Zeddie Little sprang ett enmilslopp när någon råkade ta en bild på honom och memen kallad ”the Ridiculously Photogenic Guy” var född. En solskenshistoria; memen gjorde att han fick massvis med uppmärksamhet och då hans ambition var att slå sig in på PR-marknaden, underlättade detta för honom betydligt. Det finns många sådana här fina exempel, men det är inte alltid en positiv grej att bli ansiktet i ett mem.
Ta till exempel ”jag kan räkna till potatis” (I can count to potatoe). Uttrycket användes för att etikettera någon som ovanligt korkad och rätt snart seglade det upp en bild på en tjej med Downs syndrom som illustration. Föräldrarna till henne försökte vända sig till polisen för att få hjälp med att få bort memen där hennes bild användes, men det fungerade inte. Uppmärksamheten i media har dock gjort att memen tappat fart, då folk läst och kopplat tjejens ansikte till en människa.
Folk som hänger på och skrattar tänker i första hand inte på att det är en person på bilden, som finns och kan bli påverkad. Det är inte av elakhet nödvändigtvis, handlar kanske mer om att det är oväsentligt att veta vem det är; det är själva attityden, skämtet, andemeningen man ser, inte personer.

På Facebook i helgen, dök det upp grupper som hette ”The Typical Engla” eller ”The Typical Bobby”. Två barn som gick tragiska öden till mötes och fortfarande sörjs, används som grundplåt i ett försök att dra igång ett mem. (Samma person har även lagt upp The Typical James Holmes.) En (o)empatisk avgrund mellan person och skämt har uppstått; det är inte personen som används som är det roliga. Det är själva skämtet i sig. En våg av motaktioner drogs igång av användare som inte alls uppskattar tilltaget och hundratals engagerar sig i att anmäla grupperna så att Facebook stänger ner dem.
Memer kan verka antisocialt ur det perspektivet, men de har en väldigt stark social funktion — det knyter ihop folk som skrattar åt eller har funderingar om samma saker; öppnar till och med dörrar för de som lyckas få till en mem. En social norm att engagera sig i — en inträdesbiljett som signalerar normalitet där och då. Precis lika mycket som för de som engagerar sig i att stänga ner grupperna. En social norm krockar således med en annan och det uppstår friktion och öppnar för en ny principiell dimension.
Problematiken kan kännas igen i andra sammanhang, som när en komiker får kritik för ett skämt. En del upplever att man inte ”borde få skämta om sånt” — andra försvarar komiker för deras rätt att få ”skämta om vad de vill”.
När man snackar om yttrandefrihet rent allmänt, kan man väl säga att det handlar om att de som innehar åsikter som inte är populära skyddas. Exempelvis — de som har åsikter som inte stämmer överens med statens generellt utfärdade ståndpunkter. De flesta av oss anser att dissidenter i länder som styrs av diktaturer ska ha rätt att yttra sig och kritisera utan att riskera bestraffning, som regel. Det verkar så himla enkelt som princip.
I vårt offentliga utrymme uppstår det dock krockar mellan en privatpersons rättighet och samhällets skyldigheter mot alla medborgare. Du får exempelvis inte göra reklam för vad som helst i svenska medier, ej heller får reklamen framföras på vilket sätt som helst. För att inte tala om spam. Viagraspam blir enkelt att sortera på skalan, det är så massivt att det i sig skulle kränka människors möjlighet att uttrycka sig och synas, skulle det vara vår skyldighet att alltid låta det förekomma.
Åsiktsspam, troll och taskiga memer hamnar i en gråzon. Den känsliga balansen mellan vår skyldighet till tolerans för andra och känsla för rättighet till en fredad existens.
Härom sistens kunde vi läsa om korvförsäljaren som hängt upp en affisch där en rödmålad mun förföriskt sluter sig om en korv. En politiker, stödd av en genuspedagog i trakten, beordrade dess nedtagning. För de flesta av oss var det solklart: en unken affisch, nästan så man blir förvånad när någon säger sig inte alls se det osmakliga i det bilduttrycket. Men är det, bara för att man håller med om att bilden suger(!), rätt att tvinga en person att ta ner den?
Om någon av er som gått med i grupper för att ta ner Typical-sidor, även har blivit förbaskad på att en korvförsäljare inte fick ha sin affisch kvar, så känner ni nog igen problematiken: Det svåra att balansera princip och praktik, individ och samhälle, med lite socialt tryck som grädde på moset.
Vi lever ständigt i den här spänningen, vi avgör från fall till fall när vi tycker att yttrandefrihet kränks eller samhälle/individ behöver skyddas från, vad vi nu bestämt. Och kanske måste det vara så?
 

Ämnen: facebook, memer, normer, the typical