Krönika: Det finns tre knappar i riksdagen

Kanske tillhör läckan om Saudivapen en av de sista whistleblower-affärerna vi kan komma att se i Sverige på länge. Efter ett införande av Datalagringsdirektivet – och inte minst Johan Pehrsson (FP) som flaggar via Sveriges Radio för förbud mot kryptering — är det i praktiken helt omöjligt att lyfta oegentligheter utförda av stat och myndighet utan att riskera att bli avslöjad och därmed riskera repressalier.

Under de senaste tio åren har vi som medborgare blivit helt redovisningsskyldiga med alla våra tankar, vanor och rörelser. Kommunicerar du digitalt behandlas du tekniskt som kriminell — och det kriminella har utsträckt sig till att innebära behov av privat kommunikation. Det är en viktig distinktion att bära med sig, att bara att ha ett behov av privat umgänge blir per definition skumt.

Kanske är staten så god att det är okej att de lyssnar på en bikt till en präst, ett samtal med en doktor eller psykolog. Eller för all del, ett samtal mellan två otrogna parter. Eller andra saker som är viktiga för en själv, men som helt enkelt inte andra har med att göra. Att staten inte kommer att klara av att låta bli att titta in slentrianmässigt, vet vi redan, eftersom vi inte är mer eller bättre människor här än nån annanstans där smörgåsbord dignande av smaklig information i stort och smått serveras.

Johan Pehrsson lär ha sagt att den här sortens lagar och regleringar behövs för att skydda demokratin. När jag slår upp demokrati i ordboken så står det inte ”politiker” som förklaring efter. För i samma takt som medborgaren blivit transparent så har politikerna blivit allt mer osynliga. Det är en förfärande konsekvens av utvecklingen, när de som övervakar inte kan granskas.

Tommy Rådberg (S) känner sig stolt över att rösta ja till datalagringsdirektivet. Johan Linander (FP) säger sig inte vara särskilt stolt över det faktum att han ska trycka på ja-knappen, men kommer att göra det ändå. Fredrik Federley (C) kommer eventuellt att rösta nej enligt stämmobeslutet, även om partiledningen sagt motsatsen.

Imorgon är det omröstning och jag är lite nyfiken på hur många det är som kommer att ta sig till riksdagen för att se politikerna i ögonen inför knapptryckningen. Kanske är det inte lika lätt att trycka på ja-knappen om man märker av de människor man avser frånta grundläggande mänskliga rättigheter.

Kanske rent av, med lite stöd, vågar fler använda sig av de andra röstknapparna — med tanke på att de finns där av en anledning.