Krönika: Laila Bagge är inte den enda med fördomar

Foto: Andreas Kock/Cameralink/TV4

Foto: Andreas Kock/Cameralink/TV4

Igår kväll skrev musikproducenten och Idol-jurymedlemmen Laila Bagge Wahlgren ett omdiskuterat blogginlägg om hur hon hade sett en person som tigger på Kungsgatan använda mobiltelefon, och var upprörd över att han såg ut att låtsas vara hemlös:

Gissa om jag tappar hakan när den ” hemlösa” mannen tar fram en mobiltelefon som ringer och svarar i den!!! Vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös och sitter i och tigger på gatan??? Om man har råd att ha en mobiltelefon så känns det inte direkt trovärdigt att sitta med knäppta händer och be om pengar på sina bara knän med en skylt där det står hemlös! Och vem var den andra personen som han pratade med? Uppenbarligen så hade den personen också en telefon, det verkar vara ganska välbärgade ”hemlösa” som vi har här i Sverige…

Detta ledde till upprörda röster på sociala medier och Bagge Wahlgren kände sig tvungen att be om ursäkt i ett nytt blogginlägg under onsdagsmorgonen.

Samtidigt som reaktionerna går varma på Twitter, skriver @paulpogi2, en hemlös man i Stockholm, om hur han fryser:

Samma kväll pratade jag med en engelsktalande rumänsk tiggare på Drottninggatan om initiativet Soppkök Stockholm, som jag själv är med och driver, som försöker uppmärksamma hemlösheten i staden och landet:

Bagge Wahlgren ångrar sig. Under morgonens blogginlägg skriver hon att det inte var att den hemlöse mannens mobiltelefon som provocerade, utan hans skådespelande.

Det som jag då blev så provocerad av var att den här mannen innan han tog upp mobiltelefonen agerade på ETT sätt och när mobiltelefonen kom fram agerade på ett annat sätt. Mannen satt med knäppta händer och bad på knä de förbipasserande att skänka pengar, men när telefonen ringde så var det som om han blev en annan person och det var då lätt för mig att dra slutsatsen att han spelade teater

Det är lätt att klaga på att Bagge Wahlgren har fördomar om hemlöshet och fattigdom. Att hon inte inser att människor som lever i hemlöshet också är människor. Problemet är inte att hon har fördomar, utan att hon är en offentlig person som sprider dem. De här fördomarna är utbredda i Sverige, och det är ingenting man blir av med över en natt. Vi kommer alltid ha förutfattade meningar, men vi borde gemensamt försöka komma över dem.

När vi startade Soppkök Stockholm för ett år sedan hade jag många fördomar om människor som lever i hemlöshet. Successivt bröts dessa tankar sönder, genom att jag gång efter annan fick samtala med just dessa människor. Jag kunde se hur hemlösheten kunde se otroligt olika ut. Olika människor har olika historier och olika utmaningar. ”Man kan inte fråga en person om den är hemlös”, uppmanade vi volontärerna. ”Det finns inget hemlöst utseende”, förklarade vi i många febrila diskussioner.

En person var EU-migrant från Slovakien och behövde hjälp med att besöka sjukhuset, en annan var missbrukare sedan många år och försöker nyktra till och behålla sin tillfälliga bostad, samtidigt som en tredje var19 år och sover under broar i innerstaden när hen inte klarar av att vara med sina oförstående föräldrar som bor långt utanför pendeln. Alla dessa tre individer har mobiltelefoner, och enbart den sistnämnda har inte en smartphone. Samtalen med människor som lever i hemlöshet har gett mig insikten om den enorma mångfalden av hemlösa. Och att det inte finns några enkla lösningar som fungerar för alla, det handlar om att skapa en bättre bostadspolitik, socialpolitik och även integrations- och migrationspolitik.

Under 2000-talet är det vanligare att man använder mobiltelefoner för att kommunicera med andra, oavsett bostadssituation, och telefoner är billigare idag än någonsin. Barn växer upp utan att veta vad en telefonkiosk är. En mobiltelefon är ett sätt att nå andra. Hur ska en annars kunna nå Försäkringskassan, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen? Och sina vänner? Att tro att alla människor som tigger efter pengar också sover utomhus, utan pengar och mat, och inte har några som helst tillgångar (eller ”lyx” som en del bättre bemedlade skulle kalla det) är en gammal bild av fattigdom. Det är troligtvis en del som har det så, men situationen är väldigt olika. Bor på olika härbärgen och har sina kläder och egendomar i ett kallt förråd i förorten. En del har jobb, andra har det inte. En del är födda i Sverige, andra är det inte.

Jag är nyss hemkommen från en resa till Bangladesh. Samma sak gäller där, utsatthet ser väldigt olika ut, och olika personer behöver olika former av hjälp. Varje gång vi är utomhus i huvudstaden Dhaka, kommer det alltid fram tiggare, ofta när vi står i bilköer. Barn och vuxna. En del som saknar armar, en del som saknar ben. En del som har mobiltelefoner, en del som inte vet hur man använder en telefon.

Det mest känslomässiga mötet var med en 12-årig pojke som kom fram till vår bil på högra sidan i väntan på grönljus. Han hade ingen vänsterarm och inget högerben, och hoppade fram mellan de stillastående bilarna. Han skrek att han behövde 100 Taka för att kunna köpa en käpp, grät för att vi skulle hjälpa honom. Samtidigt kom en annan pojke, i samma ålder, troligtvis med en CP-skada, och ställde sig på andra sidan bilen och frågade om pengar. Direkt efter ställde sig en flicka bredvid den första pojken och bad också om pengar. Den lemlöse pojken fortsatte gråta, samtidigt som jag såg honom försöka vifta undan flickan bredvid. I kroppsspråket såg jag att alla dessa barn känner varandra. I mitt huvud förklarar jag det som att gråtet är ett skådespel. Att jag vet att en käpp skulle kosta mycket mindre än 100 Taka och att han lätt redan har tjänat in de pengarna under en dag. Att han utnyttjar sin lemlösa situation för att få människors empati för att få mer pengar. Det sägs att det är vanligt att tiggares lemmar huggs av för att lättare kunna övertyga människor att ge pengar. Samtidigt som dessa tankar går runt i mitt huvud klarar jag inte av att höra gråten, se tårarna och lyssna på desperationen i hans röst. För oavsett om han kanske har mat på bordet, så ser jag ju att han saknar en arm och ett ben, att han är utsatt. Och jag känner inte honom, så vem är jag att döma? Nu tänker jag på Laila Bagge Wahlgrens ord om skådespelandet. Om en inte pratar med personen i fråga, hur vet en något om den personens situation? Jag gav honom 100 Taka, och han och de andra barnen gick iväg.

Alla har fördomar. Ingen blir någonsin av med alla fördomar. Och nya fördomar skapas. Men det vi kan göra är att arbeta med dem, och försöka lära oss mer om andra människor för att bättre förstå dem. Soppkök Stockholm har utgjort en plats där många människor som inte lever i hemlöshet kan träffa andra människor som de annars inte skulle träffa och prata med. Som de annars skulle gå förbi. Initiativet har spridits över hela Sverige, till Göteborg, Malmö, Helsingborg och nu senast Uppsala, och gjort att tusentals människor har öppnat ögonen, börjat se människorna och pratat med dem.

Samtalet mellan två individer är det bästa sättet att bryta fördomar. Om jag har åsikter om hemlöshet, blir det min uppgift att ta reda på mer hur det är för människor som lever i hemlöshet för att ha en välunderbyggd åsikt.

På söndag hålls årets första Soppkök Stockholm i Björns Trädgård. Där kan man träffa Iphone-ägare utan vinterskor, pälsbärare utan halsduk. En person utan hem har inte ett särskilt utseende. När man lyssnar på andra människor, då inser man att hemlöshet kan drabba vemsomhelst. Med eller utan smartphone.

Laila Bagge Wahlgren: Du är hjärtligt välkommen att komma ner och börja bryta dina fördomar. Det börjar med ett enkelt ”Hej”.

Senare i natt twittrade @paulpogi2 igen.

Humöret är fortfarande uppe.