Ett urval av de två senaste veckornas nya musik på Spotify

Veckans SpotifyDet blev ingen Spotify-post förra veckan. Jag tar därför igen det jag missade då och sammanställer i veckans post ett urval av de två senaste veckornas bästa album på Spotify. Endast album eftersom det skulle bli för mycket annars.

Xiu Xiu firade tio år med fullt ös. Gränser som tänjdes, galenskap som spreds, experiment som utfördes, oljud som tuktades samt energi som frigjordes. Musik som tog över ditt liv.

Hooray For Earth landade slutligen i Europa med sin efterlängtade experimentella och oerhört medryckande syntrock.

Låtarna på School Of Seven Bells konceptalbum, om spöken som omgärdade huvudkaraktärens liv, höll betydligt bättre kvalitet än konceptet som sådant.

Fanfarlos folkinslag, bombasm och starka låtar viftade enkelt bort eventuella av Coldplay kvarlämnade hörlursspår.

Bleeding Knees Club, klubben för tonåringar som surfar på stora vågor som kastar sig fram och tillbaka över rak och enkel garagerock.

Beth Jeans Houghtonsn unika röst samt, tillsammans med The Hooves of Destiny, storslagna och överdynamiska indiepop var bedårande.

Gang Colours långsamma och vackra låtar saknade, med ett undantag, höjdpunkter men bildade tillsammans en perfekt helhet.

Lyckosamt evolverade, renade och utökade Memoryhouse sin tidigare etablerade ljudbild och instrumentering.

I titellåten lät verkligen Bob Hund som miljarder i titellåten. På resterande låtar som miljoner. Bara.

Winhill/Losehill hade ingen hejd på antalet hejdlöst tjusigt poptoppade folk- och countryinfluerade låtar.

Dreamend gjorde, återigen, störd, jobbig och fullkomligt briljant och genialisk musik.

Simian Ghost levererade extremt karismatisk popmusik, oavsett hur plastiga och pretantiösa de må anses vara.

Hunx lämnade sina Punx och blev allvarsam, sorgsen och frustrerad. Bättre.

Die Hards (ja, jag vet) instrumentella mångfald imponerade i medryckande melodier med såväl genomarbetade som konstiga strukturer.

PT Walkleys Lo-fi-Beach Boys-iga låtar var omöjliga att inte tycka om.

The Magnetic Fields attackerade, och vandaliserade emellanåt, sina 15 sprudlande, och annars mer eller mindre perfekta, poplåtar med syntar och galenskap.

Andrew Bird lyckades med sina karaktäristiska strängar och visslingar hålla ihop sitt egensinniga och spretiga låtmaterial på ett vildvuxet, begåvat och underhållande vis.

White Rabbits utvecklade sin lekfullhet och popkänsla till det bättre, och höll över ett helt album.

Det hördes tydligt att två tredjedelar av New Build härstammar från Hot Chip. Och ändå inte. Mindre värme, mer pop och minst lika bra.

Coolrunnings solida lo-fi-rock var pur briljans.

Yellow Ostrich hade inget annat än tio (av tio) episka och enormt tilldragande låtar att erbjuda.

Kristofer Åströms avskalade, sparsmakade, och samtidigt starka, sånger höll intresset vid liv även när de planade ut och föll ur fokus.

Bowerbirds röster samspelade perfekt i lummiga, vackra och ödesmättade harmonier och melodier.

Poliças hade på intet sätt några skavanker att dölja när de snyggt och effektfullt lät autotune bli en del av den helhet som bildade en enastående ljudbild fördelad över nästan varenda spår.

The Men gick från skitig och brutal noiserock till snälla gitarrer, pop och  partyrock. Jackpot oavsett vilket.

Slutligen gav Oberhofer oss ytterligare ett antal glada indepoplåtar att yla ikapp till.

Fler tips hittar du på Spotifierad.se samt i någon av mina löpande uppdaterade Spotify-listor:
2012: Waters Of March (musiken, inklusive den ovan, som jag lyssnar på just nu)
2012: The Best Tracks
2012: The Best Remixes

Illustration: Gustaf Öhrnell.