Det är nu fyra veckor sedan vi lanserade Ajour. Vi har fått en hel del kritik, det har ställts frågor, och vi har även fått kritik för vårt sätt att bemöta kritik, och vårt sätt att inte bemöta kritik.
Vi har försökt undvika den sortens metadebatt här på Ajour men vill ändå för sakens skull försöka reda ut några av de missförstånd som uppstått och kanske räta ut en del frågetecken.

En del av kritiken går helt enkelt inte att bemöta, eftersom den inte innehåller några frågor, inga konstruktiva förslag, inte ens någon konkret formulering om vad vi gör fel.
Annan kritik är svår att bemöta, eftersom den – som jag sa redan efter ett dygn – bygger på en traditionell syn på medier, en traditionell syn på journalistik och förväntningar som vi inte kan ta ansvar för, eftersom de bygger på tolkningar och missförstånd – inte på vad vi faktiskt har lovat.
Vi har alltså inte lovat någon journalistisk revolution.
Vi har definitivt inte lovat någon lösning på mediebranschens problem.
Vi har inte sagt ett ord om att vi har en bärande affärsmodell.
Vi har sagt att vi ska göra något nytt. Att vi skjuter från höften. Att vi ska pröva våra idéer.
Därför är det lite paradoxalt när vi kritiseras ömsom för att vi inte presenterar något nytt alls, ömsom för att vi inte lever upp till vissa oskrivna regler som finns i den traditionella mediebranschen.
Vi har gjort en del rätt och vi har gjort en del fel. Vi kommer att fortsätta att göra fel. Självklart. Vi har inte heller sagt att vi kommer att göra allt bättre än alla andra, vi har inte sagt att vi är perfekta.
Jag förstår att vissa som såg hajpen veckan innan förväntade sig något mer än det vi presenterade. Vi hade helt enkelt inte insett vilken tyngd vi hade, vilka förväntningar som planterades hos människor för att just vi sa att vi skulle starta något nytt. Vi hade underskattat vår egen genomslagskraft, eller synen på oss som mediebranschens Messias. För detta ber vi om ursäkt, och kanske hade vi handlat annorlunda om vi förstått detta.
Det råder viss förvirring kring vad Ajour är för något. Så många vill så gärna kunna stoppa in Ajour i ett fack, sätta namn på det baserat på namn som redan finns. Vi jämförs med allt ifrån Sveriges största nyhetssajter till otaliga bloggar, fortfarande råder förvirring: VAD ÄR AJOUR?
Ajour är Ajour. Ajour är sju personer som vill pröva nya idéer. Detta utan att tänka i traditionella banor, utan att tvinga ner oss själva i en låda med en etikett som alla förstår. Det är kanske det som är det nya? Att vi inte har en färdig form, att vi inte gjort en beskrivning av vår målgrupp, att vi inte skissat på sajten i månader och att vi därför inte kan presentera en färdig, traditionell sajt som alla förstår direkt vad den är, vad den vill och hur det ska gå till?
Jag har i flera år skrivit om mediebranschen och framtidsjournalistik på SSBD. Den som följt mig där vet ungefär hur jag tänker. Nämligen att journalistiken inte är hotad, även om branschen är det. Att jag inte heller ser det som något självändamål att rädda en bransch. Att jag dessutom tror att dagens definition av journalistik och vad som är en journalist kan komma att förändras. Att jag inte alls är säker på att journalister i framtiden kommer att vara avlönade av traditionella medieföretag. Så hur ska journalistiken se ut? Var ska den publiceras? Vi skissar på en modell, en av många. Så skjut oss för det.
Ajour är inte ett traditionellt medieföretag. Vi som gör Ajour är inte alla journalister. Därför är det svårt att svara på kritik som bygger på föreställningar om att vi är ett traditionellt medieföretag, eller åtminstone ska ha en verksamhet som liknar den medieföretagen har. Det är svårt att svara på kritik som bygger på att en av oss – Emanuel Karlsten – sagt att han tror att alla är journalister.
Vi har fått berättigad kritik för att vi har en sned könsfördelning. Till vårt försvar måste jag säga att det råkade vara vi sju som ville göra det här, tillsammans. Vi råkade vara fem män och två kvinnor. Tro oss när vi säger att vi är medvetna om och har diskuterat detta redan innan vi drog igång och våra namn var kända. Tro oss när vi säger att vi inför framtida eventuella rekryteringar bryr oss om mångfald. Vår första externa medarbetare, Sonja Abrahamsson, är till exempel kvinna. Vi är trots könsfördelningen redan idag en heterogen grupp, sju personer från väldigt olika bakgrunder och med olika intressen, och vi hoppas kunna spreta ännu mer i framtiden.
Vi som gör Ajour utgår ifrån oss själva. Våra egna intressen, våra individuella kompetenser och nätverk. Utifrån det försöker vi göra en sajt som vi själva gillar. Vi tror att om vi lyckas med det kommer fler att gilla den, och då kommer vi också att försöka tjäna pengar. Oavsett hur många som säger att man måste ha en färdig affärsmodell, oavsett hur många som tycker att man måste ha en klarare målgrupp, oavsett hur många som vill att vi ska backa, be om ursäkt och kanske till och med lägga ner så kommer vi inte att göra det, inte den närmaste tiden. För vi vill pröva våra idéer.
Det kanske går åt helvete. Vi kanske tröttnar, kanske vi tappar alla våra läsare istället för att hitta nya. Kanske blir ingenting som vi tänkt.
Men då har vi i varje fall försökt göra journalistik som vi vill göra den.
Och vi har redan lyckats väcka en av de livligaste debatterna på mycket länge om journalistrollen och branschens framtid, vad nu det kan vara värt.
Mikael Zackrisson sätter fingret på något här.
P-M Nordkvist har också formulerat det bra.