När jag hade mitt första jobb på ett företag som sysslade med en affärsmodell på Internet (eller vänta, det fanns ingen affärsmodell, det var 1999 och att tjäna pengar var verkligen inte väsentligt…) fick jag chansen att träffa en massa olika nystartade verksamheter – den ena mer inspirerande än den andra. Ett av de som gav ett bestående intryck var några utvecklare som tagit fram en lösning för att utkämpa regelrätta strider med hjälp av en SMS-plattform.
Ungefär så här gick det till: Spelarna skickade SMS och systemet kände av deras position. I texten angavs kommandon som var beroende av de resurser som fanns. Alla spelarna delades upp i två lag, placerades på var sin sida av till exempel en kulle och sen gällde det att slå ut det andra laget. Det pratades om att röda laget hade mött det blåa i ett mindre fältslag vid Viking Line-terminalen. Skrikandes och vrålandes hade de sprungit mot varandra ivrigt messandes. Jag kan ha friserat den här historien genom åren och förhoppningsvis är det någon som vet exakt hur det funkade, berätta då det gärna i en kommentar.
Självklart gick det åt helvete för dem. Pengarna sinade, marknaden var inte mogen och tekniken hopplöst trög. Men tänk så grymt att kunna spela mot varandra baserat på var man befinner sig på riktigt. Vara i en värld online som är beroende av verkligheten.
Nu, 2011, verkar det som att marknaden är mogen. 

För egen del började det med Foursquare och Gowalla. Spel i sin enklaste form kan tyckas, men lik förbannat engagerade den förstnämnda tjänsten mig – och gör fortfarande – så till den milda grad att jag åkt en halvmil en gång bara för att besöka en ICA-affär och bli borgmästare där innan jag åkte hem efter en semester. Vad gör man inte för en till stjärna i protokollet?
Ett annat bevis är geocaching som går ut på att hitta gömmor ute i verkligheten. Här pratar vi inte mer teknik än en GPS, men kopplingen mellan det digitala och det analoga är i allra högsta grad närvarande.
Men, det som verkligen tilltalar nörden i mig och det som jag tror vi kommer se mängder av utveckling kring den närmaste tiden är de rena spelen som utspelar sig i symbios mellan verklighet och applikation. Där tekniken lägger ett lager till på verkligheten. Där kraften du bär med dig i handen förädlar den miljö vi lever i.
http://www.youtube.com/watch?v=oMBvInCvEjM
Ett bra exempel är Shadow Cities, utvecklat av finska Grey Area. Du ikläder dig rollen som magiker i ett framtida dystopiskt samhälle och slåss om territorium mot andra spelare. Skillnaden mot andra spel är att man måste ta sig till uppdraget eller fienden även i den verkliga världen. Hundpromenaderna kan med andra ord plötsligt bli väldigt långa.
Parallell Kingdom är ett annat bra exempel. Bygg ditt kungarike (känns igen) men gör det ovanpå en karta av den plats där du befinner dig. På riktigt – bli herre över ditt eget hus. Samtidigt är Parallell Kingdom egentligen bara ett vanligt spel med en kartfunktion. Det saknar mycket av möjligheterna med koppling till verkligheten.
För det som gör kombinationen så intressant är att vi begränsas av verkligheten på ett sätt vi inte gör online. Ok, min fiende är 2 mil bort blir online antingen upp på hästen och pang så är jag där eller då kliver vi in i den här behändiga portalen och så tjoff medan man IRL istället får hoppa upp på hojen och ösa på för att hinna fram innan ens antagonist hoppat på tunnelbanan för att åka till jobbet.
Betänk då också när de blir konstant aktiva. För visst kan det vara skönt att logga ur ibland och andas, men hur vore det om man aldrig var säker. I och med iOS 5 släppte Apple sin funktion för Region Monitoring varvid appar kan säga till om man är nära en viktig plats, även om de inte är aktiverade.
Ge det ett år och jag lovar att man kan traska fram på en gata inbegripen i en djup diskussion med sin chef om vikten av ett nyckeltal bara för att avbrytas av ett välbekant ping. Hur förklarar man lite snabbt att man bara måste gå runt hörnet, slå ihjäl ett troll och uttala några besvärjelser? Har trollet jag avser att ta av daga upptäckt mig? Framför allt – hur har spelaren av trollet hanterat situationen där hon samtidigt sitter på en uteservering och stoppar i sig en kalops? Kommer hon hinna märka hur jag lättar på slipsknuten, trycker i mig lite extra mana och sen med vrålet av knappsatsklickandet från min iPhone kastar mig över henne?
Men självklart är det inte bara våld och död vi har framför oss. Framför allt handlar det om upptäckarlusta. För det som de spel vi ser idag har gemensamt är hur dee lockar folk att hitta nya platser. En vingård till och man får en badge, en cache till och man har hittat hälften av de i Borås, en butik till i den här kedjan och man får ett bra erbjudande. De uppmuntrar oss att faktiskt träffas på riktigt för att bli starkare tillsammans och de skapar möjligheter för nya sociala former.
Det öppnar också möjligheten för företag som sakta börjar vakna till liv när det gäller implementering av spelmekanik. Hur kan man skapa funktioner och applikationer som belönar eller utmanar kunderna, som stärker banden med dem och frestar deras upptäckarlusta? Hur kan företagen belöna de kunder som engagerar sig och som är beredda att gå den där extra kilometern?
Vad är din syn på det här? Vad tror du vi kommer se närmaste åren och hur kommer det att påverka oss?
För den vetgirige rekommenderar jag att läsa Jane McGonigal Reality is broken, Aaron Dignan Game frame samt kolla på den här presentationen som Ville Vestrinen från Gray Area höll under Assembly i somras.
Med det sagt ska jag nu ge mig ut och döda zombies för att återta min stad från de odöda. Hojta om du har ett bra safe-house.

Ämnen: lbs, location-based