Vilken betydelse hade framväxten av sociala medier för den Arabiska våren?

Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade Arabiska våren. Här följer min tredje och avslutande, syntetiserande text kring sociala medier och politisk mobilisering, från  min vistelse i soliga San Diego. Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett annat sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas. Men att framväxten av sociala medier verkligen har förändrat förutsättningarna för politiskt motstånd går inte att förneka.

Min bedömning från San Diego är att sociala medier spelar störst roll i början av motståndskampen, i det tidiga mobiliseringsskedet. Genom digitaliseringen och möjligheten till interaktivitet behöver ingen motståndskämpe vara orolig för att komma ensam till Tahir-torget. I detta skedet av mobiliseringen spelar politiska entreprenörer av olika slag en viktig roll. När revolten väl brutit ut spelar sociala medier en centra roll utåt, som bärare av kommunikation till omvärlden och den vägen bidragande till att öka trycket på den sittande regeringen.

Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:

1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.

2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information -  men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.

3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse.

Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.