedemokraterna.

/Annika Hamrud
Frilansjournalist

9 mars

Maria Sveland: ”Gubbväldet på Gräv”

Just nu pågår en journalistkonferens i Göteborg, Gräv. Igår, fredag, arrangerades ett mingel med en ”Late Night Show” som blivit mycket omdiskuterad. Maria Sveland var en av gästerna, och idag gav hon sin version av eventet på sin hemsida. Sajten blev genast överbelastad och ligger nu nere, varför Maria Sveland har gett Ajour tillåtelse att sprida hennes text i helhet. Flera av de närvarande journalisterna har ocksås skrivit under ett öppet brev till arrangörerna, som du kan läsa här. Här följer Svelands text så som det först var publcierat. Se även en pdf från bloggen.

Det finns många historier om Gräv – den årliga sammankomsten för undersökande journalister. Historier som sammantaget ger en bild av en svajig firmafest på en Finlandsfärja där sexismen och ett illa dolt kvinnoförakt flyter upp till ytan allteftersom alkoholen fylls på. Förra året ropade en av våra mer kända manliga medieprofiler ”visa pattarna” åt en kvinnlig kollega men även historier av mer allvarlig karaktär i form av sexuella trakasserier har berättats genom åren. Läs vidare →

6 mars

Valrapporteringen från Kenya: Jakt på våld, följd av tystnad

Roligast på östafrikanska Twitter den här veckan är de reaktionerna på utländska mediers bevakning av måndagens val i Kenya. Lite elakt sammanfattat har bevakningen sett ut så här: En intensiv jakt på blod och våldsamma sammandrabbningar, följd av en total tystnad.

Flera mediehus trampade rejält snett. CNN verkade ha glömt att vi lever i ett decennium där deras reportage faktiskt ses också av dem de handlar om. De publicerade bilder på något som förefaller vara unga män som leker krig i skogen, och presenterade dem i dramatisk ton som ”lokal kikuyu-milis, redo för valdagen”. Inslaget gav upphov till högljudda protester på nätet, som bland annat mynnade ut i den humoristiska Twittertaggen SomeoneTellCNN, där CNN får tips till fler reportage.

(CNN har bett om ursäkt.)

Märkligt var också New York Times stort uppslagna reportage, som handlade om våldsamma sammadrabbningar i Tana River för sex månader sedan, och som på något oklart vis kopplas till valet i går.

Svenska medier hårdvinklade på att nio poliser tidigt på morgonen dödades i ett bakhåll av separatister på kusten. Den nyheten lyftes knappt alls av kenyanska medier. Det ska nog delvis ses i ljuset av mediedebatten i Kenya efter våldet 2007/2008. Då fick medierna en del av skulden, för att ha spridit hets och hatpropaganda, men också otrygghet och rädsla genom att ensidigt fokusera på våldet. Den debatten är förstås svår i ett land med ung och skör pressfrihet, där en uppmaning till journalister att vara återhållsamma lätt leder tankarna till den inte alls så avlägsna censuren. Hos oss borde debatten vara lättare att ta, och lika intressant, för vår mediebild av afrikanska val påverkar också – både här hos oss, och där.

PS. Det har gjorts mycket bra bevakning av utländska medier också.

TEXT:
Leo Wallentin

frilansjournalist och konsult
Den här texten är också publicerad på Nairobikoll

5 mars

Krönika: Har det blivit olagligt att inte titta på teve?

screenshot 2013-03-05 kl. 21.43.07

Foto: Funky64 CC-BY-NC-ND

När jag pluggade på universitet i slutet på 90-talet hamnade jag vid ett tillfälle i ekonomiskt trångmål vilket föranledde att jag med kort varsel sålde min teve för att få loss några extra slantar. Det skall sägas att den första månaden utan teve var förfärlig och att jag till en början klättrade längs väggarna av rastlöshet. Sakta men säkert började jag dock att acklimatisera mig och började tycka att det faktiskt var ganska skönt att inte förlora så många timmar varje kväll på det meningslösa strötittandet. De timmar jag lade på teve varje dag flyttades sakta över till bokläsning, löpträning eller mer sociala aktiviteter med vänner. Jag började inse att mitt liv faktiskt blev lite bättre utan teve. Det fanns något befriande över att konstatera att jag numera var en tevefri människa. Att jag sparade ytterligare lite pengar på att inte längre behöva betala någon teve-avgift och faktisk kunna svara att ”Nej jag har faktiskt inte någon teve. Det är ett medvetet val” när Radiotjänst ringde var bara en bonus (om än välkommen sådan för en fattig student). Läs vidare →

3 mars

”Citizen science”: Hur amatörer beräknade Tjeljabinsk-meteorens bana före astronomerna – med Google Earth

Som de flesta andra blev Stefan Geens djupt fascinerad av de unika filmerna från meteoritnedslaget i ryska Tjeljabinsk den 15 februari. Sedan fick han en idé. Med tanke på hur många filmer det fanns, skulle det gå att rekonstruera meteoritens bana, och komma fram till var den slog ner?

Resultatet var häpnadsväckande. Men det mest intressanta var vad som hände sedan.

Stefan GeensStefan är inte astronom, utan jobbar som strateg på digitala byrån Söderhavet. Han var också en viktig del av den första, tidiga bloggosfären i Sverige.
Men han är dessutom en av världens främsta auktoriteter på Google Earth och digital kartografi. När Google Earth lanserades i mitten av 2005 var Stefan en av de första som insåg vilka möjligheter som nu hade öppnats. Han startade bloggen Ogle Earth för att på sant blogg-manér spara och dela sina experiment med det nya programmet. Ogle Earth blev snart den dominerande källan för alla som utforskade verktyget; ett tag hade Google Earths nedladdningsida en direktlänk  till Ogle Earth.

Nu letade Stefan bland filmerna efter någon som hade ett landmärke som kunde identifieras i Google Earth. Många filmer togs via dashboard-kameror. En komplikation med dem är förstås att själva inspelningspunkten flyttar sig.

Men när Stefan hittade en film från en bevakningskamera det centrala torget i Tjeljabinsk insåg han att han hade vad han behövde.

Ändå visade filmen från Revolutionstorget inte meteoritens väg på himlen. Den visade inte himlen över huvud taget, bara en föga upphetsande trafikled.

Men ljusskenet från meteoriten var så starkt när det passerade över staden, att lykstolparna på torget kastade nya skuggor. I Google Earth kunde Stefan mäta upp avståndet mellan dem. En animerad GIF med bilder från filmen visar hur skuggorna rör sig när meteoriten passerade:

Animerad GIF visar hur ljusskenet från meteoren kastar nya skuggor

Om man ritar upp en linje från skuggans slut till lyktstolpens topp och fortsätter att dra ut den, får man en serie syftlinjer som – tillsammans med filmens tidsangivelser, och ytterligare några data – ger en rimlig första uppskattning av hur meteoriten måste ha fallit mot jordytan. Det är i princip matte som du gjorde i högstadiet: att beräkna vinklar och längder för rätvinkliga trianglar – det där som förmodligen fick dig att tänka ”aldrig i livet att det här kan användas i verkligheten”. Men Stefans insikt visade sig verkligen kunna ge en första beräkning av banan.

Panorama från Google Earth för meteoritens beräknade bana

Redan dagen efter nedslaget kunde han lägga ut bloggposten Reconstructing the Chelyabinsk meteor’s path, with Google Earth, YouTube and high-school math. Sedan tog det snabbt fart.

Först började bloggposten spridas bland astronomi-intresserade. Och sedan rasade kommentarerna in från amatörer, som kompletterar Stefans första ansats med pekare till fler filmer, nya data och beräkningar. En noterar till exempel att en del inspelningar från området rullar på tills dess att tryckvågen från meteoriten når marken och krossar fönster i området. Om man tar tidsskillnaden mellan ljusskenet från explosionen och kraschen av tryckvågen och dividerar med ljudets hastighet i luft, får man en uppskattning av höjden. Men ljudets hastighet i luft varierar med höjden, påpekar en annan, så man måste justera beräkningarna. När man känner till avståndet, föreslår en tredje att man kan använda videons definierade frame rate för att beräkna hastigheten. Så hjälps man under loppet av några timmar åt att bygga en allt mer förfinad modell av händelsen.

Stefan uppdaterade både .kml-filen (insticksfilen som laddas in i Google Earth och som alla kan labba med) och bloggposten löpande, trots att han var på resa i Afrika. Efter en dag hade den spridit sig till en bredare krets av teknik- och vetenskapsintresserade, dag två hittade mainstream media fram till den.
Besöksfrekvens för OgleEarth efter bloggposten om meteoritnedslaget

Vid det här laget hade också etablerade forskare börjat höra av sig till Stefan och använda de data som han och kollektivet av kommentatorer hade kunnat sammanställa (över 300 kommentarer hittils – rekord för bloggen).

Nu började det bli klart att det här nog var ett exempel på citizen science – ett samlat namn för många olika intitiativ där amatörer samarbetar med forskare via nätet.

Citizen science har inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige ännu, men håller på att ta fart internationellt. Det handlar ofta om crowdsourcing: hjälp till att tolka Mars-bilder, eller kartlägga ugglor eller inventera världens korallrev. Projekt samlas i portaler som Zooniverse, som drivs av Citizen Science Alliance, eller Scistarter (”Science we can do togetheter”), som är inriktad på ungdomar.

citizen science-initiativ från zooniverse och scistarter

”Citizen science” påminner ju om citizen journalism, som man pratade mycket om i bloggosfärens början, men som kanske inte riktigt infriade de förhoppningar som ställdes på det. Debatten om vad citizen science är, eller bör vara, har också kommit igång: What counts as citizen science? frågar Karen James. Är det vetenskap eller bara ”data chrunching” frågar Adam Stevens. Caren Cooper, som forskar i ämnet, invänder med Pearls Across the Zooniverse.

Typiskt för de projekt som jag länkat till här ovan är dock att initiativet kommer från forskarna, och medborgarna ombeds haka på. Hos Ogle Earth var det ju faktiskt tvärtom: den utlösande snilleblixten kom från ”medborgaren”, och utspridda amatörer definierade själva fram projektet i samarbete.

Jag frågade Stefan om hur han såg på ”citizen science”?
- Jo, men amatörer har ju alltid varit med, eller hur? Comet hunters brukar vara amatörer, till exempel. Och för några hundra år sedan var nästan alla vetenskapsmän amatörer. Grejen med vetenskap är att det nu ofta krävs djup kunskap, men det betyder inte att man kan utnyttja ”lateral thinking” för att hitta nya idéer och metoder, och dessa kan komma överallt ifrån.

Vad tror du om en framtida utveckling för #citizenscience?

- Vetenskap idag kräver resurser – precis som journalistik. Men det finns alltid plats för originella vinklar och nya ideer och experimenterande. Ju fler människor som är inblandande, desto fler kreativa idéer och synpunkter som sedan kan bli mainstream om de är bra, tycker jag.

Sedan starten har Stefans fokus för OgleEarth skiftat. Nu handlar det inte så mycket om själva verktyget, utan om hur Google Earth påverkar geopolitik, och hur vissa stater försöker hindra och censurera tillgången till kartdata.

Och trots att bloggposten om Tjeljabinsk-meteoren haft fler än 100.000 besökare är den inte Ogle Earths mest lästa. Förstaplatsen har Finding Osama Bin Laden’s Abbottabad mansion with Google Earth, publicerad samma dag som amerikanska elitsoldater dödade al-Qaida-ledaren.

TEXT: Jonas Söderström, informationsarkitekt, ur-bloggare och författare till Jävla skitsystem!.

27 februari

Goat Edition

Internet kan vara en fantastisk plats där människor från hela världen får mötas, diskutera samhällsproblem, lära sig saker, dela med sig av sina livsberättelser, upptäcka nya saker, utmana sin världsbild och spränga gränser.

Och klippa in skrikande getter i musikvideos. Förstås.

Goat Edition heter nämligen den senaste internetflugan. Den är briljant i all sin enkelhet och handlar alltså om att klippa in just skrikande getter i poplåtar. Här nedan följer några favoriter av alla filmer som redan dykt upp. Lyssna och njut:

Bon Jovi – Living on a prayer

Whitney Houston – I will always love you

Will.I.Lamb – This is Love

/Pelle Lindvall

18 februari

Coop och den gulfenade tonfisken

Den gulfenade tonfisken kunde ha blivit en riktigt otrevlig affär för Coop i helgen. Men det verkar som om Coop klarade en analkande storm genom att ha koll på sitt Facebook-konto och snabbt svara sina kritiker fast det var helg.

Det började sent på fredag när en kund upptäckte att svartlistad gulfenad tonfisk fanns till försäljning i en Coop-butik. Kunden tog en bild på fisken, lade upp den i Coops Facebook-flöde och frågade varför Coop inte följer de regler som företaget själv ställt upp om svartlistade fiskar, där just gulfenad tonfisk är en av de arter som Coop själv säger att man inte ska sälja.

gulfenadTonfisk
Foto: Gustav Gagge. Läs vidare →

16 februari

Kinesiska tjänster dominerar världens näthandel

Vad heter världens största marknadsplats online räknat i försäljning, och världens största betaltjänst online i transaktionsvärde? Svaret är inte längre amerikanska eBay och Paypal, utan istället kinesiska Taobao och Alipay.

Skärmavbild 2013-02-16 kl. 11.09.40

Kinas näthandel har nämligen ökat lavinartat på senare år. För sex år sedan handlade bara 20 miljoner kineser online. Men enligt ny statistik som i veckan presenterades av Go-Globe, översteg motsvarande siffra i fjol 220 miljoner. Det innebär en ökning med 25 procent från året innan, och att Kina nu har cirka 50 miljoner fler näthandlare än USA.

Läs vidare →