För många år sedan hängde jag i ett forum på nätet, där det skapades en gemenskap, folk lärde känna varandra och delade med sig av högt och lågt och började träffas utanför skärmen. En tjej i forumet var ensamstående och studerande, och en dag uttryckte hon att hon så gärna skulle vilja köpa nya jeans, men inte hade råd. Någon kommenterade och sa att ”tänk om alla här lade en tia, då skulle du snart ha dina jeans”. Jag tyckte att det lät som en bra idé, och drog igång en insamling. Det visade sig att det ibland är tanken som räknas. Ingen hade sagt emot personen som först kom med idén. Tvärtom fick hon massor av medhåll, det var ganska många som uttryckte att det hade varit förträffligt om alla lade en tia.
När jag initierade insamlingen däremot var det många som blev väldigt upprörda.
Det fanns många olika orsaker till upprördheten, men den främsta som diskuterades hetsigt under några dagar var just att det är fult att tigga. Så gör man bara inte.
Många hänvisade också till socialtjänsten. Menade att vi har samhällsinstitutioner som ska hjälpa dem som ej har pengar, privat välgörenhet sågs som ett otyg.
Andra ifrågasatte om hon verkligen behövde nya jeans, sa att det alltid finns dom som har det värre, att nya jeans är lyx och oförskämt att be om.
Jag trodde naivt att alla skulle tycka det var en bra sak om jag ordnade så att alla kunde lägga sin tia, de flesta hade ju tyckt att det var en bra idé, så länge den var på idéstadiet.


Illustration: Gustaf Öhrnell
Idag, nästan tio år senare, är insamlingar över internet ganska vanligt förekommande, men inte helt okontroversiellt. Framförallt inte när det är privatpersoner som behöver pengar, och märkligt nog verkar det känsligare att be om pengar i en utsatt situation än att be om pengar till ett särskilt projekt eller för att uppfylla en dröm.
Elvira Eriksson är en av dem som bett om pengar på nätet, för att kunna åka till en ö och skriva i en månad. Vistelsen på Ideas Island hade hon fått, två bröder låter olika personer vara där för att utveckla sina projekt, och Elvira var utvald. Men hon hade inte pengar till resan.
– Jag skrev på Twitter om erbjudandet jag hade fått och min frustration över att jag skulle bli tvungen att tacka nej. Då var det många som uppmanade mig att starta en insamling. Jag hade tänkt tanken själv innan, men inte förrän jag fick så stark respons bestämde jag mig för att göra ett försök.
Tvekade du någonsin av rädsla för att anklagas för att vara en tiggare?
– Ja, eller för mig var det snarare att jag var rädd att folk skulle tycka att det var bortskämt av mig att samla in pengar för en såpass ”lyxig” sak som detta. Jag behövde ju inte räddas, utan här ville jag ha pengar för att uppfylla en dröm liksom.
Elvira startade en blogg där hon berättade om sitt projekt, och lämnade instruktioner till dem som ville skänka pengar. Hon fick ihop nästan allt som behövdes, de sista tusenlapparna fick hon låna av en internetbekant som hon aldrig träffat. Reaktionerna från omgivningen var vänliga och uppmuntrande.
– Jag hade inte förväntat mig att få så oerhört mycket positiva reaktioner på insamlingen som jag fick. Väldigt många engagerade sig i insamlingen och bara ett litet fåtal motsatte sig den. Och de negativa kommentarer jag fick handlade mer om miljömässiga skäl (att jag skulle flyga till andra sidan jorden när jag lika gärna kunde skriva en bok hemma).
En annan person som bett om pengar via sin blogg är Gun Svensson, på nätet mer känd som Farmor Gun. Hon behövde pengar för att få bästa möjliga återhämtning efter allvarlig sjukdom. Hennes berättelse säger också en del om de urholkade trygghetssystemen i Sverige, och tar – tycker jag – hål på argumenten om att vända sig till socialtjänsten när man behöver tillfällig hjälp att komma på fötter.
– Efter att ha överlevt en tjocktarmscanceroperation med allvarliga komplikationer var jag på det klara med att jag måste tänka på att min återhämtning skulle bli så bra som möjligt. Jag behövde bland annat en ny bekväm sängmadrass för en trött kropp och några hjälpmedel, som jag behövde hyra eller måste köpa då det inte ingick i det av kommunen och landstinget gemensamt ägda vårdbolaget TioHundras service.
– Jag hade inga besparingar och med min pension på 11100 efter skatt och en hyra på 4376 hade jag heller inga möjligheter att använda mig av ett medlemslån som pensionärsmedlem i ett TCO-förbund. Min bank, Swedbank, har en policy att man måste ha 9.000 kr kvar när hyran är betald för att bli godkänd som låntagare. För att travestera böckernas bok Bibeln med en twist på det mera kända ”Den som har, skall det varda givet” kan jag säga ”Den som inget har, ska inte ges något”. Räntan på ett medlemslån ligger på 6 procent medan en kortkredit ligger runt 16 procent.
Gun fick rådet av en bekant att starta ett upprop i sin blogg och be om hjälp där.
– Eftersom jag själv vid några tillfällen ställt upp med en och annan hundralapp till behövande piratpartister kände jag inte någon tvekan. Dessutom var det ju upp till var och en av mina bloggläsare att själva välja om de ville hjälpa mig.
Vad fick du för respons?
– Över förväntan. Efter ett par dagar var jag i hamn och kunde göra mina inköp och jaga efter ett städföretag eller några uppdragstagare villiga att storstäda min tvåa, där jag bott kvar sedan min man gick bort i december 1999.
Gun fick mer pengar än hon bett om, pengar som ändå visade sig komma väl till pass.
– Jag behövde 16.000 kronor, och det kom in över 20.000, som jag spenderat eftersom jag vid valet av madrass kom underfund om att jag kunde få en helt ny säng och dessutom kunde glädja en annan patient med att skänka bort min tidigare alltför mjuka Dux-säng samt betala frakten för den. Tyckte att det låg inom ramen för tanken med insamlingen även om jag tidigare sagt att eventuellt överskott skulle delas mellan Piratpartiet och Cancerfonden.
– Jag tror att de flesta givare var piratsympatisörer med allt från 20 kronor från en fattig student till 100 – 1000 kronor från dem med mera regelbundna inkomster. Tror också att några av mina bloggvänner, som inte är piratpartister, finns med bland de generösa givarna. Har dock att förhålla mig till att banken per brev aviserat en gåva från en för mig totalt okänd person som betalt 9.000 kronor till mitt konto. Funderar på att jag, trots vederbörandes önskan om att få vara anonym, måste skriva och kolla upp så att det inte är något fel.
Gun har inte blivit kritiserad för sitt tilltag, åtminstone inte vad hon känner till. Hon har haft väldigt sporadisk nätuppkoppling och kan därför tänkas ha missat en del reaktioner.
En person som däremot fått så mycket kritik och blivit så ifrågasatt att hon ångrar att hon bad om hjälp via Twitter är @ame_tyst, som nyligen bad om pengar då hon på grund av dödshot från en person som tidigare misshandlat henne akut tvingats flytta och drabbades av kostnader på grund av det som hon ej hade pengar till. Hon övertalades att be om hjälp av bekanta på Twitter.
– Till slut gick jag med på att öppna konto och meddelade att jag så gjorde och det gick sen inte många timmar förrän jag fick dm att jag var girig tiggare och hade gått för långt i mitt gnällande. Jag ångrar att jag gick med på att be om hjälp men är tacksam för dem som hjälpte oss. Det är bara det att mitt twitter blir aldrig detsamma nu. Jag kan inte nämna pengar utan att folk dyker på mig nu och jag känner mig helt utanför det twitter var för mig. Jag skulle med facit i hand aldrig göra om det. Har däremot själv skickat pengar till en twittrare som inte hade pengar till telefon.
Hon har en teori om varför hon mötts av så mycket kritik, jämfört med exempelvis Elvira:
– Jag tror det påverkar att min situation skrämmer så många. Och väcker känslor på flera sätt.
– För mig är det viktigt att få bort tabu kring misshandel, att vi som blir/blivit det ska kunna säga det utan att automatiskt klassas som någon på samhällets botten. Jag har hjälpt flera att också våga berätta. Det sorgliga är just att många gjort mitt ”problem” till ett ekonomiskt. Det är ju också det men jag är hellre pank än hotad och gömmer mig.
Erfarenheterna har gjort att @ame_tyst inte skulle rekommendera andra att samla in pengar på samma sätt – trots att hon fått ihop det hon behövde.
– Det är verkligen inget jag skulle rekommendera rakt av. Man måste vara så stark för att palla påhoppen. Det var inte jag. Bröt ihop fullkomligt av anklagelsen om att jag var en girig tiggare.
– Nåja, det ÄR vår räddning detta, pengarna från twitter. Vi hade fått packa en kappsäck var och bo i Kvinnojourens försorg och vårt bohag hade fått stå magasinerade i upp till ett år. Att leva så med barn är inte rätt. Så jag är tacksam, och alla som hjälpte till skulle bli oerhört ledsna om jag ger upp och bara betalade tillbaka allt. Men baksidan av det hela är tung när man sitter i den här sitsen. Nog mycket lättare om man kör insamling i andra, mindre ”pålivochdöd”-syften.
Kanske har hon rätt, kanske är det så att många blir illa berörda av att konfronteras med att det finns människor i Sverige idag som behöver be sina bekanta om hjälp när ”samhället” inte tar sitt ansvar.
Men det verkar också som om det är betydligt fulare att själv be om hjälp än att låta andra sköta tiggandet. Journalisten Andreas Ekström använde sig av sajten Fundedbyme för att samla pengar åt en vän som var i akut behov av hjälp för att hålla sig flytande. Han mötte nästan bara positiva reaktioner.
– Ja, sånär som på något enstaka surkart som tyckte att det finns andra mer behjärtansvärda ändamål. Men annars var folk nyfikna och positiva och generösa.
För Andreas var det självklart att använda internet för att be om pengarna:
– Jag ber nätet om allt. Det vill säga: Nätet är ju en så stor del av min värld att det faller sig naturligt att göra det mesta där.
Ser du något problem i att människor ”tvingas” hjälpa varandra såhär, att inte samhällets trygghetssystem räcker till?
– Ja, det klart. Det ska ju inte vara så att man är helt beroende av att känna någon som har många följare på Twitter. Samtidigt är det lite som Ulf Lundell muttrade i en låt som heter ”Upp”: ”Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varann – vi är på väg att lyckas”… Och det är inte heller bra.
Hur ser du på att just den här personen fick tillgång till ditt stora nätverk av välbärgade personer, med tanke på hur många hjälpbehövande som finns som helt saknar rätt kontakter?
– Hon hade lite tur, den typen av tur som hon hittills inte haft i livet. Själv har jag haft den turen sen jag föddes. (Det betyder alltså inte att jag har varit rik på något sätt – men tillvaron har alltid varit socialt och ekonomiskt stabil i alla fall.) Och då kan jag tycka att jag har ett ansvar för att hjälpa när jag kan – vilket jag är säker på att min vän också kommer att göra under ett långt och produktivt liv.
Hur reagerade din vän på din insamling?
– Hon blev rörd över all omsorg som visades henne från fullständiga främlingar. Lite chockad, får man nog säga. Och så blev hon förstås lättad, eftersom hennes akuta läge blev något mindre akut. Jag vill gärna i sammanhanget berätta att hon numera är frisk och har ett jobb, och inte är många poäng bort från en universitetsexamen!
Jag frågar Andreas om han skulle göra likadant om det var han själv som var i ekonomisk knipa.
– Bra fråga! Jag skulle säkert i första hand be närstående personer om hjälp, men säkert också tacksamt ta emot assistans från andra som ville hjälpa genom att ställa frågan i mitt ställe. Men jag vet verkligen inte, det tror jag inte att man kan veta förrän man har provat.
Jag ställde för någon vecka sedan frågan på Twitter, om mina följare skulle be om hjälp på just Twitter om de drabbades av akut ekonomisk kris. De allra flesta svarade nej, absolut inte, aldrig i livet. Många såg det som en självklarhet att be sina släktingar eller nära vänner, andra nämnde det skamliga i att offentligt erkänna behovet av hjälp. Jag bad Farmor Gun kommentera de reaktionerna:
– Idag, när du måste redovisa din ekonomi ner till sista kronan och nagelfaras av tuffa byråkrater innan du möts av ett NEJ om du har någon ägodel av värde, som kan försäljas, blir vi allt mer beroende av välgörenhet. För min egen del har jag erfarenheter från min barndom, när vår familj – till mammas stora gläde – blev föremål för en ”välgörenhetstants” gåvopaket med begagnade kläder. Mamma hade inte råd att vara finkänslig. Ofta var det kläder av god kvalitet, men jag kände mig väldigt utklädd ända tills jag andra året i realskolan fick en klänning till skolavslutningen, som min mamma sytt enkom för mig av ett tyg, som jag fick köpa för sparade pengar.
– Jag känner på långt håll vilka välgörenhetstanter i till exempel Kyrkan och Röda Korset, som gör gott bara för att omgivningen ska gilla deras förehavanden, utan tanke på att den, som blir objekt för deras ”omsorger”, lätt kan genomskåda dem. Min make Guy, död sedan i december 1999, brukade i sådana fall tala om ”parasiter” och jag är böjd att hålla med honom sedan jag läste i ordlistan förklaringen ”En parasit uppsöker en livsform och livnär sig på den”.
Ser du en skillnad i attityder när det gäller att be om pengar nu och för låt säga 40 år sedan?
– Det var helt klart mycket skamligare att be andra om pengar då än det kan vara idag. Hade jag inte sett mitt tilltag som något i linje med Piratpartiets paroll ”Sharing is caring” hade jag inte vågat. Jag är helt säker på att jag inte kommer att missbruka den medkänsla, som jag mött efter mitt upprop. Jag är mycket ambivalent i förhållande till tiggare i tunnelbanan eller på gatan. Då talar jag om hur jag köper Situation Stockholm och ger en slant till Frälsningsarmén och andra för att visa min solidaritet. Samtidigt har jag en hel del funderingar kring hur en del ”välgörare” berikar sig själva med löner och förmåner, som deras ”välgörenhetsobjekt” bara kan drömma om.
Uppdatering – något som @ame_tyst sa men som jag glömde ta med när jag först skrev är en intressant reflektion kring vilka som faktiskt hjälpte och hur många bäckar små till slut blev 15000 kronor:
– Du frågade vilka som gav. Det var de mest otippade, som pratar med mig minst i öppna, som gav mest. Det var lite läskigt. Folk har gett mellan 20 och 4000 kronor. De flesta gav 100-200 kronor.

Ämnen: @ame_tyst, Andreas Ekström, Elvira Eriksson, Farmor Gun, Fundedbyme, insamling, pengar, tiggeri, välgörenhet