Två veckor av intensivt sporttittande är över. Vi har alla olika upplevelser av veckan, sett olika saker, känt olika saker. I en serie texter skriver Ajour-redaktionen sin upplevelse av hur de upplevt OS. Höjdpunkter, skämspunkter och intressanta länkar. Se alla delar här.
Att sammanfatta de senaste två veckorna på ett enkelt sätt här är som att be någon sammanfatta Andra Världskriget i ett häfte lämpligt att läsa i ICA-kön. OS är inte något jag bara ser fram emot lite grann – OS är något jag planerar hela min sommar efter. Under två veckor är det luften jag andas, det är energin som får mina synapser att spraka likt luften runt Frihetsgudinnan den fjärde juli.
Det enkla svaret är att det beror på att jag är en sportfåne. Vill man hitta den lätta förklaringen, rida på klyschorna så visst är jag medelålders snubbe med misslyckade proffsdrömmar från ungdomen i bagaget. Vem vill inte vara en vinnare? Och om man nu inte kan få stå på podiet själv är det väl helt OK att i alla fall få tillhöra det vinnande landet?
Men det är inte hela sanningen. För vad som gör OS så unikt är de där ögonblicken som får mina ögon att tåras och gåshuden på mina armar att lyfta till oanade höjder. Det är tillfällena när jag sjunker ner i soffan med kudden hårt tryckt mot magen och varenda pixel på TV:n exploderar när atletens år av träning och slit byts ut mot vinnarens glädje eller förlorarens tårar.
Vem kommer nånsin glömma när kinesiska häckfavoriten Liu Xiang skulle göra comeback efter att han i OS i Peking var tvungen att dra sig ur tävlingen på grund av skada, och när det nu var dags för försök så slet han av hälsenan på väg mot första porten och pang var loppet över. Förtvivlad hoppade han på sin friska fot mot spelargången med kamerorna tätt inpå sig.
Men så händer något och han vänder sig om och återvänder mot arenan. Jag trodde han skulle iväg till sin tränare eller kanske hämta något han glömt. Istället hoppar han utmed hela den numera tomma raksträckan ända fram till den tionde och sista häcken. Där ställer han sig och kysser den farväl. Det är nu jag och resten av de som ser scenen som utspelar sig börjar famla efter Kleenex-boxen. När så hans tidigare motståndare kommer fram till honom och stödjer honom av banan, ja då sitter jag och fulbölar värre än Helena Bergström.
Bara där har vi OS-essensen, idrottare som bryr sig om varandra, som tävlar men också är medmänniskor. Inga kan symbolisera det bättre än herrarnas tiokampare. Efter att de gått i mål i sista grenen utbryter ett kramkalas som får TV-puckens vinnarhög att kännas som en likvaka i jämförelse och när de sen ställer upp på ett gemensamt foto kan man inte ana att de fram till för några minuter sen var motståndare i en tävling. De känns som världens mest sammansvetsade lag och just den känslan tar mig alltid med storm.
Innan OS var Jessica Ennis tillsammans med Mo Farah det stora affischnamnet. För att hon inte skulle floppa var hon tvungen att vinna sjukampen. England krävde det. Hur kan man beskriva pressen på en persons axlar när landet som arrangerar OS litar på att du ska ta guld? Ändå lyckas hon hantera det genom två dagar stenhårt tävlande och bilden när hon tar emot folket jubel var ännu en tårkanalsaktiverare.
Mo Farah lyckades även han, inte bara på 10.000 meter utan också på 5.000 meter. Avslutningen på det första loppet är godis som regelbundet går på repris på kontoret.
OS är också tillfället när hemmanationens idrottare lyfter sig ett snäpp extra. För vem hade trott att Andy Murray skulle ha något att sätta emot Roger Federer? Jag såg framför mig en och en halv timme av förvisso bra tennis, men med en schweizisk slutsegrare. Men ödet ville annorlunda och Murray spelade sitt livs tennis samtidigt som publiken började vädra guld. När han slog in matchbollen skakade hela centrecourten av ett tennisälskande folks vrål där årtal av saknad av en riktig triumf nu briserade. Murray grät, publiken grät och jag grät.
Det är dock inte bara glädje som sitter kvar på min näthinna. Den sydkoreanska fäktaren Shin A Lams tårar när hon blev utslagen visade hur ensamt det kan vara för den som inte får kliva upp på prispallen och när amerikanska gymnasten Jordyn Wieber missade i kvalet kan det varit första gången jag stilla svor efter att ha kollat på gymnastik.
Men det är också ögonblicken som vi inte räknar med och som helt plötslig bara händer framför oss. Man kan tycka att Usain Bolt är lite för PR-tränad när han showar och spexar framför kamerorna men han har ändå medfört att fler atleter vågar le, kan visa att det har roligt och att de älskar att tävla. Alla de bitarna bidrar till att jag som TV-tittare känner ännu mer värme. Inget av det han gjorde slår ändå ögonblicket när han innan starten av 200-metersloppet fistbumpar killen som ska ta undan hans överdragskläder. Där var ännu en lycklig volontär och där var ännu en gång när jag brister ut i ett Mnåååååh jag dör vad fint!
Att vi sen har en svensk som för en gångs skull inte var ödmjuk utan sa precis vad han tyckte chockade förmodligen många, men för mig var det ett av de starkaste ögonblicken när Håkan Dahlby fick säga Fuck you till kritikerna och äntligen hålla i den medalj han så väl förtjänar. Sista duvorna var en pärs – herregud, han bommade en ynka duva av de sista sjuttiofem. Man har all rätt att svära i TV då.
Med sorg inser jag att OS är över och även om jag skulle kunna göra ovanstående lista dubbelt så lång väljer jag att istället konstatera det positiva – om 543 dagar drar Vinter-OS i Sochi igång och det är bara 1 453 dagar kvar till invigningen av Sommar-OS i Brasilien. Tur att det finns en massa klipp att kolla på tills dess.
 

Ämnen: guldkorn os