Mina guldkorn från OS i London (del 3)

Två veckor av intensivt sporttittande är över. Vi har alla olika upplevelser av veckan, sett olika saker, känt olika saker. I en serie texter skriver Ajour-redaktionen sin upplevelse av hur de upplevt OS. Höjdpunkter, skämspunkter och intressanta länkar.  Se alla delar här

Det enda jag inte vill missa under OS är invigning och avslutning (där man kan se såna här grejer) — allt däremellan är lite som ett brus som verkar trevligt, men aldrig intresserat mig riktigt, så nåt intensivt sporttittande har det inte varit för mig. Trots det har jag stött på riktiga guldkorn i mitt flöde jag nog inte kommer att glömma i första taget. Som den sydafrikanska pappan som var så himla stolt över sin sons guld i simningen. Fast jag knappt förstår ett ord av vad han säger, förstår jag ändå precis.

Eftersom jag inte är nån sportfantast hade jag således ingen aning om att en kines hade sista chansen att ta ett (vad jag förstått) välförtjänt guld i häcklöpning. En gammal skada spökade, och han kom bara över första hindret. Bildsekvenser när han skadad hoppade ut från arenan, stannade upp några sekunder, vände och hoppade tillbaka in på banan för att ge sista hindret en kyss, fick mig att bryta ihop i tårar, det var så vackert och sorgligt på samma gång.

Som kontrast till det sentimentala, får kunderna och personalen på en bank på Bahamas lov att ställa upp. De som följde 4×400 meter herrar på en liten tv-skärm med ett enormt engagemang från start till mål. (Obs! Dra ner volymen innan du drar igång videon.)