Varför behöver journalister vara varumärken?


Jag är hemma, sjuk, och följde Publicistklubbens – en förening (där man gärna vill lägga in prefixet ”pensionär”) för diskussioner om journalistik – debatt hemifrån ikväll. Det handlade om personliga varumärken och var ovanligt bra. På plats fanns en fantastisk panel: Amelia Adamo som pryder varje tidningsomslag med sig själv. Men framförallt Janne Josefsson som ångande slog fast att en annan panelmedlem, Ebba von Sydow, fick sina jobb på grund av sitt överklassnamn och att Alex Schulman var ”slemmig”. Schulman själv slog tillbaka med att föreslå att Josefsson borde överväga sponsring av vuxenblöjor och, ja ni förstår, på den fantastiskt hetsiga nivå låg debatten konstant.
Bortsett från att det var en av de mest friska debatter Publicistklubben erbjudit landade man aldrig riktigt i frågans kärna. Vad är det som gör att varumärken ens krävs eller behövs.
Personliga varumärken, eller ”profiler”, har alltid efterfrågats. De har funnits i spalterna med stora bylines eller skapats automatiskt utifrån tv-framträdanden. Samtidigt har vi kommit i en tid där fler plattformar har dykt upp, där vem som helst kan publicera sig och nya profiler därmed skapas. Den som har räckvidd här har också makt.
Men varför är det här viktigt? Varför har vi fått den här utvecklingen?
Jag är verkligen ingen expert i sociala konstruktioner, samhällsutveckling eller antropologi. Men jag tror det finns några saker som är viktiga att inse, allra mest om man är journalist och söker relevans i vårt samhälle. Att det till stor del handlar om det nyord vi skapat för nätets utveckling: Sociala medier.
Ett nät som så uttryckligen bygger på sociala relationer och konventioner kräver också avsändare som är sociala. De som har lyckats i sociala medier har varit just det: Bjudit på sig själva, använt sin person, blandat högt och lågt och lyssnat på sin omgivning. Anpassat sig till samtalet och de sociala konventionerna.
Hela Publicistklubbens panelsamtal blir plötsligt en ironisk kuliss. De äldre journalisterna, med Janne Josefsson i spetsen, vevar om hur en yngre generations förfall, pekar ut Ebba von Sydow som bricka i ett spel och Alex Schulman som köpt. De äldre journalisterna (ja, låt oss för enkelhetens skull generalisera) lever i en vanföreställning om att världen är byggd på avsändare och mottagare och att avsändaren därför har ett tillfälle att sända och att allt därför måste vara klanderfritt. I deras värld har man bara en chans och när den nu, genom att bjuda in kommersiella aktörer, förbrukas försvinner också förtroendet för personen. Och gör den inte det är journalistiken i fritt fall.
Ebba von Sydow och Alex Schulman är uppenbart chockade under debatten. Inte bara för att de attackeras så hårt och med sådant brinnande engagemang, utan också för att frågan är så befängd? Har dessa äldre journalister, som påstår att de står med fötterna rotade i myllan, aldrig mött folk på nätet? Har de inte förstått?
Att det förhåller sig just så blir uppenbart när Stina Dabrowski uttrycker sin djupa förvåning över att 1) Ebba von Sydow har en så fin blogg 2) har så insiktsfulla bloggkommentarer. Som att sociala medier, läsarmedverkan, är begränsad till kvällstidningars vanvårdade kommentarsfält?
Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av journalisthögskolan, de kommer inte att adlas av traditionella tv-kanaler, utan växa fram från de som klarar av de sociala relationerna bäst. Det är därför journalister behöver vara varumärken. Eller kalla det att vara ”personlig”. Precis som vi behöver vara personliga när vi träffar folk vi intervjuar. Vi säger hej, pratar väder, drar en anekdot, visar oss närvarande och på samma nivå innan vi börjar vårt samtal.
Det har inte krävts tidigare. Då har det inte funnits särskilt många kanaler att välja på. Vi har tvingat in våra läsare, lyssnare och tittare till oss. Idag måste vi förtjäna vår plats.  Det kan vi försöka göra genom att låta våra mediehus varumärken ta plats i sociala medier. Men där upptäcker vi snabbt att de knappast kan vara lika sociala som människor.
Det är i den kontexten våra medarbetare, journalisterna, behöver vara personliga. Det är därför vi behöver fokusera på deras person. Det är därför vi behöver uppmuntra dem att vara personliga, berätta om väder och vind, vara triviala ibland. För att hjälpa journalistiken fästa hos mottagaren.
Ajour försöker, ganska trubbigt, arbeta utifrån den här insikten. Det är därför vi har bylines stora som hus bredvid varje text. För att den personliga avsändaren är viktig. För att du bättre ska relatera till det jag skriver. Det innebär inte att jag ger avkall på de journalistiska metoderna, men att det sker en förskjutning där du kräver att förstå vem som skriver en text. En relation till avsändaren.
Domen om Publicistklubbens debatt föll på nätet redan innan debatten hann avslutas. Janne Josefsson är en empatilös gubbe. Och det hade kunnat bekomma Janne Josefsson om han någonsin skulle läst vad hans omgivning tyckte. Det gör han inte. Istället stänger han högfärdigt in sig i ett rum i SVT Göteborg och fortsätter göra journalistik med tron att det han gör och väljer är viktigare än andra.
Den insikten fungerade en gång i tiden, när några få var tvingade att välja för många andra. Den fungerar inte i en tid som ger makt åt de som lyssnar, anpassar sig, förstår. Men framförallt bara är sociala.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

43 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Bra skriver Emanuel. Som jag ser det har de personliga varumärkena dit fram i takt med att läsarna generellt sett tappat förtroendet för mediehusens varumärken, tidningarna och tv-programmen etc. Typ, ”jag litar inte riktigt på Aftonbladet, men jag gillar Lena Mellin”.
    Och i grunden är det rätt naturligt: som mänskliga individer har vi lättare att skapa relationer med andra mänskliga individer än med diffusa entiteter som företag eller tidningar. Sedan verkar ju en del journalister vara avsevärt bättre på att odla läsarrelationen än deras arbetsgivare…

    • Carina Svendsen says:

      Nja, det är ju att ersätta ett varumärke med ett annat, så det förklarar väl inte frågan riktigt.
      Varumärket är ju en chimär, det är ingenting, och fungerar utmärkt tills vi ser att det vi gjort det till, fyllt det med, inte är sant.
      Då måste vi ersätta det med ett annat, och så gör vi samma sak igen, vi fyller det med vad vi själva vill att det ska vara, och det fungerar tills vi märker att det inte är det, antingen upptäcker vi att det är något annat, eller ingenting (en person kan ju aldrig vara exakt vad vi vill att han/hon ska vara, och ett varumärke i sig är ju ingenting)
      Det är falska gudar.
      Men jag tror också, som alltid, att för 90% av befolkningen så är varumärken rätt irrelevant, jag tror att journalister idag VILL vara varumärken i större utsträckning än vad andra gör dom. Men eftersom journalister umgås med journalister, och det här är det enda som skrivs i media, så framstår det som att hela världen avgudar varumärken.

      • Mats Rönne says:

        En av grundfrågorna i den här debatten är vad vi menar med varumärken. Grunden för ett varumärke är inte reklam, logotyper eller ens kommersiella budskap, utan förtroende. Varumärken representerar ett upplevt löfte eller en förväntan. De är en ”mental kod” som hjälper oss att ha en uppfattning om något – eller någon. Och om vi sedan får det vi förväntar oss – eller mer – stärks varumärket. Om inte, eller vi inte vet vad vi ska förvänta oss eller inte kan lita på det, blir varumärket svagt.
        Precis som Mikael skriver är det nog lättare att lita på en person än en anonym företeelse som ett medieföretag. Därför är jourmalister – åtminstone de som skriver eller syns – varumärken. Även Janne Josefsson.
        Och om man då är rädd för att varumärken upplevs som kommersiella, kom ihåg den gamla sanningen om vad som är skillnaden mellan reklam och journalistik: reklam måste vara sann, eftersom det finns lagar som reglerar detta…

        • Carina Svendsen says:

          Sådär kan ju bara någon som jobbar med reklam, marknadsföring och varumärken skriva. Låt mig gissa att du finns både på LinkedIn, facebook, Twitter och Google+?
          Så ditt egna varumärke, Mats Rönne, räcker inte?
          Det där är ju vad DU vill att det ska vara. För dom flesta är det där inte alls sant, det är i princip bara sant för den som tjänar sitt levebröd på ”varumärken”.
          För 90% (en helt ovetenskaplig siffra förvisso, men som bygger på en slags relativitetsprincip) så är Twitter och facebook (för att ta 2 aktuella exempel) bara ett socialt medium, på precis samma sätt som att SMS eller MMS, eller för den delen vykort är det.
          På samma sätt är Coca Cola bara en dricka, men det finns såklart inga pengar för dig att tjäna på ”dricka”
          (och här skulle man ju kunna knyta an till diskussionen här på Ajour häromdan om hur det är i svenska skolor idag. För när du säger att det där är vad varumärken ”är”, så kan inte jag hjälpa att jag drar paralleller till just skolgården, där du är den som berättar hur mycket bättre dina Levi´s jeans är än mina som är köpta för 199:- på ICA Maxi, för i varumärket Levi´s finns det ett ”förtroende”. Vad är det för jävla skitsnack?)
          Jag skulle säga att varumärken blir relevanta bara i kommersiella sammanhang, så att säga ”om man är rädd för att varumärken är kommersiella” är i sig falsk marknadsföring, det finns ingen plats för ”om” i den meningen.
          På dig låter det som att vi bara kan förhålla oss till varumärken, men ska du definiera andra som ”varumärken” så kanske du ska fråga dom först!?
          Men sen när det gäller själva sakfrågan så håller jag dels med om att det är tråkigt att man inte kan föra en diskussion utan att det går till personangrepp, samtidigt så måste ju nästan en sån här fråga leda till det, om person och varumärken är samma sak, så KAN inte diskussionen föras på generell nivå, och jag ska nu påpeka det dubbla i den här diskussionen.
          Om man ska ha någon slags definition på vad ”journalist” är, så kan jag ha en viss förståelse för att Janne Josefsson försvarar denna. Att som Ajour t.ex. säga, att ”alla är journalister”, blir lite som att säga att alla som sågar är är snickare, eller alla som sätter på ett plåster är läkare.
          Det jag kan tycka att man har gjort (Ajour då, t.ex.) är ju att man har ”kidnappat” begreppet journalist, och jag ser samma sak när det gäller diskussionen kring ”hen”, att när verkligheten inte passar, så ritar man om kartan.
          Om alla nu är journalister, så finns det inget speciellt i detta, och man måste då skapa nya ”varumärken”, ett sådant varumärke kan vara Emanuel Karlsten, eller Ebba von Sydow. Så när man inte riktigt klarar att leva upp till kraven för vad en journalist är, så omdefinierar man begreppet. När man tycker att beskrivningen han/hon inte stämmer överens, så skapar man ett helt nytt begrepp.
          Frågan är då vem som har mest ”skuld” i det här, den som utan hänsyn till tidigare (gamla om man så vill) journalister, eller den (i det här fallet gamla journalist) som tycker sig äga rätten till vad en journalist ska vara.
          Om alla har en egen definition på vad journalist är, så tappar begreppet, varumärket om man så vill, självklart allt värde, vem tjänar på det?
          Där kan jag ha en viss sympati för Janne Josefsson, självklart har begreppet journalist ett värde för honom, samtidigt som det självklart bara är ett ord, men då är allt bara ett ord.
          Sen verkar det iofs konstigt att/om vi ska behöva diskutera att människor får jobb på andra premisser än ren kompetens, det man kan kalla för ”vänskapskorruption” eller nepotism, vi behöver inte diskutera om det är fallet när det gäller Ebba von Sydow eller Alex Schulman, men det är väl inte mer sant när det gäller media, däremot har media självklart makt, och därför är det såklart allvarligare där, men det är självklar precis lika allvarligt att man kan titta i vilken kommunal förvaltning som helst, vilket kommunalt bolag som helst, vilken statlig myndighet som helst, och för varje person man hittar, så hittar man lika självklart en släkting eller make/maka till denna (nu förenklar och generaliserar jag såklart, men jag får det, för jag är ingen journalist)

          • Mats Rönne says:

            Det var en lång kommentar du skrev, men jag ska försöka svara på dina olika synpunkter.
            1) Ja, jag arbetar med varumärken i mitt yrkesliv och är stolt över det.
            2) Frågan om det personliga varumärket är intressant. Liksom med andra varumärken kan jag ha en uppfattning om någon (eller något) utan att fråga personen om det är sant. Alla varumärken – även kommersiella – tolkas av mottagaren, och därmed är det också min egen bild av vad dessa representerar som är min ”sanning”. Det är den personliga tolkningen av vad Janne Josefsson, Ebba von Sydow – eller för den delen, Levi’s, Coca-Cola eller Ica – står för som är min bild av vad dessa representerar. Sedan kan man arbeta mer eller mindre målmedvetet för att skapa en bild hos mottagaren av vad man vill att dessa ska uppfatta att man är bra på och vad man står för, vare sig det handlar om mig som individ, yrkesutövare eller om en kommersiell produkt eller tjänst. Lever jag – eller produkten – upp till förväntningarna är jag/produkten trovärdig. Om det jag kommunicerar på nätet stämmer överens med hur jag är som person är det, och jag som person, trovärdig. Annars inte.
            3) Din kommentar om Ica-jeans eller Levi’s lämnar jag därhän, eftersom jag inte vet var du fick den ifrån och hur den relaterar till mig? Jag lägger ingen värdering i vad folk köper eller inte köper.
            4) Du har en poäng i frågan om vad som krävs för att vara ”journalist” (vilket ju också¨lite var min poäng i mitt första inlägg). Många med journalistbakgrund har en misstro mot ”det kommersiella”, och (uppfattar jag det som) likställer det mer ”att locka/lura folk att köpa saker man inte behöver”. Men kommersiell handlar ju också om att konkurrera på en öppen marknad och tillfredsställa mottagarna behov på ett bra sätt. För mig handlar journalistik om att skapa ett intressant och relevant innehåll, vare sig det handlar om att gräva i en fråga, göra nyhetsrapportering eller behandla ett aktuellt ämne. Men det är inte en fråga om bakgrund eller utbildning, utan om det görs bra eller dåligt, om det är ingtressant och relevant eller ej. Och om då enskilda journalister vill särskilja sig från resten för att skapa en förväntan på det de levererar så är det ju det personliga varumärket som skapar skillnad, på samma sätt som Coca-Cola vill skapa skillnad mot ”dricka”.
            5) Vänskapskorruption är inte bra, vare sig inom media eller andra sammanhang. Men jag lever i den (naiva?) förhoppningen att om en dålig journalist får utrymme tack vare detta så exponeras avsaknaden av journalistisk kvalitet bara för fler än vad som annars skulle vara fallet. Jag tror att marknaden fungerar även här.

          • Carina Svendsen says:

            Men det du säger i punkt 2, är att det är upp till mottagaren att bestämma vem avsändaren är, så det är alltså upp till mig att bestämma vem Mats Rönne är, och det håller jag inte med om.
            Jag KAN göra det, jag kan bestämma vem du ska vara, vad ditt ”varumärke” ska bestå i, men igen, då är du bara ett tomt skal, och jag kan lika gärna fylla trädet jag ser utanför fönstret med dom egenskaperna.
            Jag tycker det är ett konstigt, och nästan sjukt sätt, att se på människor (när/om man nu menar att människor är varumärken) kan det präglas av att du själv egentligen är ganska identitetssvag?
            Du klarar inte av att bara vara ”någon” för dina nära, utan måste vara någon för andra, kan det vara DIN eftersträvan av stimulans och bekräftelse du hoppas se hos andra?
            Sen pratar du om stimulans, och marknaden, och…jag är ledsen Mats, men jag tror faktiskt inte att människor (och igen, nu talar jag om en slag generell allmänhet) vänder sig till vare sig dig eller ”marknaden” för stimulans.
            Om du ser dig om i Europa och världen idag, hur tycker du att ”marknaden” fungerar?

          • Mats Rönne says:

            Det troligtvis så att din bild av vem jag är och min egen bild av vem jag är inte är helt densamma. På samma sätt som det är för alla människor – hur vi ser på någon stämmer sällan till 100% med hur den personen ser på sig själv. Här tror jag vi är överens – för inte ens ”nära och kära” har samma bild av en person som personen själv-.
            Jag ser inget problem med att kalla andras uppfattning om en person som den personens varumärke – just därför att min tolkning av ordet varumärke bygger på att det handlar om uppfattning och förtroende för något eller någon. Ordet i sig har varken positiv eller negativ värdering.
            Och för att svara på din sista fråga, jotack, marknaden fungerar rätt bra där den får agera utifrån tydliga och transparenta förhållanden, med tydliga regelverk och lika villkor för olika aktörer. på såväl säljar- som köparsidan. Därmed inte sagt att det finns problem, men det är sällan dessa kommer från en transparent och fungerande marknadsekonomi.

          • Carina Svendsen says:

            Du måste ju liksom säga att det är såhär, annars har/är du ingenting.

  2. Linnea says:

    Det jag söker i en journalistisk text är dock inte en kompis, eller en trevlig typ, eller någon att vara social med. Ärligt talat är jag trött på ”tyckare” och ”troare”, den här mediaklicken av unga hippa ”varumärken”, måhända utan högskoleutbildning men med 3000 followers på Twitter (jag vet inte hur många followers som är många så jag drog till med något). Jag vill ha gedigen kunskap, i första hand, och gediget hantverk i andra hand.
    Min poäng är inte att det är dåligt att vara bra på ”sociala medier”, eller att man absolut måste ha en högskoleutbildning. Min poäng är bara att jag ofta när jag läser texter producerade av nämnda mediaklick frågar mig: hur har den här personens små funderingar kommit att bli intressanta för allmänheten? För att hen skriver initierat och välformulerat, är påläst, besitter relevant och gedigen kunskap? Och jag upplever att det alltför sällan är svaret.

    • Det är ju en viktig poäng. Att det finns en mättnad för tyckande. Men det ena utesluter inte det andra?
      Jag tror det är viktigt att inte se det goda journalistiska hantverket som något som ligger i motsats till att vara personlig.

      • Linnea says:

        Det ena behöver inte utesluta det andra, nej. Åtminstone inte i teorin. Men, som jag skriver, så upplever jag att det goda journalistiska hantverket, och då i synnerhet det som står i någon sorts motsats till ”tyckande” – ”kunnande” kanske, blir allt mer sällsynt. Samtidigt som utvecklingen går mot det du kallar ”personlighet” eller ”varumärke” – dvs en hipp medieklick. I teorin skulle den hippa medieklicken kunna bestå av idel nationalekonomer, statsvetare och historiker, i teorin skulle deras varumärken kunna bli starka just _därför att_ de besitter den där gedigna kunskapen. Men ser det ut så? I praktiken? Jag upplever nog inte det, tyvärr.

        • Linnea says:

          (Anledningen att jag överdoserar ordet ”upplever” på gränsen till det lite pinsamma är nog att jag vill göra det tydligt att det är min, högst subjektiva, bild av verkligheten jag beskriver) 🙂

        • Det är klart att de som sticker ut mest är duktiga nätverkare, som kan spela på känsloregister osv. Man kan säkert uppfatta dem som, i någon mening, mer lyckade än de ”kunniga” journalisterna. Det i sin tur innebär ju inte de är mer kunniga än andra, eller beskriver den nya journalistrollen bättre.
          Men dessa personligheter, om vi ska kalla dem så, är i sin tur bevis på att vi som mottagare ställer nya krav på den som skriver en berättelse. Inte för att berättelsen minskar i värde utan en avsändare, utan för att det är lättare för mig att relatera till den om jag också känner, eller kan ta reda på mer, om vem personen är som berättar.

  3. Johanna And says:

    Så sant att personliga varumärken är viktiga för de som vill slå igenom som frontfigurer och kunna göra sin röst hörd i många, stora och/eller viktiga sammanhang. Många journalister jobbar idag relativt anonymt och känns bara igen i mindre kretsar, vilket man inte heller får glömma. Det finns olika vägar att gå beroende på mål, och bortsett från det håller jag helt klart med dig. Själv har jag läst journalistik på JMK och vill gärna trycka på att utbildning inte står som motsättning till att klara sociala relationer (vilket jag inte heller tror att du menade). Tack för insiktsfull text! // Johanna And

  4. Maria Bergvall says:

    Tråkigt att man inte kan höja debatten och inte falla i persontrakasseriträsket.

  5. Carina Svendsen says:

    Jag skulle säga att svaret är ganska enkelt.
    För att journalistiken (tillsammans med media i övrigt) har fördummat oss så till den grad att vi inte längre kan relatera till frågor, utan bara till personer/varumärken.
    Dom har blivit våra gudar, som vi kan fylla med vad vi vill (eftersom dom i sig är tomma, det är ju vad den påstådda objektiviteten ger) och därför också är/blir vad vi vill, och ger oss ständig och omedelbar bekräftelse.

  6. Estetica says:

    Varför sponsrar svensk public service just varumärket Ebba von Sydow..?
    Varför inte någon av alla högskoleutbildade journalister..?
    Varför låta en arbetslös modebloggar..dessutom för tredje gången sparkad från Bonniers.. få leda SVT:s största satsning någonsin..ja Det kungliga bröllopet..sic.Hamilton..?
    Dessutom harv Ebba sin bolagsblogg på svt.se..!
    Där hon marknadsför sig själv..sin släkt..o sina vänners produkter..detta på svensk public service..!
    Inte alls underligt att Josefsson som ju är erfaren journalist regerar mot vänskapskorruptionnen inom SVT..!
    Ebba saknade totalt utbildning o erfarenhet från TV när Hamilton gav henne Bröllopet..!
    Därmed var varumärket von Sydow räddat ur arbetslösheten..!
    Dopet fortsätter att putsa på AB von Sydow..!
    Klart att Josefsson reagerar..!

    • Katarina says:

      Fantastiskt väl uttryckt! Jag vet inte hur många gånger jag har känt, tänkt och upplevt detsamma. Vad som är än mer intressant än denna debatt är h u r vissa bloggar kan bli så välbesökta för genast förstår vi alla hur pass låg intelligens- samt utbildningsnivån är nu för tiden i Sverige. Jag är chockad och upprörd över de bloggkommentarer jag ser varje dag, samt framförallt den kommersialism som ligger bakom i princip allt som skrivs i bloggarna-reklam. Inititalt smygreklam, efter ett tag dock oerhört uppenbart hur vissa stora bloggare i Sverige är helt köpta och får precis allt betalt. Skattas det för alla gratisprodukter samt gratistjänster? Detta är en mycket viktig fråga att ta upp, hallå skatteverket?

      • Mats Rönne says:

        Kom dock ihåg att marknaden ofta är självreglerande. Om dessa bloggare är köpta/sponsrade (vilket jag mycket väl kan tänka mig), hur intressant blir det då att följa deras inlägg i längden och hur intressanta blir dessa personer då som kanaler för de företag som betalar för att bli omnämnda (för jag antar att du inte är ensam om att tycka så)?

        • Katarina says:

          Jag blir mest förbannad då jag inser att kanalen som sådan enbart är skapad av ett bakomliggande företag, eller kommersiella företag som snart hakar på för att sponsra och göra reklam på dessa bloggportaler. Se t ex P Wahlgren, precis allt det skrivs om är köpta reklamplatser; jackor, restaurangbesök, möbler, resor, husstädning, flyttlådor, frisörbesök, manikyr, bilar, kläder… Det tar aldrig slut. Detsamma gäller för många andra s k bloggare i samma kategori. Givetvis har du rätt i att; vilket jag skrev, efter ett tag blir allt så uppenbart och genast mycket osmakligt. Jag beundrar alla er ”riktiga” journalister som brinner för yrket samt skrivandet. För min del väger traditionell svensk universitetsutbildning tyngst (såvida vi inte talar om arkitektutbildningar t ex) och en adekvat utbildning kan aldrig jämföras med ett år betald utbildning i USA. Den kan ju vem som helst gå och sedn kalla sig journalist.

          • Mats Rönne says:

            Så om jag tolkar dig rätt så är din slutsats att det bör finnas en marknad för bra journalistik, baserad på välutbildade journalisters arbete. Helt enig med dig där.

          • Carina Svendsen says:

            Jag förstår inte det där dravlet om en ”självreglerande, all-knowing marknad”
            Vilka menar du är marknaden? Vad menar du att den reglerar sig till, och för/till vem?
            Om ”marknaden” inte är något annat än människor, varför ska ”marknaden” ha egna, andra, regler?

          • Mats Rönne says:

            Marknaden är du och jag, som köpare och säljare av varor och tjänster. Och nej, marknaden behöver inte egna regler. Det fungerar rätt bra med de normer vi har etablerat under civilisationens framväxt för hur vi fungerar som sociala varelser, som t ex samverkan och grupptillhörighet.
            Men läs gärna t ex Johan Norbergs ”Till världskapitalismens försvar” om du vill ha en bredare insikt om hur marknaden fungerar. Eller varför inte Daniel Kahnemans (nobelpristagare 2002) ”Thinking fast and slow” om hur vi fungerar som människor och fattar beslut.

          • Carina Svendsen says:

            Böcker i all ära (jag läser ganska mycket), men jag kommer tillbaka till analogin med kartan och verkligheten.
            Om verkligheten och kartan inte stämmer överens, så tittar du ner i kartan, det håller liksom inte längre.
            Jag ser väldigt tydligt hur vi som människor fattar beslut, men det är också så att för 99.99% av alla människor så fattas 99.99% av alla beslut ovanför våra huvuden, ofta i slutna rum. Illusionen om det ”öppna samhället” är just det, en illusion.
            Johan Norberg ser jag som en av dom mest radikalliberalt förblindade människor vi har i Sverige.
            Men igen, när din karta och verkligheten inte stämmer överens, så är det fel på verkligheten, ungefär som vi ser i Grekland nu, demokrati är bara intressant när människor röstar rätt, marknaden fungerar bara när den gör rätt, och när den inte gör det, så öser vi på pengar på bankerna.
            (om bankerna har för lite pengar innebär det troligtvis att någon annan har dom istället, dom försvinner ju inte, men det är tydligen ”fel” på den fria marknaden, där är det bankerna som ska ha pengar)

        • Estetica says:

          Marknaden är självreglerande..javisst..!
          Men vem reglerar public service..?
          Vem vågar tala klarspråk om SVTs skyddade verkstad..för den arbetslösa och från Bonniers för tredje ggn sparkade modebloggaren von Sydow..?Vem vågar ifrågasätta att just den outbildade voniga och totala TV-novisen Ebba fick den exklusiva förmånnen att leda Det5 kungliga bröllopet..”SVT:s största satsning någonsin”.sic Hamilton..ja vem vågade ifrågasätta denna vänskapskorruption..?
          Många med mig gjorde det..med känt resultat som följd…..
          Ebba fick fortsätta sin skatte o licensbetalda TV-utbildning på public service..!
          Dessutom marknadsför hon varumärket Ebba på sin svt-blogg..!
          Så kan de gå till på svensk public service..!
          Så varför utbilda sig till journalist..man kan ju kränga väskor o böcker och tjäna miljoner undersin praktik hos Hamilton..?
          Vem är såå dum att den skaffar sig studielån till en seriös titel..när seriositet och etik saknar värde..?
          Inte överklassen iaf..den bara glider in..!

          • Katarina says:

            Mycket bra skrivet! Exakt såhär ser dagens korrupta nepotism-Sverige ut. Överallt.

          • Emmisen says:

            men hallå, nu får du ju ge dig. SVT och SR tar in väldigt många frilansare (den senare med ökända skitavtal för övrigt), däribland ebba. hon är grym på bloggmediet och lockar därmed läsare till sajten, det är bra för public service. att du har svårt för överklassen är uppenbart, men ebba har lång erfarenhet av journalistik om än glättig sådan. passar väl utmärkt för kungabröllop? vad för kackig mediekonsument är du föresten, som har sånt osunt förhållande till just kungabröllopet och inget annat?
            i princip alla frilansare i sverige är bolag! inga medieföretag vill betala arbetsgivaravgifter för sina frilansare, därför bolag. det är verkligen inget unikt för ebba!

  7. Carina Svendsen says:

    Hur menar du Emanuel att det är lättare att förhålla sig till det du skriver för att du har en stor bildbyline?
    Du skriver ganska mycket om hur ”gamla journalister” är, är inte det en analys som helt enkelt passar dig väldigt bra!?
    Möter man andra människor på nätet än man möter i verkligheten? Och vilka är isf. mest representativa?
    Kan det vara så att det har krävts andra saker av journalister tidigare, att det t.ex. är så att det inte var lika viktigt tidigare vem journalisten var, för att texten stod för sig själv, så man behövde ”aldrig” säga ”lita på mig, jag är Emanuel Karlsten” eftersom texten talade för sig själv!?
    Som någon sa, det man vill ha av en journalist är kanske inte en relation.

    • Nej, relationer vill man nog ha av en partner hellre än en journalist. Jag har svarat på till exempel Linneas kommentar om detta.
      I övrigt verkar du ute efter att missförstå? Det handlar inte om att narcissistiskt tävla i bylinestorlek, utan att tydliggöra vem som är avsändare för en text. Av de skäl jag gav.

  8. Carina Svendsen says:

    Sen måste jag bara säga…(jag tycker den här diskussionen är intressant, även när jag för den med mig själv.)
    Bara för att du Emanuel (you know i love you, det är inget emot dig personligen) säger att du, eller ”sociala medier” har makt, så blir ju inte det sant.
    Jag skulle säga att den ”sociala journalistiken” har lyckats reducera den makt media ev. haft till ett absolut minimum. Makt för sociala medier är att bestämma vad som står i sociala medier, ingenting annat.
    Det behöver självklart inte vara något negativt, utan man får såklart titta på vem som har fått den makten istället, och som jag ser det har det generellt sätt varit en maktförskjutning till dom som redan har makt.
    Idag är det ju ingen jävel (av politiker, företagsledare, makthavare) som bryr sig om vad som står i tidningen, dom vet att det inte spelar någon som helst roll.
    Mycket av det tycker jag den ”menlösa” sociala journalistiken får ta på sig, det är ju en naturlig följd när man hellre vill vara social med den som man tidigare kanske skulle granska.

  9. Jens Finnäs says:

    Skönt att läsa den här texten efter att ha tittat på debatten – ett våldsamt svingande som mynnade ut en nästintill helt orörd piñata.
    Jag är till exempel besviken över att PK-debattörerna missade att spinna vidare på det intressanta spår som Magnus Lindqvist var inne och nosade på: varför utnyttjar inte Janne Josefsson sitt starka varumärke – antagligen Sveriges starkaste i sin genre – som granskande journalist för att göra en insats för den journalistik han brinner för. Till exempel genom att drar i gång en oberoende donationsbaserad fond för att finansiera grävande journalistik.
    Som jag ser det är journalisten som varumärke bara en milstolpe i en utveckling som gått från osignerade nyhetstexter, via initialsignaturer till feta bildbylines. När journalisten får en tydligare roll som subjekt är det naturligt att det uppstår en varumärkesproblematik, framför allt när arbetsmarknaden för journalister ser ut som den gör.
    Där tycker jag att Emanuel, till skillnad från PK-debatt, lyckas placera in den här diskussionen i rätt kontext.

    • Carina Svendsen says:

      Varför inte Janne Josefsson utnyttjar sitt starka varumärke? För att han inte vill? För att han inte håller med om att han är ett varumärke?
      Vad ska han utnyttja det till/för?
      Han kanske gör precis det han vill!?
      Du blandar ju ihop din strävan med hans.
      Hur ser nästa steg i utvecklingen menar du? Vad är nästa milstolpe? Att se milstolpar som man passerat är ju inte speciellt svårt.
      Kan man inte tänka sig att det Janne Josefsson indirekt jobbar för är just t.ex. bättre arbetsförhållanden, där Alex Schulman och Ebba von Sydow bara accepterar en negativ utveckling.

  10. Estetica says:

    Debattet om varför SVT agerar skyddad verkstad fört vissa varumärken..när kommer den..?
    Ja den kan inte föras på monopolets sajt iaf..!
    Varumärket har ju sin stenhårt censurerade marknadsplats/blogg på public service..!
    Idag är hyllningarna där hundratals..alla jublar över att de får stå för licensreklamen..!
    Är det möjligt att Sydow-Kleberg-redarna kört sina tankers rakt in i TV-huset..?
    Korruption är ju visserligen en Götebossk gengre..men båt på torra land..?
    Allt är möjligt von Oben..!

  11. Fager Dam says:

    Tycker det blev mer en debatt om sociala medier än om varumärkesbyggande.
    Jag tycker det är intressant att Amelia Adamo tycker hennes blogg går dåligt när den bara har 15 000 läsare. Jag har 200 läsare i veckan och tycker det är MYCKET, för de är bra typer som kommenterar ofta och jag har träffat många IRL. Det är som att ha 200 brevvänner! Just det är svårt att förstå för dem som är nya på sociala medier, att det är mera som telefon än tv.

  12. […] var det många som uppmärksammade Publicistklubbens debatt om personligt varumärke. En som hann skriva före mig var journalisten Emanuel Karlsten. Så här skrev han bland annat: Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av […]

  13. Felix says:

    Intressant debatt. Om jag ur perspektivet som bildjournalist ser på saken så har vi väl alltid varit tvungna att göra vårt eget namn ”känt”.
    Att journalisterna först nu har hamnat i samma situation känns logiskt med teknikens utveckling.

  14. Carina Svendsen says:

    Det är säkert ingen slump, men SVT sände ju den här dokumentären igår, som jag tycker belyser problemen rätt bra
    http://svtplay.se/t/129797/dox__page_one_-_ett_ar_pa_new_york_times

  15. Kent Vilhelmsson says:

    Jag tycker du är orättvis mot Janne Josefsson, du lägger in tolkningar i det han säger som är dina egna och kanske inte riktigt det han menade.

  16. Estetica says:

    Journalisten versus Varumärket..?
    Ja vem av dessa är oumbärlig..?
    Vem vill vill ska spegla verkligheten..?
    Grävaren eller Varumärket..?
    Granskningen av islams medeltida patriarker gav väl svaret..?
    Public service måste fortsätta att vara fristående från Varumärken..!
    Alternativet är att slopa dess skatte o licnesbetalda monopol på sanningen..!
    Josefssons löivsnödvändiga reportage räddar förhoppningsvis några muslimska kvinnor ur misshandel o förtryck..!
    Tyvärr 30 år försent…….sorgligt nog..!
    Det voniga Varumärket hyllar Hovet i flertimslånga fanprogram framöver..!
    Är detta vad vi svenskar vill licensbetala till..?
    Journalistiska eller Varumärkes-reportage..?

    • Mats Rönne says:

      Håller med dig att det var ett bra program. Janne Josefsson levererade det vi förväntar oss: ett spännande och intressant avslöjande med hjälp av grävande journalistik och dolda kameror, vilket brukar vara hans signum. Eller, för att använda en annan terminologi, bygger och förstärker hans varumärke som grävande och avslöjande journalist. Att Josefsson inte verkar kommersiellt innebär ju inte att han inte skulle vara ett varumärke.

  17. Carina Svendsen says:

    Sen är det ju rätt intressant att Ebba von Sydow och Alex Schulman i det här programmet:
    http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/schulmanshow/article14842889.ab
    sitter och skrattar över Johan T Lindwalls ”journalistik”.
    Något annat jag tog med mig från programmet var hur båda berättade att man ju absolut följde Janne Josefssons journalistiska arbete, men att han inte gjorde detsamma med dom.
    Narcissismen har fått ett manligt och ett kvinnligt ansikte i Sverige, dom hade lika gärna kunnat säga ”Janne Josefsson, varför älskar du oss inte…varför tycker du inte att vi är bra…”

  18. […] s text på #ajour kring debatten. Då beslöt jag mig för att inte fortsätta lägga ut texten, utan länkar till honom istället. Klockren analys av honom som alltid. OM jag hade kunnat skriva och tänka så hade jag skrivit som […]