I helgen lyfter ett chartrat plan mot diktaturen Iran, fullastat med politiska flyktingar som alla av olika anledningar tvingats fly landet för sina liv. Dom har sökt sig till Sverige med stor möda i hopp om att leva resterande dagar av livet under samma förutsättningar som du och jag – i fred och frihet. Dom är alla skyddsbehövande och att återvända till landet innebär för merparten av dom ett liv i förföljelse, tortyr och i vissa fall även att straffas med döden. Ingen av dessa har haft något val.
Trots det har migrationsverket och domstolarna beslutat att personerna ska tvångsutvisas. Som boskap kommer dom att lastas för att transporteras och överlämnas till den blodtörstiga diktaturens lakejer. Gränspolisen har i uppdrag att verkställa utvisningsdomarna och kommer, som så många gånger förr, att utföra det med bravur. Vad som sedan händer med dom skyddsbehövande flyktingarna efter överlämnandet tar Sverige inget ansvar för. Och det som hänt under varje enskild asylprocess tar man heller ingen hänsyn till vid en sådan här massdeportation. Sveriges migrationsminister Tobias Billström säger allt som oftast något i stil med att ”Jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden, men har full tillit till Migrationsverkets arbete och bedömningar”. Och det vore ju fint, om vi alla kunde förlita oss på just verkets och domstolarnas beslut som om dom vore rättssäkra.
Men så är inte fallet.

Alltför ofta blir vi uppmärksammade på felaktiga beslut som fattats på lösa grunder och som får ödesdigra konsekvenser för dom individer som tvångsutvisas. Fallet pastor Jean är det senast uppmärksammade i media. Men bortom det som media väljer att belysa sker i det dolda otaligt många utvisningar där personerna bedöms att inte löpa någon risk vid återvändandet. Ändå har många fängslats, torterats och i värsta fall även mördats efter utvisning från Sverige. På det plan som i helgen planeras lyfta mot Iran kommer flertalet konvertiter att finnas med, och varje migrationshandläggare bör känna till det faktum att om man konverterar till en annan religion än islam så är det enligt Irans lagar straffbart med döden. Ändå bedömer alltså migrationsverket att dessa personer inte löper någon risk vid återvändande.
En del av problemet med dom felaktiga bedömningarna och besluten som fattas av verkets migrationshandläggare är bristande kunskap och information om den rådande situationen i återvändandelandet. Det saknas uppdaterad landinformation och gamla och utdaterade handböcker ligger ofta till grund för handläggarnas beslut. Men det är bara ett exempel på alla brister i asylprocessen och asylutredningarna. Offentliga upphandlingar och prispresseri möjliggör för undermåliga tolkförmedlingar att få översättningsuppdrag i asylärenden, som därmed redan från start leder till att fallen inte utreds korrekt. Vad gäller dom juridiska ombuden är det ofta en arvodesfråga som leder till att man tar på sig och arbetar med alltför många fall parallellt, och därmed inte kan ägna varje sökande den tid som krävs.
Med tanke på allt detta och många andra faktorer händer det alltså alltför ofta att det är vi, dom så kallade aktivisterna tillika dom som arbetar oavlönat med asyl- och flyktingfrågor, som i slutändan gör skillnad i dom sökandens asylärenden. Det är en vedertagen uppfattning bland flyktingar och papperslösa att myndigheter och ombud inte går att lita på för att få något gjort i rätt riktning. Vi som kämpar för rätten till asyl spelar därför en helt avgörande roll för flyktingars rätt till skydd, och utfallet i om en person får stanna eller ej. Det är aktivisterna och dom ideella som man ska vända sig till för att uppnå resultat. Det är vi som lyfter fram en stor del av bevisbördan i dom olika ärendena genom att tillhandahålla aktuell landinformation, förse med certifierade tolkar och översättare, ordna med sjukvård och läkarutlåtanden och så vidare.
Detta leder också till att det vilar ett extremt stort och tungt ansvar på våra axlar. Varje dag får jag samtal från asylsökanden och papperslösa samt deras anhöriga som desperat ber om hjälp med sina respektive fall och situationer. Det här sätter en press på mig att åstadkomma det som det juridiska ombudet och migrationsverket inte lyckats med. Att rätta till dom fel som migrationshandläggarna har begått. Att rädda en människas liv undan från felaktiga beslut baserade på en felaktig lagstiftning och ett felaktigt utövande av den – som bevisligen är långt ifrån rättssäker. När det gått så långt att det juridiska ombudet är beroende av aktivister för att stoppa utvisningar, då har vi ett problem. Det är onekligen något i rättssystemet som inte stämmer.
Och när det gått så långt att inget mer finns kvar att göra tvingas vi aktivister att ställa upp i mänskliga kedjor utanför förvaren för att hålla blockader mot utvisningar, eller utföra flygplatsaktioner i syfte att få piloterna till att inte lyfta planen. Det är konkreta handlingar med målet att rädda människors liv, men lika mycket är det aktioner för att påvisa hur felaktig och bristfällig den svenska migrationspolitiken och utövandet av den är. Det gäller att se alla dessa samband, och sätta den svensk-europeiska migrationspolitiken i sammanhanget av en kedja som går ända ner till den enskilda aktivisten och det ansvar som vilar på dennes axlar. Ett ohållbart ansvar som vi inte kan, bör eller ska behöva bära.
För att ändra på detta skulle bland annat krävas av migrationsministern att han tar sitt personliga ansvar för hur situationen ser ut. Han skulle kanske behöva gå en kurs i omvärldsanalys för att sedan kunna förmedla den kunskapen vidare, och se till så att handläggarna på migrationsverket får dagsfärsk information om rådande lägen runtom i världen. På så sätt finns chansen att man slutar upp med att höfta hejvilt i besluten som fattas på grund av bristande underlag. Med hänvisning till ovan nämnda problematik kring exempelvis bristfälliga översättare så skulle migrationsministern också kunna föra upp frågan i riksdagen och regeringen, kring vilka konsekvenser som dom offentliga upphandlingarna får för handläggningen av ett asylärende. Det finns en hel rad saker som Tobias Billström kan och bör göra för att förändra läget. Men jag tvivlar på hans vilja att förbättra situationen för dom skyddsbehövande som söker sig till Sverige. Hittills har han inte lyckats bevisa mig fel. Och på grund av hans ovilja att axla sitt ansvar så kan migrationsministern även fortsättningsvis sova gott om nätterna, med vetskapen om att det finns ett gäng outtröttliga aktivister som kommer att fortsätta att bära den tyngsta och största bördan för att rädda människors liv – när inte han själv vill göra det.
Har du frågor till Tobias? Skriv till honom här.
Foujan Rouzbeh
Eldsjäl och aktivist, aktiv i asylrättsfrågan, tidigare genom Amnesty. Initiativtagare till Soppkök Stockholm i syfte att belysa frågan kring hemlöshet och papperslösas situation i Sverige. Twittrar som Foujan.

Ämnen: Pastor Jean, tobias billström