Ett nytt sätt att hålla sig á jour

Jag minns min svensklärare i gymnasiet. Per. Han var av den gamla skolan och klagade alltid på mig. Tyckte att jag skrev för okonventionellt. Läste inte tillräckligt många böcker. Gjorde inte som han sa. Jag fick betyget G i svenska. Men jag ville skriva. Jag visste bara inte var. Eller hur. Jag kände ingen i branschen, och mina föräldrar kom från arbetarklassen utan någon högre utbildning. Det enda min far brydde sig om är att jag blev läkare. Den iranska sjukan. Jag pluggade något annat. Men när jag i tristess av studierna, och av ren nyfikenhet startade en blogg på Blogspot, fick jag min första chans att skriva för en bredare publik. Lyckan i att kunna berätta, få feedback och uppmuntringar av okända människor var obeskrivlig. Det är den än idag.

Därför är jag oerhört stolt över att kunna presentera mig som medlem nummer sex i Ajour. Ett projekt som har varit rejält omtalat – främst på Twitter – denna vecka. Ingen har riktigt vetat vad Ajour kommer att gå ut på, men desto fler har tyckt. Och det är väldigt roligt att så många engageras. Vi är otaliga som har skrikit efter något nytt. Något annorlunda. Jag ser det som när jag startade en ny klubb. En marknad där det behövs nytänk och konkurrens. Alternativ. Istället för att bara klaga på det rådande utbudet.

Vad är då Ajour? För mig är det en blandning av personliga nyheter, och snabba uppdateringar. Vi är idag väldigt få i det här landet, som har insett Twitters storhet. Den rappa rapporteringen och att med enkla medel kunna slussa läsare vidare till viktiga källor kommer bli ett av Ajours stora styrkor. En filtrering, så att läsare effektivt kan hålla sig á jour. Samtidigt som man får läsa mer djuplodande texter om diverse ämnen som engagerar oss personligen. Vi är sju personer med spretig bakgrund och tillsammans sätter vi plattformen för något nytt. Och ärligt talat vet jag inte var det kommer att sluta.

En av mina favoritsajter är Reddit, man kan säga att det är en länkdelningssajt och ett forum. Det är en av få sidor på nätet där jag alltid läser kommentarerna, eftersom dessa ger en ytterligare dimension i form av intressanta länkar, tankar eller bara vitsigheter. På sistone har det förts en mediedebatt om problemen med läsarkommentarer. Hos Ajour kommer läsarkommentarerna vara en viktig del av innehållet. Genom åren har jag sett en stor kunskap hos mina läsare, och dessa ska premieras och lyftas fram. Läsarna är en del av berättandet.

Emanuel Karlsten var först ut med att presentera Ajour, och särskilt en formulering i texten visade sig vara väldigt känsligt: ”Jag tror att alla är journalister” skrev han. Många reagerade och hakade upp sig på den meningen. I onödan. Nej, jag tror inte att alla är journalister. Däremot tror jag att alla har en historia att berätta. Alla är inte heller läkare, komiker, eller modedesigners. Däremot har den nya tiden medfört att jag kan ställa enklare diagnoser genom att söka fram information, underhålla stora massor genom att spela in roliga videor eller designa en T-shirt och sälja den på nätet. Genom verktyg som inte har funnits tillgängliga tidigare. Och på samma sätt tror jag att många fler ska få berätta sina historier, och ge sin synvinkel på vardagsproblem likväl som övergripande samhällsfrågor. Jag kallar mig inte personligen för journalist. Jag är skribent. Krönikör. Debattör. Kalla det vad ni vill. Men det är dags att inse att gränserna för journalism och begreppet journalist har skjutits fram. Förändrats.

Jag vill med ajour inte bara lyfta fram mina egna berättelser. Utan även hjälpa till med att rikta strålkastarljus mot människor som inte passar bilden av en journalist – ”svensk”, man, medelklass, innerstadsbo – att få chansen. Genom mig som megafon, eller med sina egna texter. För deras berättande leder till andra människors förståelse. Jag kommer personligen jobba för att lyfta in fler med invandrarbakgrund, gärna tjejer. Det handlar inte om kvotering. Det handlar om att låta folk som förtjänar chansen, få ta den. Och vi kommer att presentera nya namn inom den närmaste tiden.

Någon kompis skojade om att jag skulle vara ett alibi i detta. Långt ifrån. Emanuel var en av mina allra första bloggläsare och påhejare. Jag har sett honom gå från en ”nobody” till att vara en fantastisk samtidsberättare. Under Utöya bar han ensam den svenska medierapporteringen på sina axlar, för min del. Då hade vi redan börjat prata om att göra något nytt. Skapa en trovärdig plattform där man kunde skriva och verka. Samtidigt som man inte behövde känna sig tillbakahållen av mediehusens restriktioner.

Ett annat ämne som några (läs mediamän och självutnämnda sociala medier-experter) har ifrågasatt har varit affären. ”Vad är AFFÄREN? Hur ska ni dra in stålar på detta?!” Men tänk om vi inte ska tjäna några pengar? Tänk om jag gör det här för att jag brinner för att berätta. För att skriva. För att förändra. Det kanske låter som anarki och idioti i vissa öron. Men för mig är det det otroligt befriande att inte behöva tänka på externa faktorer, som annonsörer, när vi drar igång detta. Gör man en bra och trovärdig produkt, kommer pengarna att komma. Det är jag inte det minsta orolig för. Vi låter kritikerna oroa sig för det. Jag vill bara skriva. Och jag hoppas att ni vill läsa.

På måndag startar äventyret. Med Sofia, social medier-drottningen. Jack, en blivande stjärnjournalist. Johan, länkroboten med superkoll (och chokladbiskvier!). TDH, en av Sveriges främsta webbutvecklare. Nämnda Emanuel, inte bara otroligt professionell utan även av de trevligaste människor jag känner. Och så medlem sju som ansluter snart. Malin: Kanske den med mest trovärdighet, och den stora organisatorn.

Jag kan inte vänta.

Jag vet inte vad Per gör idag. Men jag hoppas att han någon gång har läst eller kommer att läsa något jag har skrivit. Tänker efter. Och erkänner för sig själv: ”Jag kanske hade fel ändå”.