Vad betyder GT:s succékampanj om trängselskatten för framtidens journalistik?

Göteborgs-Tidningen (GT) – Expresens västsvenska edition – påstår sig nu ha samlat in de 45 000 namnunderskrifter som behövs för att få till stånd en kommunal folkomröstning om den kontroversiella trängselskatten i Göteborg. Kampanjen är i så fall en stor framgång för GT och inte minst för dess chefredaktör Frida Boisen.

Jag tillhör dem som tidigt förhöll mig skeptisk till GT:s möjligheter att samla in de nödvändiga 45 000 namnunderskrifterna. På Ajour skrev jag  att min skepsis grundade sig i att vi lever i en tid som blir allt mer digitaliserad. Om medborgarna i Göteborg hade kunnat kräva en folkomröstning genom ett par klick på nätet är jag övertygad om att GT hade haft goda möjligheter att samla in 45 000 namn. Men så är det nu inte. I stället måste medborgaren antingen leta upp en lista på stan eller i någon butik och där skriva på. Eller så måste medborgaren själv printa ut listan, skriva på, leta upp ett kuvert, frankera, skriva adress och via en brevlåda sända in brevet till GT. Här finns även en integritetsaspekt. Medborgaren måste ange namn med namnförtydligande, fullständigt personnummer samt bostadsadress.

Min skepsis visade sig vara ogrundad. GT säger sig redan ha lyckats samla in de 45 000 namnunderskrifterna, trots att sex veckor återstår av kampanjtiden. Namninsamlingen fortsätter.

Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil). Intensiteten i opinionen bland trängselskattemotståndarna påminner mig om intensiteten i opinionen bland vargmotståndarna – en fråga som också väcker mycket starka känslor.

Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.

GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Som jag tidigare skrivit har jag inga problem med en sådan utveckling i sig. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. (Däremot har jag varit kritisk till några av de populistiska slängar jag tycker präglat delar av GT:s kampanj.) För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.

Fortfarande kan två tredjedelar av kommunfullmäktiges ledamöter stoppa en folkomröstning genom att rösta nej till en sådan. Trots allt har hittills 9 av 10 göteborgare valt att inte skriva på uppropet. Men jag tror att det blir politiskt omöjligt att säga nej. Nästa stora strid blir i stället hur svarsalternativen skall formuleras. Trängselskatten är en del av en helhetslösning och därför kommer kommunfullmäktiges majoritet snarare att utforma två huvudalternativ som ställs mot varanda än ett enkelt ja eller nej till trängselskatt.

Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.