Krönika: Det växande journalistföraktet

Denna text publicerades först i GP, fredag den 8 mars.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om kritiken mot journalistiken. Några har velat få mig att ta ansvar för sådant som stått i tidningar jag inte har arbetat på, andra för genrer av journalistik jag inte har sysslat med.
Jag är inte kändisjournalist eller sportjournalist och skriver inte om börsen, men har aldrig tyckt det har varit ett problem att olika delar av skrået arbetar olika. Jag känner också stark motvilja inför alla typer av kollektivt ansvarsutkrävande.

Jag har också otaliga gånger förklarat för dem som är benägna på konspirationer att journalister på olika tidningar konkurrerar, vi gör inte upp med varandra om vad som får och inte får skrivas. Jag har också i alla tider försökt att undvika att dansa med politiker.

Men sedan en månad tillbaka är det något som gnager i mig. Och det handlar om en dans – Gagnam style.

De som följer twitter visste att festen var på gång. Det var som den stora klassfesten som alla som var någonting hade bjudits till. Ja, alla coola förstås. De populära. Jag lyckades bli bjuden på fest några gånger under skoltiden, men väl där vantrivdes jag. För man måste känna gemenskap med dem som gillar att supa och festa just på det sättet, man måste tillhöra samma klick och man måste vara full för att tycka det är kul att ta på sig en Niklas Svensson-mask och dansa Gagnam style med Lars Ohly och Anna Maria Corazza Bildt. Jag tror också man måste vara full för att låta sig filmas så att det kan läggas upp på youtube. Så som gjordes på Expressenjournalisten Niklas Svensson storslagna födelsedagsfest.

Jag växte snabbt ifrån suget att bli bjuden på festerna som ordnades när jag gick i skolan. Och sedan dess har jag tänkt att det är en bra egenskap för en journalist att inte vilja tillhöra den populära klicken i klassen.

Men i en debattartikel som födelsedagsbarnet skrev 2007 kan jag läsa att jag tänker fel. Ja, jag är faktiskt en riktig tönt. Jag har missat att ”riktiga reportrar festar med makten”. I artikeln berättar den ”riktiga reportern” att han druckit öl med Fredrik Reinfeldt, druckit sprit med Göran Perssons medarbetare, bjudit politiker på vin i sin bostad och bjudits på alkohol i Ulf Adelsohn vinkällare. Sedan skryter han lite om en gratisätarmiddag på skattebetalarnas bekostnad, och beskriver hur självklart han tycker det är att alla super i Almedalen. För det är inte i diarierna man hittar scoopen, det är i fyllan och villan man gör det. ”Så jobbar en bra journalist. Och så byggs kontaktnät och förtroende som när skandalen briserar kan vara helt avgörande.” skriver Niklas Svensson.

Plötsligt förstår jag var journalistföraktet kommer ifrån. För nu känner jag det också. Jag föraktar dem som anser att supa är en journalistisk metod. En metod som dessutom påstås vara ”riktigare” än att gräva i arkiv och träffa vanligt folk i deras vardag. Jag känner även ett förakt för dem som kallar sig politiska journalister men enbart ägnar sig åt skvaller om politiker istället för att förklara för väljarna vilka effekter politiska beslut kan få för dem.

Jag känner att jag inte längre kan försvara mitt skrå.
Hur hamnade vi i denna återvändsgränd?
Vi måste faktiskt finna en anständig väg ut. För journalistiken är under attack.
Journalistföraktet växer i takt med att den nya populismen breder ut sig. På sajter och i tidningar som Avpixlat och Dispatch International har journalisterna utsetts till landsförrädare.

De som skriver på dessa sajter är frustrerade och arga och ibland hatiska. De hävdar att journalisterna ljuger och sviker sitt land när de inte visar hur sanningen ser ut. De säger att journalisterna hänger runt Stureplan,konspirerar på Södermalm och aldrig besöker verkligheten. Gammelmedia sa man förut, men den rådande beteckningen nu är ”fulmedia”.

På ”fulmedia” arbetar ”PK-eliten”. ”PK-eliten” det är vi, det är vi som dansar med politikerna inom ”sjuklövern”. Sjuklövern är de sju riksdagspartier som inte pratar med det åttonde. På Niklas Svenssons födelsedagsfest dansade sossar med kristdemokrater och vänsterpartister med moderater – och journalisterna dansade med allihop, de enda som inte var bjudna var Sverigedemokraterna.

/Annika Hamrud
Frilansjournalist