Uppdrag granskning

I flera dagar har jag och många muslimer i Sverige med mig gått omkring med en klump i magen. Det handlar naturligtvis om gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning. Med en dold kamera visar Uppdrag granskning hur flera imamer yttrar sig på sätt som strider mot svensk lag. Man avråder kvinnor från att polisanmäla män som slår dem, ger en version när man vet att kameran är på och en annan när man inte vet om att den finns där.

Låt mig först, klart och tydligt, säga att jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som tycker kvinnor ska stå ut med att bli utsatta för övergrepp av deras makar. Punkt. Jag mår dåligt av tanken att det finns utsatta kvinnor som vänt sig till moskén, den plats där jag och många med mig finner frid och ro, som fått till svar att de ska ha tålamod med övergrepp. Jag tycker det är bra och viktigt att det blottläggs att det finns den här sortens värderingar i våra moskéer.

Men rätt ska också vara rätt. Uppdrag granskning hävdade att de intervjuat tio imamer. Av de som intervjuades var det dock mig veterligen bara imamen från Göteborg som arbetar som imam. ”Imamen” från Malmö var en egyptisk gästimam som inte ens bor i Sverige. ”Imamen” från Uppsala har aldrig varit imam i Uppsala moské och tillhör dessutom en väldigt liten förgrening. Ytterst få av världens muslimer bekänner sig till den. Alla de moskéer som besöktes har officiella imamer. Det var inte dessa som intervjuades i gårdagens Uppdrag granskning.

Spelar det någon roll då? För de stackars kvinnor som fått förödande råd spelar det inte någon större roll. Skadan är redan skedd. Men för alla oss andra troende muslimer som finner en fristad i moskéerna, som känner förtroende för våra imamer, för oss spelar det roll.

Det spelar roll för oss, om du som utomstående får bilden av att dessa mäns åsikter, som de framställdes i Uppdrag granskning är en del av islam. Att vi nöjer oss med att bli representerade av personer som tycker det är okej att slå och våldta sin fru. Det spelar särskilt stor roll när Uppdrag granskning väljer att inleda reportaget med att påpeka att moskéer får bidrag. Och att moskéer över huvud taget får tillstånd av politiker att byggas. Som att lösningen på kvinnomisshandeln låg i att begränsa antalet moskéer. Jo, det spelar roll.

För två år sedan kom en ung kvinna blåslagen till Uppsala moské. Hon berättar att hennes man gjort henne illa, men hon vill inte polisanmäla. Vi kunde inte tvinga henne att anmäla men tog henne till en jurist för konsultation och fotograferade alla hennes skador och dokumenterade det hon berättade. När hon förra året vågade anmäla var moskéns dokumentation ett av de bevis som fällde mannen i rätten. Mannen dömdes till 2,5 fängelse och 275.000 kr i skadestånd. Det är också en sanning. Men den sanningen är inte intressant för Uppdrag granskning.