Krönika: Till min nyvunna, f.d Facebookvän

Bild: screenshot från Facebook

Hej, min gamle vän.

När du hörde av dig för några veckor sedan, och därmed väckte ett minne från min tonårstid som jag effektivt försökt förtränga, var det en påminnelse om vem jag i grunden trots allt är. Vi mailväxlade och ringdes för några år sedan, när jag var som sämst. Jag är övertygad om att det intryck jag gav dig då var bland de tristaste jag någonsin gett någon, helt enkelt för att jag under mina tidiga tonår sög. Missförstå mig inte, jag är ingen martyr. Men om många är rätt dumma under den där åldern var jag ändå kanske särskilt dum. Och mycket av det finns nog kvar, i grunden. Antingen min dumhet eller min personlighet det vill säga, beroende på hur man vill se på det.

Jag mindes dig inte riktigt, det ska sägas. Jag hade många konstiga förbindelser på den tiden, och jag tror jag förträngt mer än hälften av dem. Men du hörde av dig, och jag sa åt dig att lägga till mig på Facebook, så kunde vi ta upp kontakten igen. För till dina fördelar måste man ändå räkna ditt uppenbara tålamod. Du stod ut med mig, och inte bara det: du tyckte uppenbarligen att jag verkade så förhållandevis okej att du faktiskt hörde av dig igen. Så många år efter att du bara kunde ha glömt bort mig som den omogna, tonårskåta, trångsynta och fåniga idiot jag faktiskt var då. Det är jag skyldig dig ett tack för. Du gav mig en andra chans, och sådant är alltid fint.

Men att ge någon en andra chans förlåter inte allt. Till exempel ovanstående kommentar. För det tålamod du slösade på mig för alla de där åren sedan verkar ha lett till att du inte har något kvar idag. Jag har följt dina facebookuppdateringar ett tag nu, och i högre och högre grad insett att inte bara dina politiska åsikter dramatiskt skiljer sig från mina – du är också väldigt känslig med att man påtalar det. Det är ”de orkade inte med att jag sa sanningen” här, och ”jag står bara helt enkelt på mig!” där. Men allt är inte värt det. Och att kalla människor du aldrig förut träffat ”hora” bara för att de bär ett visst plagg, att på din egen facebooksida prata bakom ryggen på folk vars åsikter du inte delar och att önska att vissa ska ”slaktas” på grund av sin sexuella läggning. Det är långt över linjen, det är verkligen inte längre värt det. Kommentaren ovan, den som fick bägaren att rinna över, var ju egentligen bara en bekräftelse på det jag redan anade: att jag redan i början skulle gett upp.

Jag brukar tycka att man ska möta sina politiska motståndare. Att man ska stirra sin motsats i vitögat, titta djupt ner i det man inte själv vill stå för och sedan kunna ta en klar och tydlig ställning själv. Med den inställningen borde jag också fortsätta vara din vän, ta det här viktiga snacket, berätta varför du går över en gräns. Men jag har på den här korta tiden du släppt in mig i den del av ditt liv din facebooksida utgör sett att det inte går bra för de som försöker. Du förolämpar dem, du hatar dem, och när de ger upp baktalar du dem. Jag är ledsen, men jag orkar inte ta den diskussionen själv.

Jag är ledsen över att du framhärdar i detta. Jag är ledsen över att människor i överhuvudtaget skriver såhär. Jag är ledsen över att rädslan jag känner inför dig och de två personerna som likeat din kommentar, och det ni tillsammans med resten av de svenskar som tycker såhär kan leda till. Och jag är allra mest av allt ledsen över att ett liv jag själv haft en aldrig så liten del av slutade på det här sättet. Att jag inte kunde göra något åt det. Att du bara några år senare skulle skriva så här, öppet på Facebook, för alla som ville att se.

Hejdå, gamle vän.

Det minne jag hade av dig förut var litet – men kanske ändå bättre än den uppdaterade versionen. För nu vet jag hur maktlös man kan känna sig.