Krönika: Integritet är så tröttsamt ibland

Det händer mellan varven att jag kommer på mig själv att inte riktigt orka med att bevaka internetfrågor ur perspektivet personlig integritet och mänskliga rättigheter. Det är så många saker som måste hållas koll på. När ett lagförslag klarats av, eller rent av dragits igenom, så kommer nästa. Och det är inte som att de plötsligt dyker upp — de flesta har legat i den s.k. pipelinen i flera år.

När Sopa fick stryka på foten — eller, stryka på foten är kanske inte riktigt rätt ord, den är fördröjd tror jag, lite sådär som Acta — dök nästa grej upp på horisonten: CSTA. Ni kanske hörde talas om den redan förra året, då nyheten om att presidentet i USA i lagförslaget skulle få en alldeles egen avstängningsknapp till internet snurrade runt lite i spalterna?

Eller vänta nu, det var ju inte CSTA, det var Protecting Cyberspace as a National Asset Act det handlade om. Jomen visst, så var det. Inte så lätt att hålla isär då presidenten ska ges ungefär samma möjlighet i båda lagförslagen, på lite olika sätt och av lite olika anledningar. Kunna stänga av internet alltså.

För så här är det att försöka hänga med i svängarna. Dedikationen att styra om och kontrollera internet är konsekvent och målmedveten. Det vimlar av bokstavskombinationer i USA som potentiellt är förödande för ett levande och fritt internet.

Här i Europa är det inte ett dugg bättre. Jag nämnde nyss Acta, som väl är ganska färskt i minnet — nästa grej kanske blir COM942 eller varför inte SEC1641. Det finns en hel drös med förslag och funderingar även inom EU som handlar om ökad övervakning och registrering av oss. Den 21 mars, förresten, ska riksdagen rösta om Datalagringsdirektivet — direktivet som av Rumänien, Tjeckien och Tyskland avskaffats. Det har ni väl koll på? Eller?

Nu ska jag säga att allt inte alltid är värdelöst som finns i de här dokumenten. Men erfarenheten är att det ramlar in saker som vi inte vill ha och definitivt inte behöver. Som är direkt skadligt för samhällsutvecklingen; mellan varven för att man inte riktigt förstått vilka konsekvenser olika förslag har.

Sen har vi det där andra också — företag som använder sig av våra personliga data som affärsmöjlighet. Nyss läste jag om Facebook, som via en smartphone-app tagit del av användarnas textmeddelanden. De har tänkt sig att lansera en egen service, och vill se hur folk använde sig av dylikt. I reportaget framgår det att det inte bara är Facebook — Flickr  nämns bl.a. också göra såna här grejer.

Det står i användaravtalet man aldrig läser och klickar okej på när man laddar ner appar. Det  slår mig att det blir lite samma sak med de där användaravtalen som det är med lagstiftningsförslagen — en galen mängd sidor juridisk dokumentation som flyger en bra bit ovanför huvudet, vem vet vad som kan gömma sig däri.

Nåja, det finns andra som är bra på att hålla reda på såna här saker tack och lov. Vi har EFF, t.ex. och EDRi som via donationer kan ha människor som jobbar med detta på heltid — och många, många enskilda personer som lägger ner massor av tid att försöka förklara och bena ut problemställningarna. Det piggar upp. På nåt sätt.

***

Uppdatering: Nyheten om att Youtube skulle läsa textmeddelanden är felaktig, det var en miss på de rapporterande sidorna som länkades till, så har tagit bort den uppgiften. //emma