Innebandypojkens familj jagas – var det rätt att publicera?

Många engagerar sig just nu i fallet med den 10-årige pojke som lämnades ensam kvar utanför innebandyhallen – för att hans pappa, enligt uppgift, tyckte att han spelade för dåligt.

Händelsen har skapat en våg av känslor i sociala medier efter att en bloggare uppmärksammade fallet. Uppsalatidningen UNT är den som lett journalistiken kring det och saken har engagerat flera riksmedier. När UNT fick tag på den ledare som hittade pojken och även pratade med pappan i telefon, bedömde de berättelsen så trovärdig och sanningsenlig att de publicerade den.

Händelsen har skapat ett drev och hetsjakt för att identifiera pappan som lämnat pojken. På Flashback är arbetet, som så ofta när media anonymiserar,  igång med att identifiera pappan. Men vad som har hänt är fortfarande oklart. Igår ändrade plötsligt den förste bloggaren sina uppgifter och skriver nu att det handlar om ”två pojkar”. Motstridiga uppgifter florerar. Flera klubbar menar till och med att det är sannolikt att uppgiftslämnaren blandat ihop historier.

På eftermiddagen i dag, två dagar efter händelsen, lägger Uppsalapolisen ut en efterlysning där de önskar tydligare uppgifter samt kontakt med pappan och pojken.

Polisen Uppsala

Händelsen, som enligt UNT utreds av polisen som ofredande. Uppsalapolisen bekräftar att de nu har kommit i kontakt med pappan.

- Jag har inga fler detaljer just nu, säger vakthavande befäl vid Uppsalapolisen.

På bloggar och twitter har en debatt blossat upp om det var rätt att överhuvudtaget publicera uppgifterna. Inte minst med bakgrund av att uppgifterna verkar så osäkra. Var allmänintresset tillräckligt starkt? Bloggaren Niclas Strandh tycker inte det:

”Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det? ”

UNT:s ställföreträdande ansvarige utgivare, Carl-Åke Eriksson, är förvånad över att allmänintresset ens ifrågasätts.

- Jag tycker att allmänintresset är uppenbart i det här fallet, det handlar om en pojke i tioårsåldern som står utanför en arena och gråter efter en händelse som är anmärkningsvärd och uppseendeväckande på många sätt.

För Carl-Åke Eriksson var det avgörande att de fick tag på personen som hade hittat pojken. När de insåg att det var en trovärdig källa och en för redaktionen känd person fanns inga tvivel på att publicera nyheten.

Hade det någon betydelse för er att ni inte kom i kontakt med den drabbade pojken eller pappan?

- Det var inte möjligt, varken att prata med pojken eller pappan eftersom pojken hade åkt hem. Alternativet hade varit inte skriva alls.

Ja, precis?

- I det här fallet var det en ögonvittnesskildring, ledaren beskrev vad som hänt.

Men alternativet var, som sagt, att avstå från att skriva?

- Vi hade ingen anledning att avstå. Vi hade huvudkällan och det var utsiktslöst att få en kommentar från någon annan inblandad.

- Vi hade de uppgifter som behövdes för att publicera.

Publiceringen skapade ett drev och jakt på bland annat Flashback för att få tag på pappans identitet, gör sådana konsekvenser ditt publiceringsbeslut svårare?

- Vårt ansvar är att se till att man skyddar, det gäller både pappan och pojken och familjen, vi ska inte skriva på sådant sätt att de identifieras. Det är därför vi väljer att skriva ”storstockholmsområdet”. Det gäller all typ av bevakning, det är inte vi som sätter igång dreven, men det vore fel av oss att avstå från att skriva, säger UNT:s ställföreträdande ansvarig utgivare Carl-Åke Eriksson.

Uppdaterat: Medierna i P1 har gjort det jobb som andra medier glömde – och har pratat med pappan. Hör deras inslag här.

Uppdaterat2: Åklagare har utrett saken och kommer fram till att inget brott har begåtts – men framförallt att händelsen knappast skedde så som UNT beskrivit den.