Dagens stora snackis är att en SVT-journalisten Joakim Lamotte besökte Husby och sedan använde sin blogg för att publicera några citat.
Citaten handlar om hur flera berättat för honom att ”journalistfittorna” erbjudit dem pengar för att bränna ner bilar.
”De säger åt oss att filma när vi bränner bilar i Husby, och att vi får sjutusen för en bra film” är ett av citaten.
Det låter konstigt tycker Lamotte, men ser ändå en rad indicier som kan bekräfta detta: en person har ett telefonnummer till Expressen i sin telefon. Någon har fått tipspengar av Aftonbladet. Lugna gatan påstås ha hört dessa rykten. Och det sista indiciet är att SVT-journalisten själv får frågan om han betalar för bilbrandsklipp.
Det är allt. SVT-journalisten ställer sedan några öppna frågor på sin blogg om att det _vore_ bedrövligt _om_ det var så. Där tycker journalisten att hans ansvar är slut. Han återberättar ju bara några påståenden. Ställer några frågor. Som behöver svar.
Den här typen av journalistik återkommer ibland på våra kultursidor i Sverige. En slags blandning av opinionsjournalistik och ytligt grävande. Man har snubblat över ett problem och tycker man har ”rätten att ställa frågor”.
Jag tycker den journalistiken är bedrövlig. Men det är klart att det går att förlåta mycket här. Lamotte förväntade sig säkert inte att hans bloggpost skulle delas tiotusen gånger på Facebook, bli den antagligen mest lästa texten i Sverige idag – mer än någon rikstidning. Jag tycker det på ett sätt ursäktar en del – han var inte medveten om den spridningen hans ”frågor” skulle få.
Men ändå. Ett fundament i den journalistiska idén är att ge två bilder av en story. Hur svårt hade det varit att kolla med Aftonbladet eller Expressen? När de väl fick chans att svara berättar Expressen att de faktiskt betalar ut tipspengar från Husby. Därmed är det inte omöjligt att vittnet Lamotte pratade med hade rätt – att han fick 4 000 kronor för det. När ett sådan uppgift sprids så är det inte konstigt att någon annan frågar SVT-journalisten om också SVT betalar. Det är inte heller konstigt att förstå att ytterligare någon i desperat behov av pengar bränner en bil, filmar och skickar in till kvällspressen. Sådana fall berättar både Expressen och Aftonbladet om. I Expressens fall berättar man att man då misstänkt att det var personen själv som bränt och att man därför inte betalat ut några summor.
Innebär det att kvällstidningarna har bett någon bränna bilar? Nej.
Innebär det att man ändå kan uppfatta det som att kvällstidningar beställer bränder? Indirekt, ja.
Plötsligt blev nyanserna väldigt viktiga här.
Låt mig vara tydlig: Jag ställer mig inte på kvällstidningars sida här. Det kan mycket väl vara så att någon journalist faktiskt betalat för att få en bil bränd och sagt det så tydligt till någon i Husby.
Mitt problem här är den ohederliga typen av journalistik Lamotte gör när han inte vill nyansera med ”å andra sidan”-perspektiv i sin text. Han skulle inte ens behöva ringa kvällstidningarna, det skulle räckt med att han skrev ”å andra sidan kan det vara [såhär]”.
Ska vi ändå prata sakfrågan? Det är klart att det är problematiskt att betala ut tipspengar för bilder. Jag skrev en text om hur tipspengar fick Södertäljebor att ställa sig mitt i skottlinjen under ett rån i Södertälje. Expressen köpte sedan filmen från snubben som helt öppet stod bredvid poliser som hukandes avlosade skott. Var det försvarbart? Vilket ansvar har Expressen?
Jag tänker att samma frågor återkommer i det här fallet: Ska vi betala för bilder som kan trigga folk att sätta eld på bilar? Ska det sättas undantag då?
Å andra sidan: Kan medier bara ta bilder utan att betala?
Den diskussionen tycker jag är bra och nyttig. Den diskussionen kunde vi fått.
Nu blev det ett effektsökeri som försvaras med ”jag ställde ju bara några frågor”.
Skulle kvällstidningar betala för bränder – vad hände med nyanserna?
