Krönika: Flashback utgörs av delar men kritiseras som helhet

När Johan Hakelius i mitten av november lyfte ett varningens finger för att glorifiera journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, som i skrivande stund står anklagade för terrorbrott i Etiopien, lät inte kritiken vänta på sig. På Twitter lackades det, och Rodeos chefredaktör Johan Wirfält skrev att Hakelius pysslade med ”konspirationsteorier”. Och jag är benägen att hålla med. Trots att jag alltid uppskattat Hakelius insatser i mitt favoritradioprogram Spanarna i P1 är han här ute och cyklar: när journalister riskerar fängelsestraff för att de gjort sina jobb är gränslöst stöd den enda rimliga reaktionen. Att, som Hakelius gör, passa på att påpeka hur lite man bör hålla med om Perssons och Schibbyes politiska åsikter bara för att man kan är djupt osmakligt.

Forumet Flashback, där en särskild diskussion som ledde till avslöjandet om fotografen Terje Hellesøs fotofusk nyligen prisats av Sveriges Radio, lider måhända inte av samma utsatthet som journalisterna i Etiopien. Men de ivriga påpekandena om forumets tveksamma karaktär, från en journalistkår som sätter likhetstecken mellan Flashback och knarkporr, påminner ändå lite om Hakelius fulkritik. Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, beskriver en plats befolkad av främst män där ”den som är för ’PK’ lätt skräms bort av den råa, ofta främlings- och kvinnofientliga tonen” och Expressens kulturchef Karin Olsson, som undrar var respekten för yrkesrollen tar vägen när Flashback är journalistik, tyckte det var skönt att hennes tidning har ”kvar en yrkesheder som gör att man inte måste kasta sig om halsen på Flashback, så fort det anses comme il faut att göra det”.

Allt kokar till synes ner till en rädsla för att en viktig profession tappar i anseende. När vi lanserade Ajour, och medgrundaren Emanuel Karlstens formulering ”alla är journalister” tapetserades över hela vårt budskap och mål, hade jag i grunden lätt att förstå det. I en tid då folk kickas till höger och vänster retade det många att vi, som kanske uppfattades som ett gäng ”nättyckare” som snubblar in på arenan, startar en blogg och mellan raderna säger ”nu kan ALLA göra det ni gör, losers!”.

Men jag tycker inte att alla är journalister. Det är heller ingen som har bett Karin Olsson att kasta sig kring Flashbacks hals, och ingen förväntar sig att Axel Andén ska ge sig in och bli förolämpad av trollen på forumets invandrings- eller feminismdelar. För på ett sätt är det som Catia Hultquist skriver i DN: Flashback är en genomskärning av Sverige. De delarna av befolkningen som i åsikt och sätt att formulera den skiljer sig från det vi andra ser som vettigt och empatiskt är representerade, och dessutom hela spektrumet från skogstokiga nazister av den gamla skolan till rumsrena ”invandringskritiker”. Dessvärre gör Hultquist ett populärt misstag: hon skriver att det är Flashback som prisats. Det är det inte, det är bara den tråd som ledde fram till avslöjandet om Hellesøs fotofusk. Och här någonstans urskiljer jag hur lätt det är för många att förväxla enskilda delar med helheter när det kommer till nätpublikationer.

Om man kan lovorda t.ex. Expressen för deras samhällsnyttiga journalistiska insats utan att i nästa mening ta upp deras ökända ”KÖR UT DEM!”-löpsedel från 90-talet, måste detsamma kunna gälla Flashback. Exemplet må låta drastiskt, men det är egentligen inte det. Forumet Flashback har 272 underforum, och väldigt många av dem är större, aktivare och mer välbesökta än de som medialt oftast belyses. Ändå verkar inte svensk media alls gilla att en plats som enligt deras begränsade insyn bara rör sig kring de lägsta av mänskliga intresseområden får den uppmärksamhet ett faktiskt utfört gräv förtjänar. Detta trots att guilt by association-greppet så kraftigt ifrågasatts när det använts mot deras kollegor, Martin och Johan i Etiopien.