Anonymouskulturen

Anonymous är en oorganiserad grupp människor, hackare och nätaktivister som utan egentlig central styrning försöker påverka politik och vardag genom att genomföra olika nätaktioner. Det finns ingen ledare eller specifik agenda, det räcker med att tillräckligt många tycker samma sak och hänger på. Gruppen, som egentligen inte är en grupp, har lika många olika strategier och engagemang som de har aktivister i princip.
Just nu pågår ett upprop för en flicka i Litauen. I korthet har den 8-åriga flickan utnyttjats sexuellt, och de män som mamman sålde flickan till för ändamålet, har visat sig vara högt uppsatta personer i Litauiska hierarkin, sägs det. Historien uppdagades av pappan som efter att han försökt dra de anklagade inför rätta, blev mördad.
Myndigheterna har lagt ner anklagelserna om sexuella övergrepp och försöker återföra flickan till mamman. Människor vakar nu runt hemmet där flickan bor med en faster, för att förhindra att så sker. Ett massivt engagemang för att skapa ett tryck mot Lituanska myndigheter genomförs nu genom att sprida den här historien och förloppet går att följa under taggen OpLithChild.
Det är problematiskt för Anonymous att göra sig hörda utanför sina ”egna kretsar”. Hur behjärtansvärda ändamålen än är, så aktar sig många för att sprida informationen om den Litauiska flickan vidare, eftersom Anonymous i grunden inte är en organiserad organisation. Ett stöd för den här aktionen, kan lätt ses som ett stöd för andra aktioner, som man kanske inte alls vill ställa sig bakom.
Som till exempel att det i en annan del av världen just nu skapas momentum för att stänga av internet på lördag; i protest mot Wall Street, Sopa och oansvariga ledare, skrivs det i en kommuniké. Planen är att slå till mot 13 så kallade root-servrar som — om de slutar fungera — i praktiken innebär att man inte kan nå några hemsidor såvida man inte har ip-adressen och kan gå dit direkt. Rootservrarna fungerar nämligen som en slags pekare mellan www-adress och datorns adress som finns på ett ip-nummer.
Som engagerad under paraplynamnet Anonymous är inte inkonsekventa filosofier eller varierande politiska aspekter ett problem, emellertid. Det är fullkomligt naturligt att välja det ena framför det andra — för de som inte väljer att engagera sig i båda de ovanstående exemplen. Eller inget av dem. Det normala är att välja det man känner engagemang i och förståelsen är låg för problematiken eftersom det är ett naturtillstånd för dem.
Det är inte som att någon nånsin är en företrädare eller representant för Anonymous. Det är en skrud som används för olika ändamål, inte en uniform på det vis som man traditionellt tänker sig grupptillhörighet. Anonymous är inte en klubb där det skrivs stadgar som alla måste förhålla sig  till, det verkar mer vara ett verktyg man tar till när något behöver repareras. Eller skruvas isär.
Svårigheten att hänga med i det här tankesättet har skapat en helt ny kulturkrock som nog ingen egentligen kunnat föreställa sig. Men det börjar nog bli dags att försöka förstå vad kulturen medför och vad det kan innebära då den engagerar så många ur de generationer som är våra framtida makthavare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

9 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. […] ut har jag dessutom skrivit ihop en artikel om Anonymous, där jag försökt bena ut hur den kulturen fungerar och hur den skiljer sig mot de vi är vana […]

  2. Carina Svendsen says:

    Vart har det kritiska tänkandet tagit vägen?
    Det är väldigt farligt att skapa en ”tom överrock” som vem som helst sedan kan fylla.
    Om en grupp, som inte är en grupp, med människor som kan vara hur aparta som helst…det blir ju liksom ingenting, det är enskilda människor.
    Om ett tillräckligt stort antal enskilda människor går ihop om en sak, så kan dom självklart åstadkomma något, frågan är varför man behöver ”anonymous”?
    Frågan är vad som händer när media bygger upp en kult (parallellerna till 2:a världskriget är uppenbara) vad händer den dagen det kliver fram en Anonymous och tar över den kulten?
    Och som sagt, det kan ju användas på flera sätt, det kan dels användas av någon som helt enkelt vill ta över den ”personkulten”, det kan vem som helst göra eftersom en anonym identitet är ingen identitet, alla har gjort ”Anonymous” till sitt, och när någon kommer och säger ”Jag är Anonymous” så är det också precis vad ”alla” vill ha, det blir populism och personkult i sin absolut renaste form.
    Men den kan också övertas av någon som vill genomföra sanktioner och förtryck gentemot människor.
    När demokratiska stater genomför sanktioner mot folk så måste man ju skylla det på någon, på samma sätt som vi skyller hela 2:a världskriget på Hitler.
    ”Titta här nu vad Anonymous gjorde, dom stängde ner hela nätet, nu måste vi faktiskt börja övervaka allt ni gör, så vi vet vilka dom är ”nästa gång”
    Så jag tycker media ska vara försiktiga med ”Anonymous”, det borde snarare vara medias roll att föröka berätta dom här historierna för oss utan personfixeringen. Det är samma sak där, det är det absolut sämsta av 2 världar, det är personfixering och anonymitet på en och samma gång.

    • Jag tycker du har rätt i att mana till försiktighet, även om jag inte tror att försiktighet är rätt känsla att ta den viktiga diskussionen med. Jag menar, det är bra om saker lyfts, om det abstrakta pratas om öppet, för att slippa polemiseringar och romantiseringar rent av. Så, hemskt gärna en avspänd och öppen diskussion om anonymous, diskussioner om varför det behövs, debatter om det är bra eller dåligt. Tror det skulle vara värdefullt på många plan, faktiskt.

      • Carina Svendsen says:

        Vi behöver absolut mer diskussion och debatt.
        Men jag förstår inte varför du ska binda upp den vid ”Anonymous” istället för dom enskilda sakfrågorna? Du vill så att säga binda upp den vid ingenting, för allt som ”Anonymous” kan sägas vara, så kan det också vara precis motsatsen.
        Det blir som en låtsaskompis som går jämte dig och håller dig i handen, så att du när som helst kan säga ”Anonymous tycker det här, därför måste det vara okej att jag gör det”
        ”Anonymous har skrivit/publicerat det här, jag återrapporterar bara vad dom sagt”
        Det är ju en anonym källa som du hänvisar till, som ger dig ett frikort, du behöver inte vidare sätta dig in i vad ”dom” säger, du behöver aldrig kolla upp storyn från Litauen, för ”Anonymous” har gjort det!?
        Men igen, du har ingen aning om vem ”Anonymous” är, för det är ingen. Det är den sista spärren, nu är det okej att skriva vad som helst som någon annan har skrivit.
        Sen vet jag inte om diskussionen kan vara försiktig eller oförsiktig.
        Du säger vidare att vi ska ha en diskussion om debatten.
        Ska vi imorgon då ha en diskussion om diskussionen om debatten?
        Diskussion och debatt är väl samma sak, det blir så ”meta” i din värld, och du hamnar längre och längre från sakfrågorna, det är det ”Anonymous” är för dig, ett filter, något du kan relatera till, eftersom du inte klarar sakfrågorna, eller vågar stå för något bara för att Du tycker det.
        Sen kan man såklart reflektera över en värld där vi lättast relaterar till anonymitet, den rimligaste förklaringen är väl att det blir en spegel.
        Någon som inte själv är någonting, kan jag göra till precis vad jag vill.

        • emma says:

          Jag tycker väl iofs att det är helt i sin ordning och inte ett dugg meta att Anonymous diskuteras i ett kommentarsfält under ett inlägg om Anonymous, så hänger inte med i din associationsbana här. Doftar lite halm om den gubben. Men eftersom du tar upp det är jag väldigt förtjust i metadebatter, allt möjligt intressant kan dyka upp då! 🙂
          Källkoll osv är ett problem med den här sortens aktivism, helt klart. Nu lyfte jag två exempel för att visa på problematiken, finns fler såklart. Men det är själva problematiken som jag lyfter i det här läget, inget meta i det.
          Men ta dig själv som exempel, du fördömer tämligen löpande, förutsätter saker om de som skriver baserat på dina fördomar och det du tror ganska konsekvent. Vad ger dig den rätten, annat än för att du kan? Vad är ditt ansvar i såna här lägen? Det kanske är dagens meta, som du själv utan att förstå det, snubblade över. Den här sortens kultur kräver högre integritet av de som involverar sig, än att bara följa med, likväl som att reflexmässigt vara emot för att man inte vet bättre. Kanske finns den integritetsströmningen i den kultur jag försöker beskriva i inlägget ovanför i högre utsträckning än hierarkiskt bundna gammeltjoar som du och jag.
          Jag förutsätter att du har några år på nacken, har såklart ingen aning egentligen. Jag har konsekvent, efter mina egna fördomar, förutsatt att ditt namn är en pseudonym och att du debatterar anonymt. Intressant nog. För aldrig har jag upplevt det som att du inte gjort eller tyckt som du velat, under mina och andras postningar.

    • Scary Devil Monastery says:

      Du bör kanske vara rätt försiktig när du uttalar dig om det du verkar ha rätt bristfällig kunskap om på ett så pass kategoriskt sätt.
      Jag har med stort intresse följt ”anonymous” under ett tag och har konstaterat att det HAR funnits tillfällen där uppenbarligen en eller ett fåtal personer försöker kuppa de lösa nätverk av aktivister som finns. Det är tämligen vanligt.
      Resultatet blir nära nog omedelbart att svärmen överger den tilltänkte ”ledaren”. De personer som kan tänka sig ikläda sig skruden ”anonymous” och delta i större aktioner har i grund och botten en mycket kritisk inställning till central auktoritet. Det hör så att säga till.
      ”Anonymous” är inte en ”grupp” som sådan, utan snarare ett försök av tiotusentals extrema individualister att dra åt samma håll utan att behöva underkasta sig någon form av central styrning. Det är i min mening LÅNGT farligare att skapa en namngiven struktur där man har alla möjligheter att hitta en specifik ledare att höja till skyarna, vilket är status quo idag.
      Ditt inlägg andas rätt mycket tilltro till ”etablerade” strukturer vilket, om jag får säga, är aningen udda med tanke på att just hierarkiska strukturer är de som är mest sårbara för skapandet av personkulter. Fråga Socialdemokraterna om Göran Person eller de få kvarvarande liberala moderaterna om Reinfeldt.

  3. […] Marie Andersson skriver på sin blogg ajour ett väldigt bra inlägg om Anonymous. Ett utdrag: ”Det är inte som att någon nånsin är […]

  4. […] I sammanhanget så kan också en läsning av av Emma Marie Anderssons ajourartikel om anonymouskulturen vara av intresse, ni hittar den här: Anonymouskulturen. […]

  5. Scary Devil Monastery says:

    Hela fenomenet ”anonymous” blir mycket mer begripligt om man tittar tillbaka ett par årtionden och de medborgarrättsrörelser som uppstod då. Stod man på en barrikad och hötte med näven så sågs en demonstrant lika ofta som radikal stenkastarvänster som exempelvis en antikrigsaktivist eller i USA exempelvis en anhängare av Marting Luther King Jr.
    I dag är internet vår ”offentliga plats”. Den som demonstrerar eller raljerar kommer mycket lätt även bli registrerad och noterad för sina åsikter. Därmed föds begreppet ”anonymous”.
    Merparten av de så kallade ”hackerattackerna” som skett där ”anonymous” i en eller annan tappning är egentligen fullt jämförbara med inget annat än att tiotusentals människor samlas på en och samma plats och ropar högt. Det sänker i verkliga världen ett företags förmåga att hålla sitt huvudkontor öppet. Och på internet sänker det nätsidor och servrar genom överbelastning på exakt samma sätt.
    Jag skulle vilja hävda att varenda medborgarrättsaktivist som propagerar på internet i dag faktiskt gör mycket rätt i att hålla sin identitet anonym. Så har det alltid varit i alla tider. den som står för sin sak offentligt får oftare än inte lida. Även i dag lever man farligt på staden om man blivit känd för att propagera mot nazistorganisationer eller rasism.
    Poängen – vilket Fru/Fröken Svenden verkar ha missat helt – är att dagens ungdom, precis som förr, är långt mer kritiskt tänkande än vad de som valt att försjunka i status quo är. Svensson bryr sig slentrianmässigt. De som ställer sig på en barrikad har tagit ställning och därmed ofta lagt ned både tid och möda på att utröna vilken sak de stödjer.
    Jag håller personligen inte med alla de aktioner som förts under skruden ”anonymous”. Men jag anser dem vara en akut nödvändighet. Möjligheten att kunna ropa ”detta är fel” anonymt är i VARJE samhälle en av de mest grundläggande pelarna som upprätthåller det vi kallar ”yttrandefrihet”.
    Ett vanligt rättssystem innebär med säkerhet att många skyldiga går fria – för att annars finns inget sätt att garantera att inte oskyldiga fälls. Och yttrandefriheten medför, precis på samma sätt, att garantin för sunda personer att kunna yttra sig ostraffat innebär att även mindre sunda personer kommer att göra det.
    Det är oundvikligt. Och nödvändigt.