På Wikileaks hemsida finns det en chatt. Den är som så mycket annat i denna tekniknostalgiska organisation baserad på decenniegammal pålitlig nätverksteknik, och i samband med att jag kopplar upp mig garanteras jag full anonymitet i chatten. ”No one, not even IRC operator, can see your real IP address. It’s simply gone and replaced by our internal network fake addresses and represented as ’chat.wikileaks.org’.”. Jag registreras som Guest1925 och öppnar drastiskt för att känna lite på stämningen i chattrummet.

[16:07] <Guest1925> Is Wikileaks dying?
[16:07] <HomoCarnul> no
[16:07] <Guest1925> Well, what if?
[16:08] <HomoCarnul> no if

Aha. ”No if”. Wikileaks, som sedan i måndags tillfälligt lagt ner sin kärnverksamhet eftersom det är svårt att bekosta såväl en rättsprocess mot organisationens talesman som hundratals servrar världen över när i princip alla kort- och nätbetalningsföretag världen över bojkottar en, är odödligt. Precis som Julian Assange själv, som nu i fjorton månader med näbbar och klor kämpat mot att bli utlämnad till förhör i Sverige angående de anklagelser om sexuellt ofredande som riktats mot honom, vägrar användaren HomoCarnul tro att detta på något sätt skulle vara en avgörande tid för Assange och hans organisation. Och med hela historien tagen i beaktning har jag svårt att beskylla honom för det.

Wikileaks fick i april 2010, nästan fyra år efter att domännamnet wikileaks.org först registrerades, sitt genombrott i och med en 39 minuter lång inspelning från en amerikansk Apachehelikopter. Filmen, som visar hur man från helikoptrarna sommaren 2007 beskjuter människor som senare skulle visa sig bara vara civila och journalister, hade sprängkraft nog för att öppna hela världens ögon inför hur det långa och trötta krig som utkämpades i mellanöstern verkligen såg ut. Men Pentagon försvarade skotten, satte 22-åriga Bradley Manning, misstänkt för att ha läckt filmen, i isoleringscell och president Barack Obama kallade honom ”lagbrytare”. Distansen mellan USA och världen bara växte. Och överallt prisades Wikileaks och dess företrädare, den lika blonda som mystiska Julian Assange, som den nya journalistikens stjärnor.
Det hade varit ett länge emotsett genombrott för honom och hans hjärtebarn. Sedan 2006 hade sidan regelbundet släppt dokument av varierande vikt. Det handlade om allt ifrån somaliska shejker som beställde mord på regeringstjänstemän, via korrupta maktfamiljer i Kenya till Sarah Palins mailkonversationer. Dessa avslöjanden, med flera, hade gett upphov till en hel del uppmärksamhet men ännu hade inte Wikileaks fått den självklara ställningen man siktade på vid lanseringen, att bli läckornas Wikipedia. Men ännu var sidan i nätets periferi.

[16:10] <Guest1925> My question was rhetorical – maybe Wikileaks lives on, but has it seen its glory days?
[16:10] <jtate87au> Wait till they get some dirt on a central bank, or the white house or who knows what else
[16:10] <jtate87au> it can only get bigger

För ganska precis en vecka sedan bestämde brittiska High Court, engelska motsvarigheten till hovrätten, att Julian Assange skulle utlämnas till Sverige för förhör. Det var inte en nyhet han mottog med jubelrop, utan hintade under ett kort uttalande utanför domstolen om att processen var politisk. Han bad folk gå in på hemsidan SwedenVersusAssange.com ifall de ville veta ”vad som egentligen pågick i detta fall”. Hans kommentarer till rättsprocesserna kring honom har genomgående haft en underton av missnöje med ett otillräckligt rättsystem och en värld vänd emot honom. I samband med att utlämningen blev klar kulminerade också den serie anklagelser mot Sverige som Wikileaks twitterkonto de föregående dagarna börjat smuggla ut. Var Sverige nordens Israel? Med en ensam Assangehatande familj som styrde all media? Eller bara en marionettstat i USA:s händer? I en bloggpost förklarade man, så att absolut ingen skulle missförstå vad Wikileaks oroade sig för, att USA ville se Assange död, och att Sverige mer än gärna stod USA till tjänst med den saken.
Detta bara några år efter att Sverige inte bara kunnat erbjuda Wikileaks servrar en nästan världsunik pressfrihet, utan närapå lockat dess nordiskt blonde frontman att bosätta sig här. I slutet av augusti 2010 ansökte Julian Assange om arbetstillstånd i Sverige, nästan precis samtidigt som våldtäktsanklagelserna exploderade. Eftersom Wikileaks bara månaden innan släppt nästan 77 000 amerikanska militärdokument kring kriget i Afghanistan, däribland flera som visade på fall av tortyr, onödigt våld och korruption hos den afghanska polisen, var de i hetluften redan innan. Dessutom hade stormen kring aprilläckan med helikopterfilmen knappast lagt sig. Det var alltså i ett hyfsat kritiskt skede som Assange av allt att döma gjorde ett försök att basera sig, och därmed också till viss del Wikileaks, i Sverige. Ett försök som skulle visa sig vara fruktlöst. Den 18:e oktober nekades Assange uppehållstillstånd i Sverige. Ingen officiell anledning till detta uppgavs. Under det följande året ska han förgäves komma att använda upp mer och mer av Wikileaks resurser för att slippa återvända till Sverige – i bojor.

[16:14] <Guest1925> if you had dirt on the white house, would you give it to an organization that had its hands full of a legal process (assange rape alligations) that wasnt even a part of its core business?
[16:15] <jtate87au> No I’d give it to John Tate at www.secusrvr.com and enough Bitcoin’s for him to host it for a year
[16:16] <Guest1925> all right
[16:17] <Guest1925> which suggests that even if the idea that gave birth to wikileaks lives on, the organization itself is no longer that crucial?
[16:18] <jtate87au> Yeah I would agree with that.
[16:18] <jtate87au> I do agree with that, I mean.
[16:18] <Guest1925> so, back to my first question: is wikileaks dying?
[16:18] <m> Guest1925: It’s not.

Jag hittar i Wikileaks chattrum en riktig antagonist i personen bakom användarnamnet <m>. Han/hon anklagar mig till och med för att vara ett troll. Jag, som faktiskt i ärligaste möjliga mån bara gått in på chattrummet för att ställa frågor om hur de som hänger där ser på vad dessa dagar betyder för Wikileaks, förvånas. Det är så ovälkommet att problematisera Assanges roll i Wikileaks, så oönskat att föreställa sig att han alls skulle kunna utgöra ett sänke för organisationen.
För vad har egentligen denna man betytt för de som beundrat initiativet bakom Wikileaks? Vad har lästs in i hans motstånd mot storebrorsstaten nummer ett? I en tid då Anonymous, det namnlösa 4chan-nätverket av hackare och allmänt internetvana medlöpare, i allt högre utsträckning bekämpar politiska mål snarare än sin egen uttråkning kanske han kommit att ses som en förebild för inte bara integritets- och sanningsförkämpar – utan också för den breda massans motstånd mot ”the 1%”. Den australiensiska programmeraren, som under sin faderslösa uppväxt beskrevs som den som alltid stod på den svages sida, kom från ingenstans och tog snabbt ställning mot, tja, allt som var fel. Inte konstigt att Anonymous, när PayPal med flera i december 2010 slutade hantera ekonomiska transaktioner till Wikileaks fördel, agerade med en attack som under åtta timmar slog ut flera av nätbetalningstjänstens sidor. Anonymous tilltalades kanske helt enkelt av dramaturgin i Assanges historia och den enkla moraliska rättfärdigheten i hans utsagor.
Idag är knappast Assange en stolthet för fler än hans absoluta kärntrupp av beundrare. Den svenska journalisten Karin Olsson skriver i Guardian att hjälten blivit en nolla, och att hans bristande respekt för det svenska rättsystemet börjat irritera till och med hans mest lojala fans. Och hans kamp mot rättvisans hjul – som med den svenska straffskalan för sexuella övergrepp i bakhuvudet inte ens i värsta fall ser ut att kunna slå så värst hårt mot honom – har sinkat och förstört för organisationen Wikileaks. Men ändå tror de i chattrummet på honom. Ett blogginlägg om hur kvinnorna bakom våldtäktsanklagelserna i själva verket konspirerat mot honom eftersom han inte ville ligga med dem visas upp för mig, och det antyds att också svenska staten har ett mer sinistert motiv än det som visas upp.

[16:54] <Guest1925> Well, regardless: could Wikileaks have accomplished more if they weren’t tied so hard to this one person?
[17:02] <griffaun> There’s an old saying: Don’t shoot the messenger. And probably more than anything else this year, Julian Assange’s ripped the cloak off the messenger, shooting the desires of the powerful.

Wikileaks största hopp för överlevnad och utveckling – att kunna leva utan sin skapare – börjar i takt med organisationens kassa sina. För när den grundläggande tanken var så bra, när de inledande avslöjandena var så omvälvande, och när den ursprungliga talesmannen var så häftig. Är det då så konstigt att man vägrar släppa sin nätsuperhjälte Assange? Jag tror tyvärr inte det. Användaren griffaun säger i chattrummet att Assange mer än något annat detta år avslöjat vem som går maktens ärenden. Men jag undrar om det han visat inte är att när förebilder kommer och går, är den förblindade massans stöd det enda som består.

Ämnen: anonymous, internet, julian assange, sverige, wikileaks