Rättegången är akt tre i Breiviks show

Det är obehagligt att följa rättegången mot Utöya-terroristen idag. Men det är ännu värre att tänka på att det här är planerat, efterlängtat.
När Anders Behring Breivik gråter till sin terror-film är det inte för att den är vacker, utan för att han lyckades. Han klarade sig igenom första akten – terrordådet – andra akten – spridandet av propagandan – och nu tredje akten: rättegången.
Inför en hel värld får terroristen ge röst och ansikte till en övertygelse och ett manifest vars spridning var själva anledningen till dådet.

Jag skrev redan i somras om hur utstuderat Breiviks upplägg är. Hur Breivik använde nätet för att säkerställa att ingen skulle kunna stoppa hans material. Hur han effektivt spelade medierna genom att förse dem med högupplösta bilder och en Facebookprofil som gav en resumé av hela hans liv. En vanlig kille, med vanliga intressen som bara förstått en sanning högre än alla andras.

”Anders Behring Breivik har förvandlat sociala medier till ett litet presskit för stressade journalister. Där dådet och Twitter hälsar välkommen, Facebook pekar ut bilder och via länk kan du också läsa ett 1500 sidor stort manifest inklusive dagbok från hela förloppet fram till brottsdagen.” (SVT)

Breivik ser sig själv som en politiker vars politik krävt extrema metoder för att nå fram till medborgarna. De 77 döda är en reklampelare för ett politiskt manifest. Utan dådet hade ingen läst. Så krass är han, så kallblodigt är hans dåd.

Lika kall är han inför det som nu sker. Allt är detaljerat beskrivet i det långa manifestet. Gripandet markerade starten på ”propagandafasen”. Rättegången är hans ”scen mot världen”.

När Breivik nyligen fick beskedet om att hans rättspsykiatriska undersökning visade att han inte var sjuk, utan ”straffsrättsligt rillräknelig” måste det ha varit hans största triumf. För honom innebär det att hans åsikter inte kan viftas undan som ett utslag av psykisk sjukdom.  Att han äger berättelsen om sig själv ytterligare en stund.

När Breivik går in i rättssalen väntar han tålmodigt på att polisen ska ta av honom handfängseln. Sedan gör han sin variant på nazisthälsning med knuten näve. Han vet att varje media kommer att skriva om det. Han är också medveten om att varje media kommer att kalla det just en nazisthälsning. Han menar till och med att det är medias uppgift nu – att förvrida berättelsen om honom, vad som skett och vad hans motiv nu är.

”This is usually done by labeling the enemy as a madman or discrediting him as a victim in some twisted way (character assassination). ”

Breivik menar själv att genom att först överleva och sedan visa att han inte är galen, ger han trovärdighet till att hans dåd gjordes enligt en 100-årig politiskt, detaljerad plan.

I manifestet finns en lång passage som går igenom hur han och ”riddare” av hans orden ska agera i dessa situationer. Här finns manus, genomgång av instruktioner till advokat och hur man ska tackla att man kommer bli kallad ”dåre” av allmänheten.

Men allra tydligast: Målet är inte att vinna en rättegång, utan att ”visa alla tillgänglig bevis i detta kompendium (…) i dess bästa dager”.

Det är därför Breivik gråter när rätten visar upp hans propagandafilm som han omsorgsfullt skapat och laddade upp på Youtube. Inte för att den är vacker, utan för att den utmärker en milstolpe för planens tredje fas.

Det är också nu media testas som aldrig förr. Hur mycket ska de visa?

Nästan samtliga stora medier sänder live från rättegången. NRK och fler andra medier valde att inte visa propagandafilmen. Dagbladet har valt att lägga upp en knapp på sin sajt som filtrerar bort alla nyheter om Breivik i respekt för den som vill sortera bort honom. En sådan knapp har tidigare bara praktiserats på nyhetsintensiva händelser om kungliga bröllop.

Rätten har beslutat att förbjuda sändning av vissa redogörelser och inte minst av Breiviks egen utsaga. Det gör arbetet lättare för många medier, så klart. Men många svårigheter finns fortfarande kvar.

Igår skrev Ali Esbati, en av de överlevande från Utöya, om hur vi borde lyssna på Breivik för att lära känna igen hans retorik när den kommer paketerad även i Sverigedemokrat-förpackning. Det kan säkert vara en viktig poäng. Men hur håller vi balansen? Finns det en gräns för vad som borde passeras? Även om den absoluta majoriteten kan hantera, filtrera, förstå och förskräckas räcker det med att en person inspireras och sluter upp i Breiviks armé. Vems ansvar är det?

Jag menar inte att alla bevakning behöver ske bakom lyckta dörrar, att tv-kameror måste släckas. Men vi behöver vara medvetna om Breiviks agenda och att det räcker med bara en gnista hos en person för att vi ska få ytterligare ett dåd.

Tyvärr behöver man inte söka länge för att se exempel på sådana idéer:

Läs gärna Ajours Ulf Bjerelds råd till medier.