Skrivbordskrigarna. Anammar svenska journalister näthatarnas konspirationsteorier?

Näthatet uppfattas av många som ett allt större samhällsproblem. I sin just utkomna bok ”Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet” (Natur & Kultur, 2013) tar journalisten och författaren Lisa Bjurwald ett brett och personligt grepp på problemet. Bjurwald vill bland annat visa hur svenska journalister låter sig påverkas av de konspirationsteorier som sprids av främlingsfientliga grupper på nätet. Extremhögern har rört sig från nätets utkanter till samhällets mitt, menar Lisa Bjurwald. Genom tidningarnas kommentarsfält och sociala medier lyckas extremhögern och främlingsfientliga grupper nå utanför den egna sfären och sätta avtryck i samhällsdebatten överhuvudtaget. Bjurwald vill beskriva nätets mörka sida för att göra oss bättre rustade för motstånd. Hon är orolig för att vi skall vänja oss vid näthatets tankevärld och språkbruk. Hennes kunskap inom området är mycket stor och hon späckar texten med exempel av den art att man som läsare efter några kapitel känner sig i starkt behov av en dusch.
En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…
Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.
Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
Frågan om hur näthatet bäst bekämpas – journalistiskt, politiskt och juridiskt – är absolut inte enkel. Lisa Bjurwalds bok är ett läsvärt bidrag i den debatt som nu måste föras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

2 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Christian says:

    En bra och tankeväckande text. Behöver vi ens tänka på att ”bekämpa” näthatet. Förutsatt att man håller sig inom lagens råmärken borde väl även näthatarnas åsikter och uttryckssätt rymmas inom yttrandefrihetens gränser. Även om det är obehagligt.
    En viss svårighet att förhålla sig neutral när det gäller integrationsfrågor måste du väl ändå erkänna att det finns i media. Hur förklarar man annars fenomenet med vitpixling?

  2. Marcus says:

    Angående konspirationsteorier och tabun. Varken media eller politiker saknar en medvetenhet över de mekanismer som kan leda till ett främlingsfientligt samhällsklimat och hat mellan grupper. De flesta har en tydlig hållning emot en sådan utveckling. De pressetiska reglerna är utformade för att sanktionera en sådan hållning! Dessutom är det väl allmänt vedertaget att invandrings- och integrationspolitik många gånger berör extra utsatta grupper, där det handlar om beslut som i slutänden kan påverka människor på liv och död. Området kan då knappast vara lika oproblematiskt att diskutera som t.ex. arbetsmarknadsspolitik.
    Det finns alltså flera goda skäl till att ämne som berör invandrings- och integrationspolitik behandlas med en viss grad av känslighet. Jag tycker det är ganska lätt att se att Sverige har märkbart starkare och mer begränsande tabun än t.ex. våra grannländer, det behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att se. Annars får man vara beredd att tillskriva även Lena Sundström detta epitet. Det tråkiga är förstås att tabu ofta är internaliserade fenomen som upprätthålls bland annat genom att de inte får exponeras och diskuteras. Här ligger en återkommande konfliktlinje mellan Lisa Bjurwald och co. mot Paulina Neuding/Johan Lundberg och co, som bryter tabut och därmed misstänkliggörs, bara genom att prata om det. Denna konflik har varit mycket tröttsam, i mitt tycke. En bok som ger intrycket av att vara en 270-sidor lång Aftonbladetledare lockar mig därför inte.