Idag twittrade Angelica Karlsson som jobbar på TT (Tidningarnas Telegrambyrå) att de fått en ny fototapet på jobbet.

Jag vet inte vilka personer som besöker TT:s redaktion och ser tapeten föreställande Nicki Minaj, så det går kanske inte att säga att TT försöker sälja grej med tjej. Däremot gör Karlssons uppföljande tweets tydligt att hon inte är förtjust i den, då hon skriver att hon erbjudit sig att måla över den, och att hon anser den vara ett arbetsmiljöproblem.

När det gäller Strandvägen 1 så visades bilden på en hemsida, och som del i en fotoutställning.
På TT:s redaktion är den enligt redaktionschefen Mats Johansson en väggprydnad.
Gissningsvis i syfte att skänka personal och besökare färg och form och kanske inspiration. Och då kan det anses tveksamt att smälla upp en tapet som åtminstone hos delar av personalen upplevs som som ett arbetsmiljöproblem.

Emanuel Karlsten twittrade om bilden och fick då svar från TT:s nöjeschef Mikael Forsell:

Redaktionschefen Mats Johansson säger att han inte har något med bilden att göra och hänvisar mig till marknadschefen Lina Hedenström.

– Det var jag som valde bilden, av två anledningar. Dels tycker jag att den är cool med alla sina färger och så är den snygg att blåsa upp stort på väggen. Vi har i vårt kontorslandskap ett femtontal olika bilder, det är en blandning av genrebilder och nyhetsbilder och speglar det vi gör på TT. Den här bilden visar att vi även gör nöje.

Det finns anställda på redaktionen som anser att bilden är ett arbetsmiljöproblem, vad tänker du om det?

– Det är naturligtvis väldigt olyckligt, ingen ska behöva må dåligt på jobbet. Men den diskussionen får vi ta internt.

Många har ropat om moralpanik i samband med fotot på Strandvägen 1. Forsell tycker att Karlsten moraliserar när han påtalar att han tycker att tapeten är ofräsch.

Jag ställer mig frågan om vad som egentligen är okej att visa på bild i offentliga lokaler eller kontorslandskap? Nakna bröst? Halvnakna bröst? Stora, små? Spelar det någon roll hur brösten ser ut? Har det betydelse vem brösten sitter på? Är detta ett nytt fenomen, har det med jämställdhet att göra? Vilka skulle reaktionerna vara om motsvarande bild på en man drogs upp stort på en vägg? Och sist men inte minst – vad ska en behöva stå ut med på sin arbetsplats?

Enligt Informa har det under 2012 skickats 19 miljarder meddelanden per dag i chattappar som WhatsApp och Imessage, medan SMS under samma period ”bara” snittat på 17.6 miljarder meddelanden om dagen.

Informa menar att de har rapporter på att flera operatörer har sett en minskning av SMS och att det riskerar att slå hårt mot företagen som får en väsentlig del av sina intäkter från sms. Användandet av Imessage i Iphone eller appar som WhatsApp går via nätuppkopplingen vilket gör att det enkelt kan runda operatörernas SMS-tjänster.

Chattapparna förväntas nu ta över SMS enligt Informa som tror att det 2014 kommer att skickas över 50 miljarder meddelanden om dagen på de nya plattformarna.

Syftet med detta är gott, att få människor att ta steget från att gilla organisationen på Facebook till att också skänka en gåva. Men med sin kampanj förmedlar Unicef också implicit att det finns ett motsatsförhållande mellan gilla-markeringar och gåvor till hjälporganisationer. Att människor trycker like istället för att skänka pengar. Uncief skriver i ett pressmeddelande att man ”ser en risk att den klickande aktivismen, den så kallade ”slacktivismen”, kan skapa passivitet”.

Begreppet ”slacktivism” har varit på tapeten ett tag och kanske vill Unicef rida på något de uppfattar som ett samtidsfenomen. Men tyvärr bidrar utspelet också till att förstärka en felaktig bild av sociala medier som passiviserande.

Många erfarenheter, däribland mina egna, visar på raka motsatsen: att engagemang på sociala medier leder till ökat engagemang även på andra håll. Flera studier bekräftar också detta. I mars släpptes till exempel en rapport som visar att majoriteten av amerikaner som engagerat sig i “causes” via sociala medier även senare har bidragit på annat sätt, genom att skänka pengar till causen, donera tid eller annat.

Unicef drar sin slutsats från en undersökning gjord av företaget YouGov på uppdrag av organisationen. Ur resultaten framhålls framförallt att två tredjedelar av svenskarna uppger att de har gillat på Facebook utan att ”bry sig särskilt mycket om innehållet” och att en av sju tillfrågade anser att det är lika värdefullt att gilla en organisation som att skänka pengar. Unicefs undersökning har dock en rad problem. Det finns ingen jämförelse av människors engagemang före och efter sociala mediers intåg och där finns inte heller några frågor om hur man tror att sociala medier påverkat människors givande eller engagemang. Därmed har man inte heller belägg för att engagemang i sociala medier skapar passisvitet.  Att ”två tredjedelar av svenskarna har gillat på Facebook utan att bry sig särskilt mycket om innehållet” har ingenting med slacktivism att göra. Frågan i undersökningen är ställd kring allt innehåll på Facebook och inte specifikt om man gillat ett inlägg från en hjälporganisation utan att bry sig om det. 

Att sedan en av sju tillfrågade anser att det är lika värdefullt att gilla en organisation som att skänka pengar är kanske inte så konstigt när cirka två av sju svenskar inte ger pengar till någon organisation. Den siffran har inte ökat sedan sociala mediers intåg. Det var dessutom bara två procent i Unicefs undersökning som ansåg att gilla hjälporganisationer på Facebook var av större värde än att skänka pengar till hjälporganisationer.

Unicef är en stor och viktig aktör som är med och formar samhällsdebatten, inte minst kring människors engagemang och vilja att hjälpa andra. Därför bör de också vara försiktiga med vad de påstår. Deras utspel fick stor spridning, bland annat plockade nyhetsbyrån TT upp budskapet om att ”självfixeringen och ytligheten på de sociala nätverken, slacktivismen, riskerar att drabba biståndsorganisationerna”. När allt tyder på att verkligheten är den motsatta känns det tråkigt att en sådan bild av engagemang på sociala medier får ytterligare spridning. Istället borde organisationer som Unicef fortsätta uppmuntra allt engagemang för goda ändamål. 

Engagemang föder engagemang. När människor delar och trycker like på Facebook får organisationer större spridning för sina budskap, fler blir medvetna och påminda om behoven, vilket leder till att fler kan engagera sig och bidra till ändamålet. Många exempel finns också på hur engagemang på sociala medier har skapat direkt förändring.

Förra veckan gick Naturskyddsföreningen ut med budskapet ”Era likes fick Sverige att sluta äta jätteräkor”. I det fallet var det spridningen på sociala medier som fick människor att börja prata om och förstå problemet.  

Det finns ett egenvärde i stöd till organisationer på sociala medier. Men det går dessutom hand i hand med ekonomiskt stöd till desamma.

Att som Unicef indikera motsatsen riskerar bara att i längden minska människors engagemang för goda ändamål på sociala medier.

TEXT: Robert Höglund – kommunikatör verksam inom den ideella sektorn, har bland annat i flera år försökt sätta frågan om papperslösas rätt till vård på agendan och har jobbat på organisationer som Röda Korset och Läkare Utan Gränser.

Foto: Kurd men for equality / Facebook

En domare i Iransk domstol  dömde under våren en man för att ha misshandlat sin fru. Straffet för mannen blev att bli skjutsad på ett flak och uppvisad av polisen på gatorna i staden Marivan, iklädd kvinnokläder.

Handlingen har upprört många kurder och som motreaktion till straffet har gruppen Kurd men for equality startats på Facebook. Under mottot” Att vara en kvinna är inte ett verktyg för att förnedra och straffa någon” laddar män upp bilder på sig själva där de bär traditionella kvinnokläder. Sedan starten 18 april har när 10 000 personer gillat gruppen och bilderna fortsätter att strömma in. Det är dock inte bara män som skickat in bilder, även kvinnor har fotat sig i kläder normalt burna av män.

Vidare skriver gruppen i sin beskrivning:

Den här gruppen startades efter en domares beslut att straffa några kriminella genom att klä dom i traditionell kurdisk kvinnoklädsel. Det beslutet var en våldshandling både mot kvinnor och den kurdiska kulturen. I den här domarens sinne, som jag tror är en Persisk domare, är det ett värre straff att klä en man i kvinnokläder än att utdöma ett riktigt straff. Sammanfattningsvis, vad alla texter och bilder i den här gruppen handlar om är att visa sitt stöd för kurdiska kvinnor och påtala att det inte är något skamset i att vara kvinna.

En av initiativtagarna till gruppen, Saman Rasoulpour säger i en intervju i tidningen Gay Star News att offentlig förnedring är ett vanligt straff för bråkmakare i Iran, men poängterar att det är första gången han upplevt den här typen av straff utdömas.

Även i Irans parlament har reaktioner synts. 17 stycken ledamöter har där skrivit under en protestlista som fördömer handlingen som ”förnedrande mot Muslimska kvinnor”.

Ännu har inget officiellt svar kommit från regimen kring händelsen, men säkerhetsstyrkor i Iran har starkt kritiserat kampanjen.

Självklart är det bra att myndigheter bejakar de nya teknologiska möjligheterna och strävar efter att ligga i framkant när det gäller att fullgöra sitt uppdrag och möta medborgarna i de nya, digitala strukturer som växer fram. Frågan är således inte om myndigheter – inklusive polisen – skall finnas i sociala medier. Frågan är i stället hur en sådan närvaro bör utformas för att bli så ändamålsenlig som möjligt.

Myndighetsutövning är maktutövning. Det personliga tilltalet får aldrig bli privat. Myndigheten och medborgaren är inte två likar som möts. Å ena sidan är myndigheten en del av statsmakten och i Polisens fall en del av statens våldsmonopol. Samtidigt skall myndigheten tjäna folket – inte vara en del av folket. Utredningen -genomförd av Brit Stakston och JMW kommunikation – ger flera exempel på när det gått bra men också på när det gått riktigt tokigt (allt från ”romska utseenden” till hån av brottsmisstänkta).

Utredningens viktigaste slutsats är enligt min uppfattning det till synes enkla konstaterandet att verksamheten i sociala medier måste införlivas i den ordinarie verksamheten och inte lämnas till eldsjälarna. Om tio år tror jag faktiskt inte att sådana här utredningar kommer att göras. Då kommer verksamheten i sociala medier att vara så integrerad med andra verksamhetsformer att den inte blir funktionellt att utvärdera den separat. Det vore ungefär som att i dag dra igång en utvärdering av polisens användande av mobiltelefoni – ingen skulle komma på tanken. Polisen skall ha heder av att man haft ambitionen att utgöra förtrupp i denna utveckling.

Läs gärna utvärderingen här.

Under hösten 2011 hade en grupp teologer från olika håll tröttnat på Svenska Bibelsällskapets regler för användning av Bibel 2000 varpå de startade projektet Fribibel. Projektet är tänkt att skapa en översättning som är helt fri att använda för vem som helst och som också är fullständigt transparent och inbjudande i sitt skapande. Översättningen sker med hjälp av Mediawiki, vilket är samma verktyg som Wikipedia använder.

Med jämna mellanrum skickar olika organisationer hotbrev till mindre sammanhang som de tycker hotar upphovsrätten och verksamheten. Men under de drygt 18 månader som Fribibel legat uppe har de inte hört ett ord från Svenska Bibelsällskapet – förrän nu, då de fick motta ett brev där Svenska Bibelsällskapet, genom sin generalsekreterare Krister Andersson, bad dem ta bort en bloggext. I bloggtexten stod bland annat:

”Problemet med de stora översättningarna, är att de inte får användas hur som helst. En präst eller pastor som använder Bibel2000 måste exempelvis betala licensavgift om denne använder större mängder bibeltext i exempelvis en konfirmationsgrupp. En student i teologi måste också betala, om antalet verser överstiger vad som vanligtvis citeras i en C-uppsats. Det innebär att universitet och teologiska högskolor måste lägga stora pengar på licensavgifter, i stället för exempelvis referenslitteratur eller att anställa nya doktorander.”

Svenska Bibelsällskapet menar i sitt brev att Bibel 2000 visst är fri att använda icke-kommersiellt och skriver vidare: “Texten måste avlägsnas inom en vecka. Annars kommer vi att vidta rättsliga åtgärder.”

Det finns givetvis en mängd olika saker som är märkliga med detta. Hur rimligt är det exempelvis att skicka ett hotbrev till en rörelse med samma syfte som sin egen utan att först ha tagit en kontakt?

Vad som vidare är än svårare att förstå är hur Fribibel, eller någon annan heller för den delen, skulle kunna veta att Bibel 2000 är fri att använda för icke-kommersiellt bruk. På deras webbplats finns ingen information om undantag för icke-kommersiellt bruk utan bara hur royalty ska räknas ut i olika fall och hur texten inte får användas. Däremot hänvisas till ett avtal från 1999, som dock inte är tillgängligt på webben.

Efter att Fribibel startade tycks ändå Svenska Bibelsällskapet ha ändrat praxis. Innan dess fanns inte Bibel 2000 tillgänglig på webben på annan plattform än Svenska Bibelsällskapets egna, trots att ett flertal utvecklare hade försökt sluta avtal för icke-kommersiellt bruk. I november 2011 kom, efter lång förhandling, Bibel 2000 med i världens största bibelapp Youversion – under 2011 den 33:e mest nedladdade appen i App store. Därtill lanserades den svenska appen Tidegärden (Android, Ios) med texter från Bibel 2000 i januari 2012 utan kostnad. Teologerna som driver Fribibel menar att det är uppenbart att licensvillkoren har ändrats.

Fribibel har inget intresse av konflikt med Svenska Bibelsällskapet utan ändrade direkt den påtalade texten. Mackan Andersson som var en av initiativtagarna säger till Ajour:

- Jag blev ledsen på att de inte tog kontakt med oss utan hotade med världsliga rättsliga åtgärder i stället för ett trevligt mail. Jag förutsätter att det var ett misstag från Krister Anderssons sida, då vi är kristna syskon och kristna syskon inte gör så mot varandra. Och jag är jätteglad att de ändrat sina licensvillkor så att användningen av översättningen blir lättare.

Trots att Bibel 2000 nu verkar kunna användas utan kostnad för icke-kommersiellt bruk så är han ändå inte helt nöjd med hur upphovsrätten för den skattefinansierade Bibel 2000 ser ut.

- Kulturpolitiskt är Bibel2000 en gigantisk fail, då vi alla redan betalat för arbetet en gång. Det innebär att vi alla borde ha rätten att citera ur arbetet. Vi har redan köpt den.

Utifrån detta och den transparens deras arbete erbjuder menar Mackan Andersson och Fribibel att deras projekt har fortsatt legitimitet och ett viktigt uppdrag, påtryckningarna till trots.

Svenska Bibelsällskapet har fått möjlighet att kommentera men avböjt.

Uppdatering 18/4 kl 09:48: Svenska Bibelsällskapet har nu hört av sig och förtydligat hur upphovsrätten för Bibel 2000 ser ut. Texten har aldrig varit belagd med royalty för icke-kommersiellt bruk. Generalsekreterare Krister Andersson skriver: ”Det är inte vanligt att man i juridiska texter (såsom i juridiken runt copyright) explicit skriver vad man får göra, eftersom det skulle kräva en lång rad preciseringar med tillhörande undantag. Således har copyrighttexten på vår webbplats fokus på uppgifter för kommersiellt bruk.”

Krister menar också att hotbrevet de skickade blev fel: ”Vi var mycket måna om att uppgifterna som gällde oss och copyrighten för Bibel 2000 skulle korrigeras och vi meddelade detta i brevform. Med facit i hand hade ett telefonsamtal varit att föredra.”

Vidare skriver han om Fribibel: ”Vi är positiva till allt som handlar om att göra Bibeln översatt, känd och använd och önskar dem lycka till framöver. De är välkomna med frågor om de eventuellt undrar över saker.”

TEXT: Nils Bryntesson, arbetar med social video och webb på @brynte media, tidigare pastor på internet i projektet Amen.se.

Osom är en helt ny tjänst för att sälja prylar, kläder och annat på nätet och den lanseras idag. Ajour har ställt några snabba frågor till en av grundarna, Anton Johansson, för att reda ut vad Osom är och varför vi ska sälja våra gamla snygga prylar där.

Vad är Osom?
– Osom är en köp- och säljapp för snygga saker. Vi kallar Osom ”Instagram möter Blocket” eftersom vi inspirerades av Instagram när vi byggde tjänsten. Kort och gott är det en social köp- och säljapp för snygga saker som vintage, mode, kläder och skor.

Hur fungerar det?
– Som på Instagram, fast allt man lägger upp är till försäljning! Nästan i alla fall. Du tar kort på det du vill sälja, gör bilden fin med ett filter, lägger på pris och beskrivning inklusive hashtags, dela och vips så är den ute till försäljning. Det tar bara några klick att sälja något.

För att köpa saker så kollar man i sitt flöde. Man kan välja att leta bland de man följer, se allt som säljs i Sverige eller allt i världen. Man kan även följa favoritbloggare och det går även att söka fram varor.

Hur får man spridning på sin annons?
– Just nu måste man logga in med Facebook, dels för att vi vill bygga vidare på de sociala kopplingarna mer och mer, dels för att det också skapar störe förtroende i communityn om folk använder sina riktiga profiler, namn och bilder. Så, alla kan dela till Facebook. Vi jobbar dock på att även kunna dela enkelt till bloggar, Tumblr, Twitter, Pinterest och Instagram. Spridning blir det dock såklart även i appen, man kan ”Osom:a” saker och de som får många Osom’s hamnar i ”Most Osom’d”.

Anton säger att de inte ville göra ännu en bilddelningsapp utan att allt ska vara till salu. I framtidsplanerna finns att införa någon sorts betallösning direkt i appen och de har även funderat på om det går att koppla på någon form av budgivning. Android-app kommer framöver och fokus ligger även på att det ska bli ännu lättare att hitta saker att köpa och att kunna sätta betyg på säljarna.

Vilka ligger bakom Osom?
– Vi är ett helt fantastiskt team som gjort detta! Jag är så himla stolt över att vi har ett så grymt duktigt team. Jag var tidigare marknadschef på Twingly, och har startat Headler. Björn Fant jobbade tidigare på Videoplaza, Marcus Svensson jobbade tillsammans med mig på Twingly och vår designer Eric Martinsson är också samme Eric som jag startade Headler med. Sedan har vi två fantastiska apputvecklare i Markus Lagerström och Christoffer Vestin, som var utvecklare på MTG förut.

Till sist, hur uttalar man egentligen Osom?
– Som ”awesome”, såklart!

Appen är gratis att ladda ner från App Store och det kostar heller ingenting att sälja via Osom. Leta efter Osom Market i App Store.

TEXT: Henrik Löwenhamn

Fackförbundet Unionen tar till Google som vapen i konflikt mot Focus CRS och Peak Partners.

I krig och kärlek är allt tillåtet och i arbetsmarknadskonflikter brukar inga vapen sparas. Men mig veterligt är Unionens grepp mot Peak Partners som är ägare och, enligt Unionen, enda kund till callcenter-företaget Focus CRS, det första exemplet på att Googles sökresultat aktivt tas i bruk i en strejk. I fredags eftermiddag öppnade Unionen en sida som fungerar som samlingssida för aktivitet kring Peak Partners i sociala media.

Google-resultatet för såväl Focus CRS som för ägarföretaget Peak Partners, förses därmed med en sorts virtuell version av strejkvakter. Fast snarare den amerikanska bilden av strejkvakten, än den svenska. De svenska strejkvakterna har gröna reflexvästar på sig och fikar i solen utanför Focus CRS-kontoret, som verkar ligga på en avsides industriparkering som det finns så många av runt om i Sverige.

Ägarföretaget Peak Parters verkar ha haft som plan att öppna sitt callcenter-företag på en ort där det inte finns så många möjligheter att välja mellan arbetsgivarna. Hotet om att stänga ner Focus CRS verksamhet nu när det krånglar till sig är säkert inte tomt på något sätt och då är det kanske inte alls så konstigt om Unionen skruvar upp volymen.

TEXT: Nikke Lindqvist, Sökmotorexpert.
På Lindqvist.com tipsar Nikke Lindqvist om hur Unionen kan få sin sida att ranka ännu bättre i sökmotorresultatet.

Det är fråga om mejl eller meddelanden som granskats närmare, efter att säkerhetstjänstens automatiska sökfunktioner reagerat för ”misstänkta” ord eller fraser. Men endast i 290 fall hittade man vad man vagt kallar ”relevant material för säkerhetstjänsten”. Det ger en träffsäkerhet på 0,01 procent – en tiondels promille. 99,99 procent av alla inspekterade mejl var alltså oskyldiga. (Hur många meddelanden som sökts igenom i första steget, för att få fram de 2,9 miljonerna, avslöjas inte.)

Det är säkerhetstjänsten själv som redovisat siffran för den tyska riksdagen.

Policyn kritiseras kraftigt av tyska vänsterpartiets Die Linkes talesperson Ulla Jelpke. ”Säkerhetstjänsten har förlorat all känsla för proportioner”, menar hon. Det är orimligt med en metod som kränker fundamentala fri- och rättigheter i 99,99 procent av fallen.

Men antalet genomsökta mejl har minskat: året innan, 2010, sökte säkerhetstjänsten igenom mångdubbelt mer – hela 37 miljoner mejl! (Geheimdienste spähen über 37 Millionen E-Mails aus, 26 mars 2012 – knackig engelska här) Det året hittades endast 210 ”relevanta”!

Säkerhetstjänsten har rätt att söka efter tecken på terrorism, och på organiserad brottslighet som penningtvätt, narkotika- och vapenhandel. Det är okänt hur algoritmerna och sökbegreppen ser ut. Men det avslöjades att sökordlistan under 2010 innehöll över 15 000 begrepp – ett ohyggligt stort antal, som rimligen måste gett upphov till en enorm mängd falska misstankar. (Die Welt jämför med att den stora tyska ordboken Duden totalt innehåller 120 000 ord.)

Att systemet varit ohyggligt ineffektivt är ingen särskilt osäker gissning. Säkerhetstjänsten säger också att den stora minskningen av antalet granskade meddelanden från 2010 till 2011 berodde på ”bättre sökmetoder”.

Welt am Sonntag lät i söndags sin satiriker Hans Zippert förlöjliga övervakningen. I sin kolumn på förstasidan påstår han att säkerhetstjänsten går till rätta med ”eine zunehmende Konjunktivdiskriminierung, verbunden mit Dativhass und Gewalt gegen Genitive” – det vill säga tilltagande ”konjunktivdiskriminering, dativhat och våld mot genitivformer” och andra grammatiska missar och felstavningar. Det här är rent kriminellt, låter han chefen för säkerhetstjänsten säga, och meddelar att tusentals kan komma att sättas i omskolningläger för rättstavning (Gewalt gegen Genitive – BND ermittelt, 6 april 2013).

TEXT: Jonas Söderström, informationsarkitekt, ur-bloggare och författare till Jävla skitsystem!.

Skaparen bakom Best of Svt  (som Ajour har skrivit om tidigare) har slagit till igen. Ted Valentin lanserade igår Sociala nyheter, sajten som – precis som BestOfSvt – presenterar det innehåll som delats mest på Facebook den senaste tiden och sorterar in det i olika topplistor. Precis som tidigare skapades sajten på några dagar under Ted Valentins pappaledighet. Tidigare finns sajter som Tugg.nu som gör ungefär samma sak, men Ted Valentins sajt gör det också möjligt att kolla flera av de största tidningarnas mest populära nyheter.

För Ajour berättar Ted Valentin mer om sajten:

Varför startade du socialnyheter.se?
- Jag byggde Bestofsvt.se, en sajt som visar vilka SVTplay-program som delas mest på Facebook, för ett par månader sedan. Den fick ett otroligt fint mottagande, så då började fundera på andra sajter jag skulle kunna bygga med samma underliggande filosofi. Och valet föll på nyheter.

Du fick som sagt ett stort gensvar förra gången, hur har det varit den här gången?
- Jag släppte SocialaNyheter.se sent igår. Än så länge är det inga traditionella medier som skrivit om den. Däremot pratas det ganska friskt om den på Facebook och Twitter!

Sist hörde SVT av sig och ville skapa ett samarbete – har någon tidning hört av sig den här gången?
- Ja, faktiskt. Aftonbladet hörde av sig igår och Svenska Dagbladet nu för bara någon timme sedan. Så jag har precis bokat möten med dem. Det är väldigt kul att de hör av så så snabbt!

Varför har inte tidningar gjort en sådan här tjänst själva?
- Det kan nog vara lite problematiskt för SVT eller de stora tidningarna att integrera sig för mycket mot Facebook och Twitter. Speciellt om man, som jag gör på SocialaNyheter.se och Bestofsvt.se, visar kommentarer som folk skriver på Facebook och Twitter

Hur lång tid tog det att göra sajten?
- Jag har knåpat med den från och till i någon månad. Det tog faktiskt lite längre tid än med Bestofsvt.se. SocialaNyheter.se bygger på ett 20-tal nyhetskällor och då uppstår alltid en del undantag som man måste hantera.

Vad kommer härnäst?
- En idé som jag twittrade om med Karin Pettersson (politisk chefredaktör på Aftonbladet) igår är att lyfta fram artiklarnas skribenter lite mer. Till exempel skulle man kunna visa vilka skribenter som ger upphov till mest delningar på Facebook och Twitter. Att göra sajten till ett arbetsverktyg för journalister tycker jag känns som en spännande riktning. Men i ärlighetens namn – vad som helst kan hända. Vi får se!