Som Ajour tidigare idag kunde berätta har ännu ett argument utkristalliserat sig för varför Community, med sin patenterat drastiska humor, kan betraktas som en av samtidens bästa TV-serier. Under tre år arbetade man långsamt och tålmodigt på ett referensskämt som förmodligen saknar motstycke. I varje säsong sade en karaktär ”Beetlejuice” en gång, och när vi nu nått det tredje året i vår bekantskap med serien sades ordet följdaktligen för den tredje gången. Och då dök han upp. Excorismspöket Beetlejuice från Tim Burtons kultförklarade skräckkomedi med samma namn måste åkallas tre gånger för att visa sig, och om man tittar bakom persiennerna i scenen då rollkaraktären Annie, spelad av Alison Brie, säger Beetlejuice för tredje gången – då promenerar han förbi där. Det är en häpnadsväckande uppvisning i att hysa tilltro till sina tittare, och vilja skapa något som går utanför den vanliga sitcom-ramen.

Låt mig nu beskriva en liknande upptäckt för nästan hundra år sedan. Flygplanstekniken lämnade vid 1920-talets slut sin första darriga experimentstatus och gick över till en mer pålitlig vardagsteknik. Kommersiella passagerarflyg började försiktigt glida över världsytan som de första bananflugorna över en fruktskål i april. På flygplan som gick ovanför Nascaöknen, längst Perus södra kust, började resenärer påpeka för besättningen att konstiga formationer gick att uttyda ur marken under dem. Det visade sig att urbefolkningen i Naszaöknen nästan 1500 år tidigare hade målat enorma bilder på hundar, örnar och människor i öknen. Bilder som inte gick att betrakta i sin helhet utan ett perspektiv från himlen. Varför och till vems ära dessa enorma streckgubbar är utförda vet vi fortfarande inte, men de tronar än så länge där, till glädje för de som har förmånen att se det hela ovanifrån.

Nu ska jag inte skriva er på näsan, men det finns ju en parallell där. Det var först då Communitys tittare uppmärksammade blinkningen åt Beetlejuice, och kunde lägga upp en sammanställning av just den på Youtube, som den blev allmänt känd. Det var först när man hade hela bilden framför sig som man kunde zooma in på den, förklara den och göra den tillgänglig för alla som har ett internetuttag i väggen. Dan Harmon, seriens skapare, har på Twitter bekräftat att påskägget var planerat. Men om det inte var för seriens vakna tittare och den offentliga scen på nätet Youtube utgör vet vi inte när vi hade fått reda på det. Kanske i någon DVD-release, dolt bland specialmaterialet. En grupp hängivna fans hade ringt varandra och hurrat om det. Eftersom tanken som ligger bakom greppet är så mycket större, men samtidigt så mycket svårare att se, hade förmodligen inte så många andra fattat grejen.
Istället kan nu alla fatta grejen. Youtube blir för oss en ögonöppnare och ett sätt att se ett sammanhang ovanifrån på samma sätt som flygplanet blev det för de första förbryllade sydamerikanska resenärerna. Filmskapare tillåts – ja, till och med uppmuntras – att bädda in dolda skämt, lämna lite av det roliga i sitt verk till senare. En sorts filmkonstens lunchlåda. Sådana här upptäcker görs varenda dag, och om du söker på ”blooper”, ”easter egg” eller ”hidden joke” i kombination med din egen favoritfilm eller –serie kommer du med all säkerhet hitta en rad egna nya upptäckter. Nya skäl, inzoomade så att alla kan förstå och uppskatta dem, till att återuppväcka en gammal kärleksrelation.
Kjell Häglund skriver idag i Journalisten om det lobbystödda lagförslaget Protect IP Act som är snubblande nära att gå igenom i USA, men som nästan ingen alls uppmärksammat i Sverige. Det skulle, i sin nuvarande form, kraftigt begränsa människors möjligheter att dela med sig att film, musik och bilder på nätet. Faktiskt närapå strypa dem helt. Och samtidigt dumpar de bosatta i staden Nasca sin sopor ute på slätterna, och förstör därmed sakta men säkert de millenniegamla minnesanteckningarna från sina förfäder. Likheterna kanske slutar där, men tydligt är att genom dumhet, lathet och girighet förstör människan just nu sina möjligheter att fritt betrakta sin värld. Överallt i allmänhet, i copyright- och miljöförstöringssammanhang i synnerhet. På detta sätt skär vi ner våra möjligheter att uppskatta världens små gömda skatter i en tid då de kunde vara tydligare än någonsin. Vi förblindar oss själva från den stora bilden. Och den största ironin ligger i att vi inte ens ser det.

Ämnen: community, internet, Kjell Häglund, Protect IP Act, youtube