Om vi inte kan uppskatta vår frihet – hur ska vi då förstå när den kränks?

I DN i dag skriver jag om den nya FRA-uppgörelsen mellan socialdemokraterna och regeringen.

Säpo och Rikskriminalen ska få tillgång till att signalspana i all vår datatrafik. Överenskommelsen görs med bakgrund av självmordsattentatet på Drottninggatan för ett år sedan. Samma attentat där gärningsmannen skickade ett mejl till Säpo. Det missade Säpo. Därför får de nu tillgång till alla andras mejl.

Det finns så mycket att säga om det här som inte får plats på 2800 tecken i en DN-krönika.

I min text försöker jag koppla Sveriges dataövervakningen av oss till det som hänt under den arabiska våren. Här har internet stått för frihet och överakning och begränsning varit sätt för diktaturer att öka sin kontroll. I Lybien har det fria ordet varit synonymt med terror. I Tunisien kartlade regeringen befolkningens alla facebooklösenord och försökte systematiskt radera de konton som kämpade för frihet. I Egypten användes Twitter för att identifiera protestanter och i Syrien blockeras de sajter där medborgarna kan samtala och organisera sig.

Allt är gjort med bakgrund av de lagar som säger att landet bara bekämpar terrorism. En oklanderligt subjektiv åsikt – varje regering har så klart rätt att av sätta sin egen definition av vad de upplever är terror.

Det är därför övervakningslagar är så farliga. Det som låter som en bra grej för hjälpa polisen att stoppa terror är ren och skär övervakning av åsikter.

Sedan när blev det statens uppgift att övervaka åsikter?

Det där skriver jag mer om i krönikan. Men det finns fler saker om just lagen som är besvärlig.

Dels att övervakningen, som Ulf Bjereld skriver, grundas på 1 terrorattentat:

Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)

Cancersjukdomar: 700 000 döda

Självmord: 60 000 döda

Trafikolyckor: 23 000 döda

Mord: 1 700 döda

Terrorism: 1 död”

Eller ännu viktigare: Vad kan Säpo göra med den nya spaningen? I överenskommelsen har alliansen och socialdemokraterna försökt knyta upp lagen med både hängslen och livrem. Allt för att inte skapa samma skräckvåg som under 2008, när FRA-lagen först antogs. Det ska införas en integritetskommision och Säpo får inte signalspana för ”brottsutredningar, förundersökningar eller mot individer”.

Ändå är det just dessa skäl som Säpo ger till att de måste få börja signalspana. Spaningen skulle då ske både mot en individ (terroristen), en inledd förundersökning och en brottsutredning. Mark Klamberg utvecklar de här frågorna på ett bra sätt.

Men det absolut största problemet är att allt det här är en ickefråga för så många. Vi förmår inte piska upp tillräckligt med engagemang för att bry oss. Hur ska ett land som inte ens kan värdesätta sin egen frihet få sina lagstiftare att förstå när de går över gränser?

Det tror jag är knäckfrågan. Under tiden står FRA-lagen som en skamsymbol för Sverige.