Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti!

Det är inte möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist. Så sa journalisten och numera kristdemokraten och kandidaten till Europaparlamentet till SVT Aktuellt igår onsdag. Adaktusson har fel. Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.
1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.
2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en  ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.
3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?
Många frågor blir det.
Politiska journalister är inga zombies, utan människor av kött och blod, med värderingar, känslor och åsikter. Så är det och så bör det vara. Jag bekymrar mig över den beröringsskräck för det politiska som präglar vår apolitiska tid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

8 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Ulf Bjereld slår huvudet på spiken.

  2. Kalle says:

    Rösta SD 2014

  3. […] Ska en journalist alltid förhålla sig neutral eller kan en journalist ta ställning i politiska frågor och gå med i politiska partier. Ulf Bjereld som är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet skriver i en artikel på Ajour.se att en journalist visst kan vara med i ett politiskt parti. […]

  4. VP says:

    Intressanta teser!
    Dock ser vi ju i praktiken att punkt 3 i dina resonemang, i samband med att vi bara är kött och blod, oftast inte går så bra ihop. Även om personen i fråga är av kött och blod, har egna värderingar och åsikter så kräver media på något vänster att dessa personer ständigt ska representera sina arbetsgivare och aldrig ha egna (eller ska man kalla det utstickande) värderingar/tankar.
    Ta som exempel rektorn i Luleå som på grund av några facebook-likes av diverse grupper blev sparkad från skolan. Rektorn vann även juridiskt sett i en senare process, men fick ändå sparken plus ett stort mediedrev bakom sig om opassande beteende. Detta leder ju ändå till att man på något sätt upprätthåller den tanke att det inte är rätt med egna åsikter som representant.
    Även om det är en självklarhet att ha egna åsikter anser jag att dagens medielandskap ändå inte accepterar egna/utstickande åsikter och för fram dessa exempel som något oetiskt och fel. När det sen kommer till journalistens egna tankar och värderingar – ska det vara annorlunda då? Har redaktionerna skjutit sig själv i foten här?

  5. Erik says:

    Problemet är inte att journalister har åsikter, det går inte att undvika, problemet är att åsikterna inte motsvarar befolkningens. T.ex. har 80 % inom Public Service rödgröna sympatier.
    Det är ett stort demokratiproblem, eftersom så mycket av den information om samhället och partierna som väljarna får kommer via medierna och påverkar hur de röstar.

  6. Anders Lotsson says:

    Åsikten att en journalist ska vara partilös och helst fri från alla andra bindningar hör väl ihop med en idealbild av den undersökande journalisten. Sedan finns det ju de som tycker att journalister ska vara något slags opartiska statstjänstemän (i synnerhet när journalisterna framför åsikter som den klagande inte delar). Men läs tryckfrihetsförordningen. Tryckfriheten är skyddad bland annat för att vi ska få framföra åsikter. Läs en tidning från 1800-talet och långt in på 1900-talet så var journalisterna även på nyhetsplats mycket mer partiska än de är nu. Självfallet har alla från Kommunistiska partiet till Sverigedemokraterna via Kristdemokraterna rätt att ge ut tidningar och de som skriver i de tidningarna mer än tillfälligtvis räknas som journalister.

  7. Anders Lotsson says:

    Dessutom: åsikten att journalisternas åsikter borde överensstämma med befolkningens är absurd. Hur skulle det genomföras? Ska samma princip tillämpas även på bönder och företagsledare? Hur skulle det genomföras?