Utøya och hur digitaliseringen förändrar vårt sätt att vara tillsammans

I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna. Sveriges Television (SVT) klarade i semestertider inledningsvis inte av sitt uppdrag. Samtidigt som sociala medier, främst twitter, kokade kring den pågående händelseutvecklingen, valde SVT att sända en golftävling. Först så småningom övergick SVT till att sända ut den norska televisionens sändningar. I de svenska inslagen satt s k terroristexperter som i bästa fall sa att vi inte kunde veta något om gärningsmännen, i sämsta fall pekade ut Al Qaida.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.

De journalister som följde och fanns på twitter hade ett klart informationsöverläge jämfört med andra journalister.  I dag är användandet av sociala medier en självklar del av varje professionell journalists yrkesroll och gränslinjen mellan det digitala och det icke-digitala håller på att lösas upp. Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. Studier visar att Wikipedia när det gäller sakuppgifter i flera avseenden är lika pålitliga som ansedda uppslagsverk. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.

Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.