På en filmceremoni förra veckan uttryckte skådespelaren Ralph Fiennes bestörtning över att det moderna språket eroderas. Fiennes – som är aktuell med en egenregisserad Shakespearefilm – menade att ”en värld av kapade meningar, förkortade ljudklipp och Twitter” är orsaken.  ”Vår uttrycksfullhet och bekvämlighet med vissa ord blir försvagade så att meningar med mer än en sats blir problematiska för oss, och ord med fler än två stavelser lika så.”
Lingvisten och filosofen Noam Chomsky använde just ordet ”erodera” när han talade om konsekvenserna av twitter och sms, i en intervju i mars, men syftade då på mänskliga relationer. ” Det gör dem [mänskliga relationerna] mer flata, ytliga och flyktiga. En annan effekt är att det blir mycket mindre läsande. Jag kan se det hos mina studenter, men också med mina barn och barnbarn, de läser inte särskilt mycket helt enkelt.” 
Ben Zimmer skriver i New York Times om ”Twitterologi” som en potentiell vetenskap. Studier visar att regionala skillnader finns i Twitterspråket, t.ex. använder California-bor i större utsträckning ordet ”coo” istället för ”cool. Lingvister och sociologer samlar nu in stora flöden av tweets för granskning och analys, bl.a. i samband med den arabiska våren. Omedelbarheten och det stora omfånget är Twitters attraktionskraft hos forskare.
Inget medium har krävt mer koncishet sen telegrafen, skriver The Economist om Twitter, men menar samtidigt att det har gjort för lite forskning för att avgöra om mediet verkligen degenerar språket.
TT:s Sofia Tanaka frågade för ett tag sen hur folk tyckte att Twitter påverkade språkanvändningen. Mina främsta invändningar var att Twitter skapar en bubbla som gör språket likriktat. Många inleder exempelvis en tweet med ”Det här med att”, förra året var trenden att börja med ”Dock att”, eller att avsluta en tweet med ”den känslan”. Vår strävan efter att passa in minskar mångfalden. En arena som Twitter borde öppna upp för mängder av olika riktiningar för språkbruk. Istället lånar man uttryckssätt av andra. Det blir som en skolgård där man vill prata som de andra barnen för att vara en del av gemenskapen. Jag brukar jämföra det med fabeln om kråkan som försökte gå som höken, men istället glömde bort sin egen gångstil. Det är snarare där en förändring behöver ske. Ett koncist tvång kan leda till begränsningar, men det behöver per automatik inte innebära ett utarmande av språket. Fler som får möjlighet att interagera öppet med varandra borde leda till ett större omfång av uttryck och bredare språkstilar. Men i Twitter-eran är vi snabbkonsumenter. Vi föredrar serier framför filmer, tweets istället för reportage och vår koncentrationsförmåga är sämre än någonsin. Ett varningstecken, men inget bevis på kulturellt eller språkligt förfall.
Fiennes jämförde dagens språkbruk med Shakespeare. Men hur står det till med det? En blogg tillhörande personal på Pennsylvanias universitet, Language log, matade in text från Hamlet, ett gäng P.G. Wodehouse-texter och de 100 senaste tweetsen från studenternas universitetstidning och lät ett dataprogram räkna ut antalet bokstäver i varje ord (efter att onödig info skalats bort). Resultatet blev 3.99 tecken för Hamlet, 4.05 för Woodhouse och 4.80 för studenttidningens tweets. Orden från Twitterkontot var alltså längre än i klassiska texter.
Det nya digitala språket är troligen bara en modern förändring, en revidering alla språk har genomgått under all tid. Det behöver inte utesluta ett fortsatt intresse för långa texter och komplexa ord. Vårt sätt att kommunicera blir mer rappt och effektivt. Vi måste bara fortsätta att värna om mångfald och det långsamma berättandet.