Snälla lagstiftare, gå inte på tricket med länkarna

Foto: Wendell http://www.flickr.com/photos/intherough/3470183543/

Är det olagligt att länka på internet? Ska tidningarna börja ta betalt av företag som vill länka till deras artiklar online? Ska Google betala för att länka till innehåll på webben?

Frågorna har hopat sig efter en del rapportering de senaste dagarna. 

Min, och många andras, spontana reaktion var att det var en desperat reaktion från en bransch i djup kris. Ett envist fäktande mot ny teknik som många menar har förstört för tidningarna. Ju större krisen blir, desto mer slår man man allt och alla. Utan att förstå vare sig juridik eller medieekonomi.

Och med tanke på de citat som fördes fram var det lätt att göra den tolkningen:

”Länkningar är ett ofog.”

”Länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla”

Tjena.

Jag frågade till och med Resumé, när de ringde mig, varför de ens skrev om det.

”Det finns ju ingen vettig tidningschef som skulle anse att sälja länkar var en bra idé. Lycka till att hitta en”, föreslog jag för reportern.

Och så är det så klart.

Det viktigaste vi måste slå fast i den här diskussionen är att det idag inte finns någon juridisk praxis för att hävda att länkar till öppet innehåll på internet, publicerat med upphovsmannens godkännande, skulle vara olagliga. Utgivarnas Jeanette Gustavsdotter och SJF:s Olle Wilöf så klart säga vad de vill om detta, men det är en åsikt i så fall, inte ett faktum. De kan så klart välja att driva den linjen, försöka driva det som ett rättsfall, men jag har väldigt svårt att tänka mig att de skulle lycka med det. Och det finns fler betydligt mer insatta jurister som ger stöd för den tanken.

Så långt en storm i ett vattenglas.

Men.

Så är i efterhand blir jag lite mer fundersam. För det finns faktiskt ett djupare allvar i diskussionen. För oss som värnar om ett öppet, fritt internet, där alla har rätt att citera och länka till vad man än önskar – vi bör så klart fundera på vad kan effekterna av tidningsföretagens vevande mot teknikjättar som Google innebära.

Vad händer om vi ger oss in i en debatt om länkningarnas laglighet? Om länkarna i sig kan ses som ett upphovsrättsintrång – eftersom de innebär ett tillgängliggörande, precis som i Pirate Bay-fallet – är då nästa tanke att hela Google är olagligt? Och därmed mer eller mindre hela internet? Tanken svindlar.

Därför finns det ett seriöst skäl att nyansera debatten. Oavsett var man står i sak.

Det medieföretagen egentligen har invändningar mot är i praktiken inte länkarna i sig. Utan vad Google gör med informationen som den indexerar från medieföretagen. Gustavsdotter är inne på detta i intervjun i Journalisten, men det förvirras av hennes svepande uttalande om länkarna som ett ”ofog”. Det som tidningarna stör sig på borde inte vara länkarna i sig, utan att Google tjänar pengar på tidningarns innehåll, och, som Strömberg påpekar, kanske inte alls driver särskilt mycket trafik till tidningarna.

I fokus för diskussionen är Googles nyhetstjänst Google News, det är den frågan som drivits i bland annat Tyskland. Det är dock inte själva länkandet i sig som är frågan för debatten, utan i hur stora text- och bildmängder från originalartikarna som Google ska ha rätt att återge. Citatpraxis ska enligt vissa rättsfall ligga på 10-11 ord, medan Google News återger omkring 20 ord. Googles bildpublicering i form av miniatyrer vid bland annat bildsökning har också varit på tapeten här. Är det ett upphovsrättsintrång att återge en tumnagelsstor bild vid ett sökresultat?

Och detta är naturligtvis frågor man kan diskutera.

I grund och botten är det dock fortfarande ett affärsförhållande mellan Google och respektive upphovsrättinnehavare. Google erbjuder som många påpekat möjligheten för vem som helst att ställa sig utanför sökbolagets index. Och Google har också, som Fredrik Strömberg påpekar, fört långa och många samtal med publicister världen över för att se hur man gemensamt kan skapa tjänster som ger både Google och mediebolagen intäkter. AdSense är kanske det mest kända. För några år lanserade Google Fast Flip, en Flipboard-liknande nyhetstjänst med egna, större annonser, där de anslutna publicisterna var med och delade på intäkterna. Även Apple har lanserat en tjänst där tidningar kan distribuera innehåll och få del av intäkterna, Tidningskiosken i App Store.

Det man som innehållsproducent kan hävda är möjligen att förhandlingarna med Google inte sker på särskilt jämlik grund. Google är en jätte som kan diktera villkoren rätt kraftigt. Så publicister skulle kunna anklaga Google för att utnyttja sin monopolliknande ställning på sök på internet för att tvinga fram bättre villkor.

En tredje faktor, som Strömberg lyfter fram, är själva aggregeringen i Google News. För den delen är jag lite osäker på det juridiska läget. Men rent moraliskt kan man hävda att om Google har en teknisk algoritm som skapar en ”förstasida” som i sig har så stort värde att den konkurrerar med värdet i förstasidan hos säg Aftonbladet.se eller Dn.se, då skulle det gå att anse att den utgör ett upphovsrättsintrång. Som publicist skulle jag alltså tycka det är okej om Google tar 20 ord från mina nyheter, eller en tumnagelsbild, för att visa ut på sin söksida, men när Google bygger en egen förstasida av det som liknar en nyhetstidningsförstasida, då vill man som publicist inte vara med längre.

Det är säkerligen sådana argument som tidningshusen fört fram i förhandlingarna med Google, och det är med all säkerhet därför Google inte valt att göra något större väsen kring Google News, såsom att införa annonser i tjänsten. Det här är på intet sätt nya frågor, när jag var på Internetworld skrev vi om frågan redan 2005, men i praktiken har inte mycket hänt sedan dess.

Diskussionerna mellan Google och tidningsföretagen kommer säkerligen fortsätta. Som användare kan vi hoppas att de hittar en lösning som gör att vi som användare både för bättre, och smidigare nyhetstjänster, samtidigt som rättighetsinnehavarna får sin beskärda del av annonskakan.

Därför är det djupt olyckligt att debatten om citaträtt och aggregering blandas ihop med rätten att länka fritt.

Ingen tidningschef som vill behålla jobbet skulle idag gå ut och argumentera för att försäljning av länkar skulle vara något att satsa på. Det är ju också därför de saknas i denna debatt, de två personer som drivit frågan nu senast är båda jurister. En med bakgrund inom ett fackförbund, en med bakgrund från SVT, ingen med någon koppling till tidningarnas affärer och kommersiella behov.

Därför är det viktigt att vi inte låter juristerna göra detta till en fråga som handlar om länkar. För det gör den inte. Den handlar om citaträtt och algoritmbaserade nyhetsaggregatorer, och idag finns det enbart en enda part som är en relevant motpart för det och det är Google.

Men i stället för att belysa detta och lyfta fram komplexiteten i frågan är det naturligtvis enklare att peka på Google, och säga:

”Google länkar till vårt innehåll och tjänar jättemycket pengar. Det är inte schysst! Snälla lagstiftare, ni måste fixa så de inte får göra det!”

Snälla lagstiftare. Gå inte på det tricket.

TEXT: Mikael Zackrisson, digital strateg på Ziggy creative colony. Har arbetat med digitala medier sedan slutet av 90-talet, bland annat som chefredaktör för Internetworld och webbchef på Veckans Affärer.

UPPDATERAT: De irländska dagstidningarna har nu tagit tillbaka sina krav på att få betalt för länkar. Den 6 januari publicerade deras branschorganisation ett uttalande där de inte kräver någon licens eller avtal för privatpersoner som länkar till dem, och ej heller för andra som enbart publicerar länkar. Ersättning krävs om man återpublicerar deras innehåll, vilket naturligtvis är det enda rimliga.