Skillnaden mellan yttrandefrihet och yttrandefrihet

Tidigare i år annonserades att en av de största publiceringsplattformarna online, WordPress, nu har tillgång ett s.k. anti-censur-tillägg. RePress kallas det för, och omvandlar en wordpressblogg till en proxy. En proxy fungerar som en slags mellanhand och är ett användbart verktyg för människor som befinner sig i länder där yttrandefriheten är begränsad. När de inte kan nå information eller hemsidor, så kan en proxy skapa en teknisk omväg runt hindren, och materialet finns då tillgängligt.

Skaparna av det här tillägget heter Greenhost, och för att illustrera kraften bakom tillägget skapade de en proxy för den i Nederländerna spärrade sidan The Pirate Bay. Nu har Greenhost beordrats ta ner proxyn, utan att ens blivit hörda av den rättsliga instans som beslutat om åtgärden.

Denna åtgärd vidtogs strax efter att FN antagit en resolution som lagt till tillgång till internet och att uttrycka sig online till de grundläggande mänskliga rättigheter som antogs 1948. Det nya tillägget utvidgar den grundläggande yttrandefriheten att även gälla på internet, samt konstaterade att nätet är en drivande kraft för utveckling — särskilt i utvecklingsländer — och att tillgång till information ska stöttas — inte blockeras — av regeringar.

Händelsen med Greenhost i Nederländerna illustrerar de stora problem regeringar har med internet och dess utveckling. Å ena sidan blockerar och spärrar stater sidor, inte sällan på uppdrag av privata intressen, å andra sidan dyker det upp nya tekniska lösningar för att kringgå försöken att censurera hemsidor. Striden om internet sker dessutom på flera fronter än mellan stat och medborgare, företag vill även kunna äga delar av nätet och styra som de vill.

FNs frihetsdeklaration för internet kan helt enkelt komma bli avsevärt mycket enklare att skriva under, än leva upp till. Bland signaturerna till deklarationen finns exempelvis Kina som är ett av de mer restriktiva länderna. I Ryssland har man i dagarna bifallit en lag som skapar svartlistning av sidor som innehåller ”extremistiska idéer”. Även Indien skrev under, som tidigare i år anmält Facebook, Google, Microsoft och Yahoo för att tillåta plats för religiöst stötande innehåll. I Nigeria kan man dessutom riskera 15 års fängelse när man använder Skype.

Initiativet togs bland andra av Carl Bildt och Hilary Clinton, företrädare för två länder som inte heller de lyckats avhålla sig från att komma på kant med internet. Bland annat har Sveriges rättsliga behandling av Peter Sunde (tidigare engagerad i The Pirate Bay) ifrågasatts, så sent som igår, startades en namninsamling som ska överlämnas till regeringen. Sverige har dessutom begärt information om användare på Twitter, vid minst ett tillfälle men mindre än tio, och har vid varje tillfälle blivit nekad informationen. Enligt makthavare.se hade justitieminister Beatrice Ask ingen kännedom om detta.

I USA pågår även där strider, i lite annan tappning — telefonmarknaden som helhet upplever sig hotade på olika sätt, och där utmanar t.ex. Verizon (telefonoperatör) nätneutralitetsreglerna i domstol just nu, och om framgångsrika kan de blockera Skype och andra internetbaserade kommunikationsappar från sina telefoner. Där menar företaget att det handlar om deras yttrandefrihet och äganderätt, som inte får begränsa sin del av internet som de vill.

Även i USA intresserar de sig för vilka som twittrar vad; i Manhattan har en domare beordrat Twitter att lämna över meddelanden som en deltagare i Occupy Wall Street-rörelsen skrivit. Argumentet som förs är att tweets är publika och därför inte skyddade så som privata.

I dagens rättsliga strider om var den enes yttrandefrihet slutar och den andres börjar på internet, är det inte helt självklart var gränserna ska dras i praktiken.