Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare

Det finns ett antal Facebookgrupper som under mantrat ”Man kan skämta om allt” gör inlägg som är gravt kränkande mot grupper som invandrare, muslimer, homosexuella, tjocka, svarta, fula, handikappade och kvinnor. Det stående bemötande mot kritik är ”Har du ingen humor, eller?” och så anklagar man ifrågasättaren för att förespråka censur.
Majoriteten av de som gillar och kommenterar just de kvinnoförnedrande ”skämten” är män, men det finns även ett ganska stort antal kvinnor som gör samma sak.
Här är ett exempel:
Censur 1
”Sååå bra!! och ”haha” från kvinnor.
När det postas en parlör som den här:
Screen Shot 2013-02-03 at 6.41.20 PM
…behöver man inte leta länge för att hitta kvinnor som vill bekräfta roligheten i det hela med uppmuntrande utrop:
censur 3
När det här läggs upp:
Screen Shot 2013-02-04 at 9.15.03 AM
…är Annika med flera redo att ge positiv feedback:
cenc
Elin har en lista som hon gärna vill dela med sig av:
Censur
Men det där var bara en västanfläkt jämfört med de värsta inläggen på den här sidan.
Någon som heter Amanda är upprörd:
Censur 2
Vad är det hon försvarar? Jo, den här bilden:
Screen Shot 2013-02-03 at 5.39.47 PM
Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

25 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Dreadnallen says:

    Jag hittade hit via Daniel Stormdals tweet. Jag ser, som han, en risk med att utan djupare analys skuldbelägga kvinnorna i exemplen ovan.
    Att skratta med, istället för att ständigt konfrontera sina förtryckare är en klassisk överlevnadsstrategi hos människor som tillhör missgynnade och förtryckta grupper. Till exempel har jag under min uppväxt som icke-vit svennebanan många gånger valt att skratta bort rasistiska skämt för att slippa cementeras in i rollen som ”The Angry Black Man”.
    Att protestera leder inte sällan till en eskalering av hat och glåpord, vilket den här instagramdiskussionen om en rasistisk nidbild utgör ett färskt exempel på.
    Vi som på olika sätt tillhör en missgynnad grupp tröttnar förr eller senare på kraven att på en och samma gång
    1) Hantera rollen som underordnad
    2) Vara saklig och pedagogisk
    3) Ta hela ansvaret för maktordningens avskaffande
    4) Inte ge de privilegierade dåligt samvete
    Fokus bör naturligtvis i första hand ligga på att problematisera mäns behov av att förtrycka kvinnor på det här sättet. Hur kan vi förstå deras drivkrafter och arbeta för att inskränka deras möjligheter att fortsätta med detta beteende?
    Privilegiet av att tillhöra en politiskt medveten innerstadsmedelklass gör det ibland svårt att leva sig in i de villkor som gäller för kvinnor som tillbringar sin vardag i ett betydligt hårdare socialt klimat. Här behövs en intersektionell analys för att förstå hur olika maktordningar samverkar till uppkomsten av dessa fenomen.
    Bland engelskspråkiga facebooksidor finns både exempel på kvinnor som helt enkelt accepterar sexismen, och de som har tröttnat på mäns maktutövning genom sexistisk humor.

    • Ulrika Good says:

      Jag förstår att många utsatta grupper väljer att svälja förtretet och ”put on a brave face” istället för att gå i konflikt och riskera att bli ännu mer hatade. Men i det här fallet är det mer än att skratta med. De är aktiva i att själva föra fram hånen, och, som sagt, heja fram dem.
      Att föra fram det beteendet i ljuset kan leda till att vi börjar diskutera och analysera vad det är som gör att de känner sig manade att uppträda så här, och i förlängningen kanske till och med skapa en motkraft. Det tycker jag är mer progressivt än att genast börja prata skuldbeläggande och inte våga närma sig ämnet.

      • Dreadnallen says:

        Jag menar att internaliserad misogyni är ett både intressant och välkänt fenomen och att liknande uttryck återfinns hos alla förtryckta grupper.
        Här sätter Emma Lundberg in företeelsen i en kontext och drar paralleller till bl a Instagramupproret.
        Hon anlägger ett maktperspektiv och pekar på systerskapet som den progressiva motkraft du efterlyser:

        Kan vi inte börja med att synliggöra dem som sitter på höga positioner, dem med möjligheter att påverka och som väljer att uttrycka hat istället för medmänsklighet? Kan vi inte måla neonrosa pilar på alla gator och torg, i alla skolor och klubbar som visar vägen till systerskapet och revolutionen snarare än att dubbelt bestraffa och ytterligare kritisera dem som troligen redan känner förtrycket i huden?

      • Richel says:

        Ulrika, när kommer din egen progressiva analys? De enda försök till analys jag sett hittills verkar peka åt att just skuldbeläggandet är det okonstruktiva. Det är jättebra att detta uppmärksammas men jag tror som du inte heller att det handlar om att ”put on a brave face” utan att beteendet faktiskt är en produkt av förtrycket.
        För att ta ett konkret (om än fiktivt) exempel som jämförelse, se Samuel L Jackson i Django Unchained. Är det ett ”brave face” eller hejar han på sina förtryckare?
        Sedan tycker jag tyvärr att titeln på artikeln är väldigt missvisande men det kanske är en redigerare eller redaktör som har stått för den.

    • CS says:

      Privilegiet att tillhöra en politiskt medveten innerstadsmedelklass?
      Du bara förtusätter att det är ett privilegium? Att alla egentligen vill ha precis det du har, vill vara precis det du är?

      • Mia says:

        Jag tror att tanken är att den politiskt medvetna innerstadsmedelklassen är den som har makt att påverka och på det sättet utforma hela vårt samhälle.

      • Dreadnallen says:

        Jag menar privilegiet att sitta på den ekonomiska, sociala och politiska makten, samt i det här specifika fallet, att leva i en miljö där det finns ett självklart utrymme att öppet konfrontera och kritisera uttryck för sexistisk maktutövning.
        Det jag talar om är den vita innerstadsmedelklassens maktposition, snarare än en subjektiv bedömning om vem som har det bäst.

        • CS says:

          1) Den makten har ju inte du, och den utgår inte ifrån den grupp du pratar om. Vad är social makt?
          2) Ett självklart utrymme att öppet konfrontera den som har konfronterat?
          Att ha utrymme att konfrontera enbart ett givet uttryck, är ju konformism, och inget utrymme alls.
          3) Den vita innerstadsmedelklassens maktposition? Det finns ingen sådan position, det är bara i ditt huvud du/ni har den positionen.

    • Sanna says:

      Jag tycker att det är dags att ni ”snälla och kloka” snubbar slutar berätta för oss kvinnor om vad som är bäst för oss och hur vi bör reagera. Tack men nej tack.
      Vi för vår egna agenda och formulerar våra egna strategier.

      • Dreadnallen says:

        Jag håller med dig Sanna till 100% att män har ingen talan när det kommer till att sätta den feministiska agendan. Här försökte jag mig på problematisera vad jag uppfattade som ett osolidariskt påhopp på tjejer som inte agerar tillräckligt feministiskt.
        Allt jag skriver här har jag lärt mig genom att lyssna på kloka kvinnor. Strunta gärna i mina rants och läsEmma Lundbergs och Fanny Åströms kloka och genomtänkta analyser istället. 🙂

  2. […] tänker på den serien när jag läser Ulrika Goods text på ajour.se. Under rubriken ”Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare” visar den på […]

  3. sofia says:

    Bra text, vi lever i en läskig värld

  4. […] ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är […]

  5. CS says:

    Och andra delar av samhället har uppenbarligen väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar humor eller acceptans.
    Varför har du så svårt att acceptera att andra människor är annorlunda, att alla inte är som du, tycker som du!?

  6. […] mig personligen. Det är konformiteten som stör mig; när folk tror att de ifrågasätter, men egentligen snällt fogar sig till en upplevd majoritet för bibehållen status quo i ett givet […]

  7. […] och texter om kvinnor är det som Ajour skrev om igår i Ulrika Goods skrämmande inlägg “Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare” där otaliga exempel visar hur kvinnor är drivande i att raljera just över nedvärderande […]

  8. Kvinnor är verkligen inte de enda som hejar på sina förtryckare. Ett bra exempel på detta just i form av Facebookgrupper är ”Vita kränkta män”, en sorts feministisk sida skapad av en man för att håna folk, helst män, och helst vita, men inte nödvändigtvis något av det.
    Många av de som ”gillar” den gruppen i min omkrets är både män och vita.

    • Emma says:

      men vita krankta man handlar ju inte om att fortrycka dessa man, de visar ju bara den typiska skallgangen sa fort man namner feminism som man kor pa ”ameen vi da! alla man valdtar ju faktiskt inte”

  9. […] Good skriver en intressant text om att ”Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare” där hon bland annat tar […]

  10. Alex says:

    Men snark. Likställer du på allvar sexistisk buskis med förtryck? Det här visar snarare på att det fortfarande finns kvinnor med självdistans, inte någon form av stockholmssyndrom eller hjärntvätt.
    Sedan måste jag säga att den första har en bra poäng trots den grova generaliseringen; både MRA’s och radikalfeminister avstår ibland från sex med det andra könet som politiskt statement eller för att inte låta sig övertalas att tumma på sina agendor. Både fittan och kuken har den makten över en del av oss.
    ”bara kvinnorna”
    Välkommen till verkligheten när du känner dig redo (nej, alltså).

  11. Emma says:

    har du last female chauvinist pigs av Ariel Levy? Den ar helt fantastisk. Nar jag laste den kandes som nagon antligen skrev ned massa\ fragestallning jag tankt pa manga ganger. Har ar ett litet uttag fran den (den ar fran en uppsats jag skrivit darav forklaringar);
    In Female Chauvinist Pigs Ariel Levy describe (2005) the rise of the raunch culture, how women now are joining in the objectification “why worry about disgusting or degrading when you could be giving – or getting – a lapdance. Why try to beat them when you can join them? (p.93) she goes on to describe what seems a modern way of thinking “like a man” but ends up describing the unavoidable problem for these women; “even if you are a woman who achieves the ultimate and becomes like a man, you will still always be a woman. And as long as womanhood is thought of as something to escape from, something less than manhood, you will be thought less of, too. (p.112)

  12. Riktigt bra skrivet! Jag länkar vidare!
    Här är en trevlig videolänk på ämnet, btw:
    http://www.upworthy.com/girl-on-girl-not-as-sexy-as-it-sounds?c=ufb1

  13. […] detta tror jag även är en del av det som Ulrika Good skriver om här. I desperationen efter att accepteras som en del av den privilegierade gruppen är det lätt hänt […]