”På gud!”. ”Mammas!”. ”Jag svär!”. Killen mittemot mig på tunnelbanan är exhalterad över någonting i telefon. Han ser ut att vara ungefär 16, med ursprung från ett östafrikanskt land. Hans brytning får mig att anta att han kommer från någon av förorterna bortom Globen, där jag nu har stigit på. Är han så här upphestad över en tjej, en fest eller någon kompis? Nej, det handlar om en bok.
”Det står i tidningen att han sagt att Guardiola inte har några cojones. Wallah. Det här kommer bli den första bok jag läser.” Han ser glad och stolt ut. Zlatans bok ”Jag är Zlatan” har redan innan den har släppts hajpats upp till skyarna via tidningar som har publicerat kortare bitar och citat nästan dagligen i över en vecka. Vår fascination för Zlatan är ett sedan länge debatterat och nästintill outtömligt ämne. Men mitt intresse här är mer för vad boken innebär som en symbol för människor som inte läser just böcker.
I samband med den tredje boken i Jens Lapidus-triologin gick en del kritiker loss med sina ironiska motorsågar. Min reaktion var: man kan håna Lapidus så mycket man vill. Men man kan aldrig ta ifrån honom att han fick en hel del förortsbor att för första gången läsa en bok. I samband med att Snabba Cash kom ut, och ryktet började sprida sig, ej via tidningar och andra medier, utan kompisar som tipsade varandra, såg jag hur gamla vänner från förorten där jag växte upp helt plötsligt började prata om en bok. Alla ville läsa Snabba cash. För den boken berättade en historia som de ville läsa. Som de kunde koppla till, och i vissa fall romantiserade. Och framför allt kunde förstå. Kriminalitet som en utväg.
Det är egentligen samma sak med Zlatans bok. Det finns horder av förortsungar som har Zlatan som sin absolut största idol. Han framstår som den nysvenska drömmen. Uppvuxen i en hård förort, har han tagit sig hela vägen till toppen. Han är kung. Man vill veta hur han gjorde det. Vad han tänkte. Och vad som egentligen hände bakom kulisserna och rubrikerna. Det är en Slumdog millionaire-historia för Sverige. En sann saga med ett lyckligt slut.
Jag vänder mig till Tobias Willstedt, bibliotekschef i Vårby, för att prata om förortsungdomars bokkonsumerande och för att se om han delar min teori. Han håller inte riktigt med utifrån sitt perspektiv, och menar att det snarare är så att det i vissa kretsar inte finns någon status i att läsa en bok, och att biblioteket fungerar som en uppsamlingsplats för ungdomar som inte har någonstans att ta vägen. Han har tidigare jobbat i Nacka, och ser en större andel ungdomar och barn i Vårby än vad han gjorde i Nacka. ”Och ungdomar i innerstan har böcker kring sig på ett annat sätt än vad man har i Alby t.ex.” Han förstår intresset för Zlatanboken hos förortskidsen. ”Man vill vara Zlatan” avslutar han.
Tillbaka till tåget. Jag måste stilla min nyfikenhet. Strax innan jag ska kliva av frågar jag killen mittemot varför han ska läsa boken. ”Zlatan är kung, förstår du?” svarar han självsäkert. Som ett gammalt Interfan, håller jag inte med honom. Men jag förstår vad Zlatan betyder för ungdomar med invandrarbakgrund. Och jag förstår att Zlatans bok kommer få en massa människor som aldrig skulle ha läst en bok annars att öppna upp ett nytt kapitel i sina liv.
Min barndomsvän ”Kave” läser numer böcker på regelbunden basis efter Snabba cash-debuten. ”Förut hatade jag böcker” berättar han. ”Nu glömmer jag ibland att gå av pendeln för att jag sitter och läser”.