Facebook eller Twitter? Sociala medier och politisk mobilisering

Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? Igår gav jag som exempel att sökordet ”Iran” förekommer nästan 30 gånger så ofta på Twitter som på Facebook, trots att det finns mer än fyra gånger fler Facebook-konton än Twitter-konton. Hur skulle vi förstå skillnaden? Några var kritiska mot exemplet. Deeped skrev en bloggtext på temat och Hampus Brynolf liknade det vid att ”jämföra äpplen med grisar”. Själv menar jag att det är ett utmärkt exempel om avsikten är att synliggöra vad som skiljer Facebook från Twitter som plattform eller som verktyg för politisk opinionsbildning. Alltför ofta talas det om ”sociala medier” utan att skillnaderna de enskilda sociala medierna emellan beaktas. I fallet med ordet ”Iran” kan skillnaden sannolikt förklaras av Twitters retweet-funktion där samma meddelande sprids som ringar på vattnet och att Facebook genom sitt upplägg har ett starkare fokus på det personliga eller kanske till och med det privata.

Men vad skiljer egentligen Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? I en intressant studie som i dag muntligen presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.

Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.

På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.

Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.