Ett urval av veckans nya musik på Spotify

Veckans SpotifyNu gäller det att hänga med, för när höstlöven faller börjar all världens band och artister att krypa upp ur sina studiehålor för att släppa nytt material.

Vad sägs om Familjen, Dinosaur Jr., Grizzly Bear, Chromatics och Niklas von Arnold med flera?

Johan T Karlssons (Familjen) tredje fullängdare var snygg och spretig, ojämn och vacker. Den pulserade och svängde men saknade käftsmällarna och grep aldrig riktigt tag.

Dinosaur Jr. lät precis lika bra som tidigare. Kanske till och med något poppigare, och även om de inte direkt stack ut den här gången höll de sig stadigt fast vid det vi varit vana att få, vill få – gitarrsolon och släpig och gnällig sång.

Adrian Michna gjorde äntligen väsen av sig med fyra ypperliga och starka spår.

Trägen vann när det kom till Grizzly Bear . Liksom med “Veckatimest” behövde du ge det senaste alstret tid. Förtjänad tid. Det var ett variations- och omfångsrikt album med mängder av detaljer, riktningar och moment att upptäcka och njuta av.

Sorgsna och ofantligt vackra stunder blandades med reverb och bedövande beats när How To Dress Wells melankoliska, elektroniska R&B övertygade och berörde.

Baltimores stolthet, min stolthet, och snart också allas stolthet(?), Future Islands återvände med ett läckert nummer som sakta växte och vräkte sig fram till en stillsamt pampig final.

Josephine Foster, hon med rösten, den märkliga, svåra och alldeles underbara rösten, gick solo med bra stöd i ryggen och lyckades pressa in popkänsla i de energirika folklåtarna. Ganska beroendeframkallande.

Brooklyn-trion Woods utmärkte sig med tydligare och bättre sång än någonsin tidigare och var som vanligt stabilt vackra i det dunkla mörker som omslöt dem.

Att trion Menomena blivit en duo förväntades påverka dem negativt, eller möjligtvis, med lite tur, inte alls. Men att de lät så bra som de gjorde tydde på ren och skär skicklighet och en stark vilja att hålla ett lyckat koncept vid liv.

Brooklyn-producenten Gryphon Grahams studioprojekt Phone Tag lät som mycket annat inom samma luftiga, drömska chillwavevåg som skvalpat sig kvar de senaste åren. Phone Tag lyckades ganska bra, med falsettsång, några kluriga melodier samt spår av R&B.

The Sea and Cake var sig lika, men kanske mer upprymda och energiska än tidigare. Mindre jazz – mer pop.

Ett mognande Thee Oh Sees överraskade och utmanade, och testade nya marker samtidigt som de oförtrutligt försvarade sin rätt till god garagerock.

Vi som hört de tidigare singlarna hade också hört fransmannen Breakbots debutalbum, på vilket alla låtar flöt ihop i en mix av sjuttiotalsdisco och funk samt glad och upplyftande åttiotals pop – något han förvisso är en mästare på att imitera och återskapa.

Nackhåren reste sig högre och högre för varje låt när Seattle-trion Naomi Punks spöklika grungerester spelades upp för första gången. Släpig och enastående bra garagepunk.

Det musikaliska geniet Johnny Jewel är numera drivkraften i Chromatics – vars syntpop och moderniserade italodisco inte är något annat än mumma för dig som gillade filmmusiken John Carpenter gjorde till sina kultrullar på sjuttio- och åttiotalet. Eller för all del filmmusiken till förra årets sensation “Drive”.

Niklas von Arnolds uppföljare till ”Superman” innehöll fullt jämförbara, trinda soulsmekningar – men var inte lika stark som helhet .

The Album Leaf bevisade återigen att det är stor skillnad mellan instrumentalmusik och instrumentalmusik, att ambient inte är samma sak som ambient och att The Album Leaf inte är samma sak som en hel del annat.

”Säg mitt namn, för jag tror jag kan ha glömt det”, sjöng Peter Moren. Omöjligt.

Fler album, samt singeltips, hittar du som vanligt på Spotifierad.se eller i någon av mina löpande uppdaterade Spotifylistor:

2012: September’s Not So Far Away
2012: The Best Tracks
2012: The Best Remixes

Illustration: Gustaf Öhrnell.