Kungen och den svenska hovjournalistiken

Var det utrikesdepartementet och i förlängningen Carl Bildt som bar ansvaret för kung Carl XVI Gustafs hårt kritiserade besök i Saudiarabien i höstas? Det menade i alla fall en ovanligt frispråkig Bertil Ternert, presschef vid kungliga hovet, vid måndagens debatt på Publicistklubben Västra i Göteborg om svensk hovjournalistik. Sett till deltagarantalet på Publicistklubbens debatt verkar västsvenska journalisters intresse för kungen – eller möjligen för kungajournalistiken – vara stort. Många hade samlats för att under Erik Blix ledning lyssna på hovets presschef Bertil Ternert, tidigare hovreportern Daniel Nyhlén, författaren till boken ”Den motvillige monarken” Thomas Sjöberg, GT:s nytillträdde chefredaktör Frida Boisen samt Lennart Nilsson som tidigare verkat vid SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Bertil Ternert stod som så ofta i centrum för debatten. På frågan om hur kungen hade kunnat få för sig att besöka diktaturens Saudiarabien av alla länder förklarade Ternert frimodigt att kungen varit mycket tveksam om det verkligen var rimligt att åka dit. Hovet hade då kontaktat utrikesdepartementet för att få vägledning i frågan och, enligt Ternert, fått ett klart besked att det inte var några problem för kungen att åka dit. Jag är inte säker på att Ternert förstod den politiska dynamiten i sitt uttalande.

Svensk journalistik har en kluven relation till kungamakten. Å ena sidan skall hovet och kungafamiljens agerande granskas lika kritiskt som vilken annan maktinstitution som helst. Å andra sidan är det svårt att kritiskt granska makthavare vars sätt att hantera makten bland annat har sin grund i att de råkar vara just som de är. Hur granskar man kritiskt en person? Denna kluvenhet gestaltades av Daniel Nyhlén som i en anekdot berättade om hur svenska välrenommerade skjutjärnsjournalister regredierade till stammande skolpojkar när de skulle intervjua kungen eller kronprinsessan.

Överhuvudtaget är det svårt att kombinera monarki med modernitet. Hur skall den ojämlikhet som ett monarkiskt statsskick har sitt ursprung i hanteras i ett samhälle som är så jämlikt och icke-hierarkiskt som det svenska? Hovets kommunikationsavdelning har här en viktig roll att spela. Men Bertil Ternerts sätt att hantera problematiken blir väldigt speciell. Hans syn på det svenska medielandskapet synliggjordes i följande, lätt yrvakna, svar på frågan varför kungen lät just TT göra en exklusiv intervju: All information kommer väl, eller förmedlas genom, TT?

Daniel Nyhlén hävdade att kungen inte lyssnar på råd. Eller att han åtminstone inte bryr sig om de råd han får. Enligt Nyhlén hade den uppmärksammade pressträffen i samband med kungens älgjakt strax efter att boken ”Den motvillige monarken” kommit ut föregåtts av att kungen efter att ha lyssnat på sina rådgivare sagt: Nej, nu går jag ut och gör det här på mitt sätt! Vilket han som bekant också gjorde.

I ett avseende påminner därför kungen kanske om Håkan Juholt. Kungen bryr sig inte om råd utan gör saker på sitt sätt. Håkan Juholt lyssnade nog på råd men gjorde ändå sedan sakerna på sitt sätt. För Juholt gick det illa. Kungen sitter nog mera säker. Lennart Nilssons opinionssiffror visade visserligen att svenska folkets förtroende för kungahuset kraftigt minskat. Men stödet för monarkin är fortfarande starkt. Stödet lär knappast bli mindre under den rojalistiska yra som förväntas bryta ut inom kort, och där medierna i samband med födseln av en arvprins eller arvprinsessa kommer att spela en mycket aktiv roll. För att uttrycka det milt.