Privat, personlig, professionell? Vägar till framgång på Twitter

Vilken betydelse har Twitter i den politiska opinionsbildningen? Och hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Det är några av de problematiker som uppmärksammas i Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier. (Titeln Medietango är inspirerad av några rader av medieforskaren Nicklas Håkansson: ”Förhållandet mellan journalister och politiker har liknats vid en tango. Det krävs som bekant två för att dansa, men bara en av de dansande kan föra”.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och en av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten. Så läsaren får ursäkta att undertecknad och Ajour i någon mening är part i detta mål.

”Det privata är politiskt”, var ett slagord som växte sig starkt under 1970-talets kvinnorörelse. I dag vävs det politiska samman med det politiska och det professionella. Journalistrollen har gått från att vara ett namn och en byline till att vara ett Niklas Svensson-fenomen, vars personliga liv blir en del av varumärket.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Robert Olssons uppsats behandlar frågeställningar som ligger på framkant. Läs den här.