Det är lätt hnät, Expressen…

Emanuel Karlsten • Publicerad 20/8 2012

12 kommentarer

En stilla notering på måndagskvällen. Expressens förstasida idag:

Och sedan inne i tidningen:

Sveriges samlade korrekturläsare gråter.
(bildtack: @jagnarsson och @femaletrouble)

Ämnen: , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

12 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Dreadnallen says:
    20 augusti 2012 kl. 23:38

    Jag skrattade åt kvinnan som dödade 38 katter i frysen… Tydligen i samband med en Sverige-turné, då Expressen levererar listor över frysdödandet, län för län! 🙂

    Svara
  2. Karl says:
    20 augusti 2012 kl. 23:42

    Antar att din rubrikmiss är avsiktlig? 😉

    Svara
  3. Ellinor says:
    21 augusti 2012 kl. 00:12

    I samma nummer, fast på debattsidan, där en centerpartist försvarar Annie Lööf och behovet av henne i politiken så står det på två ställen ”Anne” Lööf istället för Annie. I ingressen och i brödtexten om jag minns rätt. Och ett av felen är just nu fortfarande kvar i online-versionen. Se länk.
    Verkar verkligen varit en jobbig föregående natt för korrarna…
    http://m.expressen.se/debatt/sverige-och-alliansen-behover-annie-loof/?partner=www

    Svara
  4. Karin Erlandsson says:
    21 augusti 2012 kl. 02:02

    Rädda Barnens tidning, som på den tiden hette Barnen & Vi och hade en upplaga på ca 120 000, hade -96 den bästa korrmissen genom tiderna. ”Flyktingauktion i Åsele” är inte bra. Utvisningsbeslutet mot de två familjerna i den lilla norrlänska byn hade väckt ramaskri och en aktion – inte auktion för allt i världen – hade anordnats. Tyvärr skrev alltså Rädda Barnen på omslaget till sin tidning att flyktingarna auktionerats ut. Kanske mer som dagens upphandlingssystem då.
    http://norran.se/2010/09/norranihistorien/naraselegjordeuppror/

    Svara
  5. Karin Erlandsson says:
    21 augusti 2012 kl. 02:07

    Mejlade UNT häromdagen så att de kunde ändra rubriken på hemsidan. En hockeylegend är inte samma sak som en hockeylegendar. Legender kan knappast öppna sportevenemang.

    Svara
  6. Karin Erlandsson says:
    21 augusti 2012 kl. 02:12

    Världen är sjuk. Nu läser jag om den fina affärsidén det är att ta emot flyktingar i Åsele numera…
    http://www.vk.se/578501/med-flyktingbarn-som-en-kommunal-affarside

    Svara
  7. Mattias Erasmie says:
    21 augusti 2012 kl. 09:04

    http://twitpic.com/alva9p” En så kallad Expressen-Korre

    Svara
  8. Tommy k Johansson says:
    21 augusti 2012 kl. 09:27

    Finns det verkligen korrekturläsare kvar på tidningsredaktioner? Det känns som om den är bortprioriterade när ekonomin dalade.
    Anekdot:
    I mitten av 90-talet gjorde jag praktik på pyttetidningen Smålänningen. Då satt det tre damer i ett rum och sysslade med korrekturläsning. Artiklarna skrev då fortfarande på vanlig skrivmaskin av journalisterna, och materialet lämnades till korrarna.
    De i sin tur lämnade de färdigkorrade artiklarna till en inmatningshall, där det satt en 6-8 äldre damer och knappade in texterna i en slags elektronisk skrivmaskin med LCD-display (en enda rad text), och de använder en slags taggar för att separera rubrik, ingress, bröd, mellanrubriker och bildtexter. som sparade artikeln digitalt.
    Artiklarna skrevs sedan ut på vaxat papper, som redigerarna delade in i block (dvs delade papprena med skalpell, så att man t.ex. fick en lapp med rubrik, ett par med bildtexter etc) och klistrade in på stora tidningsark. Med smala tejprullar gjorde man skiljelinjer, och markerade upp var bilderna skulle vara (man hade en lista över hur stora de var). Horungar fixades manuellt, genom att skära ut orden i en mening och flytta ihop de pyttesmå lapparna.
    Ibland fick man inte plats med all brödtext. Då skar man bort det sista, och la in en liten text; ”Artikeln fortsätter på sidan 18”). På sidan 18 fanns en massa avslutande snuttar från olika artiklar i tidningen. Det är på grund av detta som framför allt damtidningar har sådant. Idag har man bara kvar dem av sentimentala skäl, eftersom det alltid går att få in texten på sidan genom att enkelt skala bilder etc. Men på den här tiden skalades inte bilder. Fotografen hade framkallat bilderna och levererat dem på papper.
    Därefter togs sidorna till repro, som fotograferade det till film, och filmen framkallades och monterades och med rödtejp och rödpenna täckte vi sådant som inte skulle vara med (damm och annat i kameran som gjort blobbar på negativen).
    Vi monterade också in alla bilder. Var det fyrfärgsbilder blev det fyra monteringsark. Det var lite pill eftersom bildernas alla färgseparerade negativ måste vara monterade exakt rätt mot varandra för att färgerna ska hamna rätt i tryckpressen. Annars blir det misspass; när t.ex. gul färg har hamnat 1 mm till höger från övriga färger. Därefter framkallade man den monterade filmsidan till en tryckplåt (återigen, fyra plåtar för fyrfärgstryck). Det här var så sent som 1997.
    Några år senare hade man uppgraderat. Då skrev journalisterna sina artiklar rätt in i Quark Xpress, monterade in bilder och skrev ut på färdiga filmer som kunde slås över till plåt direkt. Det går också att skriva ut direkt på plåtar, och då slipper man reprobiten helt och hållet.
    Jag vet inte ur många arbetstillfällen som försvann i och med den datoriseringen. Men ungefär så här såg det ut för inte så länge sedan. Känns som rena stenåldern idag.
    Själv är jag utbildad typograf med huvudinriktning på repro, via yrkesutbildning på gymnasienivå. Alltså ett yrke som försvann helt och hållet ett par år efter att jag gått ut skolan. Hahaha.
    Så jag fick börja skriva om datorer istället. 😉

    Svara
    • emma says:
      21 augusti 2012 kl. 09:35

      Vilken nostalgitripp! Min bana som formgivare började i sätteriet – med de där damerna som knackade in texterna. Männen, oftast gamla blysättare (grafiker) var de som klistrade in texterna på ljusbordet. När jag kom in i branschen var det precis i skiftet till datorisering (mitt första sättarjobb gjordes med hjälp av en berthold-dator, och med glasfonter sattes texterna på ljuskänsliga papper, som vi framkallade i ett mörkrum). Mycket har hänt sen dess, om man säger…

      Svara
      • Jz says:
        21 augusti 2012 kl. 09:43

        Nostalgi, så det skriker om det. 🙂 Jag jobbade i slutet av 80-talet med att köra ”klichéer” för Norra Halland. De var då landets enda kvarvarande tidning, som skrev med blytyper. Fascinerande att se, när de skrev på maskin och blytyperna rasslade ned i rätt ordning. Sen skulle alla bilder, skickas till tryckeriet i Gbg (plåtar). Sent på natten, fick man sen åka in till postterminalen. Fylla bilen med alla tidningar och köra åter till KBA.

        Svara