I allmänhetens tjänst? Om fri radio och television

Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.

Med ”public service” menar vi idag en tv och en radio som är fri och oberoende från politiska och kommersiella påtryckningar, ett sändningsinnehåll av hög kvalitet och som kan nå alla medborgare i landet. I traditionell historieskrivning brukar public service länkas till bildandet av BBC i Storbritannien i början av 1920-talet och ur ett svenskt perspektiv bildandet av Radiotjänst ett par år senare. Risken är då stor att vi skriver historien baklänges. Radiotjänst bildades inte primärt för att främja folkbildning och rättvisa. Ägandet av Radiotjänst dominerades av tidningsbranschen (som var rädda att det nya radio-mediet skulle konkurrera ut tidningarna) och av elektronikbranschen (som snabbt ville få igång sändningar för att kunna tillverka och sälja så många radioapparater som möjligt på en expansiv men ändå kontrollerad marknad). Från statens sida fanns en oro för det nya mediets genomslagskraft och statens agerande styrdes därför också av en paternalistisk strävan att ”styra upp” processen.

Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).

Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.

Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.

Uppdaterat: Debatten kan ses här