Tidningarnas Telegrambyrå (TT) meddelar att studenter på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma ”höga nivå” som tidigare. Höga nivå? Formuleringen blir ett uttryck för en olycklig alarmism som TT i vanliga fall brukar hålla sig för god för. Studenternas fusk ligger på en alldeles för stor volym, säger statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet till TT. Honeth vill därför ta i med ”hårdare tag” mot fuskarna. Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas talesperson i utbildningsfrågor hakar på och säger att det ”måste vara tydligt att det får konsekvenser om man bryter mot reglerna”.
Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 000. Det innebär att mindre än en femtedels procent – knappt 0.18 procent för att vara exakt – avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.
Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en ”alldeles för stor volym” eller att fusket ligger kvar på sin ”höga nivå”. Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit ”jättehögt”?
För att kunna säga att något är ”högt” måste man jämföra med något. Här finns inga resonemang om fusket är högre eller lägre i andra länder eller om fusket var högre eller lägre för tio, tjugo eller trettio år sedan. Möjligen kan man jämföra med 2009, då antalet avstängda studenter var lägre. Vi vet ingenting om mörkertalen. Vi vet ingenting om anmälningsbenägenheten har ökat eller minskat. Vi vet ingenting om kontrollerna har skärpts eller ej.
Det går naturligtvis att hävda att varje fuskande student är en fuskande student för mycket och att allt utanför nolltoleransen är en för ”hög” nivå. Men då tappar ordet ”hög” också all sin mening och betydelse.
Rapporteringen och debatten om studentfusk riskerar att fläckas av en moraliserande alarmism. Läs gärna pressmeddelandet från Uppsala studentkår samt en påminnelse om att debatten om studentfusk var lika illa förra året.