Slutligen följer del två i sammanställningen av ett urval av sommarens nya musik på Spotify. Del ett missade du sannolikt eftersom den blev felpublicerad.
Efter en lugnare takt både när det kommer till albumsläpp och till Veckans Spotify-sammanställningen ökar frekvensen återigen under hösten.
Heavenly Beat (John Peña) släppte sin fullängdsdebut kort efter att Beach Fossils-bandkollegan Diiv (Zachary Cole Smith) släppt sitt. Inte helt oväntat delade de stora likheter i musiken även om Heavenly Beat var luftigare, lättare och mer balearisk till soundet – jämfört med Diiv som var mer drömsk och psykedelisk.
Tillsammans med Danmarks Radios symfoniorkester gjorde Antony & The Johnsons några fantastiska liveinspelningar av ett antal gamla låtar. Den enda nya låten, titellåten, var en av årets bästa låtar.
Redd Kross, de gamla powerpophjältarna från mittet av nittiotalet, återvände med tio glada melodier på sitt första album på 15 år.
Nya zeeländaren Opossoms solodebut var en bländande samling luddiga och lulliga poplåtar – fyllda av vackra oljud, stämmor, surfigt sextiotal, psykedelia och r&b. Med mera.
Stämmorna och melodierna på duon Ormondes albumdebut var fullständigt hypnotiserande.
När den gamla folksångerskan Peggy Seegers låtar tonsattes av dansproducenten Broadcasters dub- och reggaeflörtande takter verkade det på pappret som ett fiasko, men i själva verket var det lika delar genialt som bra.
Solodebuterande MagicHour levde till fullo ut sin kreativitet med futuristiska, varierade och högst beroendeframkallande retrosyntmelodier.
Jessie Ware måste anses vara dagens enda artist värdig att jämföra med Kate Bush. Och emellanåt nådde hon också upp till mästarens höjder.
Uppföljaren till Yeasayers sensationella album ”Odd Blood” från 2010 var nästan lika bra. Nästan.
Detsamma gällde Ariel Pink’s Haunted Graffitis uppföljare till ”Mature Themes” från samma år.
Den gamla shoegazetrion Lorelei släppte sitt första album på nio år. Tror jag. Det både hördes och inte hördes, sett till att många band i dag plockat upp den ljudbild Lorelei hade då, eller snarare redan i början av nittiotalet.
Dignan Porch malde på med en obekymrad och behaglig lo-fi-rock som innehöll både regnskurar och solsken. Mest solsken.
Ingen tog notis om stackars The Cads, vars musik drunknade bland liknande band som lät betydligt mer plastiga och opersonliga. Särskilt synd när The Cads i själva verket stod för hjärta, egensinnighet och kvalitet.
Wild Nothing rensade upp ljudbilden, utökade instrumentringen och lät sin drömpop lämna dimmiga toner till förmån kristallklara melodier – som nästintill genomgående var mycket starka.
Dan Deacons experimentella lilla mirakel innehöll framförallt några mäktiga finalnummer i vilka han överbevisade sin talang.
Supertrion Divine Fits låtar fann ett fascinerande samspel sett till de två huvudfrontmännens respektive bakgrund och musikaliskt vitt spridda inriktningar – som tydligt framhävdes beroende på vem av dem som låg bakom låten. Medryckande och storartat.
Det höll inte fullt ut men vägen Matthew Dear tagit med nya fullängdaren – samt de förekommande EP-skivorna – var briljant.
Eternal Summers anammade en elektronisk och mer drömsk ljudbild – med utmärkt resultat som följd.
Swans urtidsrock var omtumlande bra, groteskt svulstig och alldeles för lång.
Four Tets utveckling är spännande att följa och hans senaste verk var en lysande samling bastung rytmisk och minimalistisk house.
Det tog bara 40 år för kultgubben Bill Fay att lyckats göra en stillsam och stark uppföljare till sina två kommersiellt misslyckade, album.
Del ett av sommarsammanställningen hittar du här. Fler album, samt singeltips, hittar du som vanligt på Spotifierad.se eller i någon av mina löpande uppdaterade Spotifylistor:
2012: September’s Not So Far Away
2012: Dream In August
2012: The Best Tracks
2012: The Best Remixes
Missa inte heller att suga den sista musten ur min populära alternativa sommarhitlista:
2012: Alternative Summer Hits
Illustration: Gustaf Öhrnell.
Ett urval av sommarens nya musik på Spotify #2
