Mängden musik som pumpas ut på Spotify är förbluffande stor – ofta över 1 000 släpp per dag. Kvalitetsnivån är därefter, men på Ajour kan du varje vecka ta del av ett urval av den senaste veckans nya musik på Spotify som varit något att ha.
Synt? Glöm det. När Vince Clarke och Martin Gore gjorde musik tillsammans igen, som VCMG, var det hård, välkomponerad och gubbig (vad annars?) minimal techno som gällde.
Med flickaktig falsettröst trippade Grimes fram över lekfulla arpeggion, omfamnande syntslingor och bubbliga beats.
Några unga debutanter höll sig framme, som det brittiska soulstjärnskottet Michael Kiwanuka som levde farligt men höll sig över ytan med sin innerliga och övertygande röst. Hemma i sovrummet snickrade Arrange en drömsk popdebut på tröskeln till stordåd. Och Torkelsens excellenta elektroniska pop var smockfull av trassliga syntslingor och bultande rytmer.
Big Historys fulländade förmåga att förse soulfylld, stor sång med klatchiga elektroniska popmelodier imponerade.
Family of the Years megapopiga musik etsades för evigt fast i oaktsamma hörselgångar som därefter bara ville ha mer.
St. Lucias lyckliga lyckosamma elektroniskt dansanta indiepop var smått fantastisk, åtminstone sett till underhållningsvärde och genererat välmående.
Thieves Like Us möblerade om banduppställningen, toppade med kvinnlig dynamik och levererade med oförändrat bra resultat.
Mac Demarcos visade på en märklig förmåga att komponera poplåtar som var lika mycket förträffligt fina som irriterande udda. Du ville ha kakan men inte äta upp den.
Computer Magic tog syntpop på en rymdfärd, till planeter du gärna ville hänga med till.
Mike Wexler hypnotiserade likt en psykedelisk Nick Drake.
Gossip förde av någon underlig anledning tankarna till Flashdance och Irene Caras “What A Feeling”. Kanske var det känslan den förmedlade? Känslan av värme, nostalgi, ungdom och svettigt dansgolv. Kanske var det bara jag.
Jonas Lundqvists näpna, smått dansanta, och samtidigt melankoliska melodier samt stabila göteborska sång var det väl ingen som missade?
Med sedan tidigare framgångsrikt inarbetade popiga takter, växelsång och skrälliga gitarrer släppte Veronica Falls sin kanske mest tillgängliga låt hittills.
Tristesse Contemporaines vidunderligt sköna tempo och skeva ljudbild var som klippt och skuren för att inte upptäckas av någon.
På bästa tänkbara sätt giftes duon The Voyeurists stämningsfulla sångröst samman med dyster, distad och sprättigt producerad elektronisk pop.
Tourists instrumentala och djupt smittsamma låtar gjorde snarare oss till ofrånkomligt leende och nöjsamt utforskande turister.
The Temper Trap skvallrade om att de blivit Coldplay och att de nu blickar mot arenorna.
Med våren följde It’s A Musicals sprudlande varma och humoristiska indiepop – lika kortlivad som välkommen.
Pegasvs trollbindande krautpop var en fantastisk helhet att kärleksfullt omfamna.
Frankie Rose drömde oss tillbaka till åttiotalet där det bland annat hälsades på Fleetwood Mac och The Cure.
Fröjdsamt lät Thousand sin mörka rökiga röst få sällskap av kvinnliga harmonier.
Björn Olsson visslade, trallade och lallade runt till ”lite nya melodier”.
Avslutningsvis lät Night Works en graciös röst repetera frasen “I tried so heard not to lose you, I tried so hard not care” i samklang med en luftig gura, ett flyktigt piano samt snärtiga beats. Om och om igen i nästan sju minuter.
Fler tips hittar du på Spotifierad.se samt i någon av mina löpande uppdaterade Spotify-listor:
2012: Waters Of March (musiken, inklusive den ovan, som jag lyssnar på just nu)
2012: The Best Tracks
2012: The Best Remixes
Illustration: Gustaf Öhrnell.
Ett urval av veckans nya musik på Spotify
