Krönika: Vem ska man tro på?

När jag stötte på den här tråden på Reddit, skrev jag ”Ibland kan det kännas lite svårt att försvara ‘internet’, men det här är ett sånt där exempel som påminner om varför det är värt besväret.” på G+. Paul Millers son la upp sin pappas musikvideo på forumet och bad folk lyssna på låten, och fick ett överväldigande positivt mottagande. Såpass att Paul la upp en tacklåt lite senare. Så skrev Fredrik Larsson följande:

Jag börjar nog bli lite för avtrubbad, när bland det första jag tänker är: ”Äkta, eller någon avancerad marknadsföringskampanj?”

Många försöker knäcka koden för att kunna  manipulera vårt engagemang på olika sätt. För några dagar sedan till exempel, postade en användare på Reddit en bild över speltillverkaren EAs kamp mot antigay-lobbyister som i stort verkar vara en orkestrerad historia, designad att göra folk upprörda. Nu vet inte jag om det är krass marknadsföring bakom historien om att folk blivit upprörda över att det finns homosexuella karaktärer i ett spel, eller om det verkligen är så att det finns en organisation som är dedikerad att bråka om sånt. Vilket det än är, landar det under etiketten ”bedrövligt”, men jag vågar och vill inte engagera mig åt nåt håll.

Exemplen sätter fingret på ett vanligt förekommande problem på internet: vem ska man tro på? Det är väldigt lätt att bli smått cynisk mellan varven och det säkraste alternativet verkar vara att inte tro på någon eller någonting.

Nånstans är det väldigt svårt att veta vad som är genuint och vad som är exploatering eller renodlade påhitt. Samtidigt som det på sätt och vis är tråkigt att cynism-larmet slår igång allt oftare något uppmärksammas på bred front, har jag kommit på mig själv med att tänka att det finns en positiv sida av att vi i stort framstår som så lättlurade att så många försök görs att exploatera det. För det innebär att vi generellt sett vill tro på varandra och mänskligheten.

Om jag nu verkligen inte tänkte att snällhet var en god egenskap och att den riskerar att exploateras, skulle jag inte heller vara arg och ledsen när så sker. En grundläggande värdering om vad som är en bra egenskap klickar igång där reflexmässigt, utan att jag nödvändigtvis tänker på det.

Vi lär oss emellertid den hårda vägen att inte vara tillitsfulla många gånger. Min största rädsla är att detta kan muteras till att framstå som att tillit inte är en bra egenskap. Det går att läsa den sortens trend mellan raderna rätt ofta och är ett komplicerat problem.

Om inte annat för att det är viktigt någonstans att de som luras fortsätter att vara de som gör fel, inte de som varit hyggliga och hjälpsamma. Jag börjar bli rejält trött på uttrycket ”men han eller hon får skylla sig själv”. Det finns absolut tillfällen när man får skylla sig själv, men vi ska inte riskera att frånta ansvaret från de som gör fel.

Balans mellan ifrågasättande och förtroende är något vi behöver arbeta på lite till mans. Det blir allt svårare att hitta till det i andra, att hitta nån slags ”representant” där jag kan lägga förtroendekapitalet, i rädsla för att känna mig lurad så småningom. Helt nya förutsättningar gör att vi måste börja fundera på våra egna (o)vanor som i värsta fall leder till olika extremer. Om vi inte tror på något vi läser eller hör, hur ska vi nånsin då kunna lära oss något, är extremen åt ena hållet och motsvarande åt andra hållet blir att vi uppfostrats till alldeles för lydiga, för vårt egna bästa.

Jag tror inte att Paul Miller i sin vildaste fantasi trott att hans dröm om att få spela musik skulle leda till den här sortens funderingar. Men det är i den här verkligheten som vi alla befinner oss i, det risktagande vi utsätter oss för genom att antingen tro på någon eller be om någons förtroende — både i stort och smått.