Twitter och politisk opinionsbildning

Vilken betydelse har Twitter i den politiska opinionsbildningen? Är Twitter bara ett elitprojekt, en lekstuga för ett introvert politiskt-medialt ankdammsetablissemang? Eller är Twitter ett allt viktigare verktyg i den politiska opinionsbildningen i ett individualiserat, digitaliserat samhälle? Den frågan var jag med och diskuterade på ISA:s (International Studies Association) stora konferens som inleddes i San Diego i dag.Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There’s a #hashtag for that samt G.R. Boynton’s New Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.

George Boyntons inledning gav upphov till flera intressanta diskussioner. Hur skall vi till exempel förstå det faktum att trots att det finns mer än fyra gånger fler Facebook-konton än Tvitter-konton (875 miljoner mot 200 miljoner) förekommer sökordet Iran nästan 30 gånger så ofta på Twitter som på Facebook? George Boyntons databanker är rena Klondyke för den nyfikne eller för en forskare.

En annan intressant iakttagelse var att arabiska är det snabbast växande språket på Twitter just nu. En tolkning är att de arabiska aktivisterna inte längre vänder sig till omvärlden genom att twittra på engelska, utan i stället talar alltmer med varandra och till den egna befolkningen.

Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.

Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.

År 2011 skickades nära 100 miljarder tweetar, varav det överväldigande flertalet var offentliga. Här finns grunden för en enorm forskningsinsats om sociala medier och politisk opinionsbildning, givet att materialet gick att lagra och man visste vilka frågor som var relevanta att söka svar på.