Den överentusiastiska robotrecensionen
Så, en Wall street journal-reporter testar en robot som är en korsning mellan Skype och Segway. Genom att sitta i Texas och ha en robot på redaktionens huvudkontor i New york kan hon via nätet styra var segwayroboten ska åka i huset och samtidigt se och höra vad andra säger. För folk i närheten kan de se en lite videobild av henne samt höra vad hon säger genom små högtalare.
Recensionen, som är gjord med video, är kanske en av de mest positiva jag sett kring något som till synes kan ha en livslängd på max en vecka. En knackig, svårnavigerad robot som rör sig – och stör – på redaktionsgolvet, där man knappt hör vad som sägs och mestadels bara åker in i saker kommer inte fungera. Och till vilken nytta? Reportern berättar att hon genom roboten nu kan uppleva spontana möten i korridoren, men skulle det verkligen vara skäl nog att lägga en halvtimme på att försöka navigera en robot genom korridorer, istället för att använda de redan installerade videokonferensrummen?
Jag är skeptisk, milt sagt. Men ändå är det intressant och en fingervisning om någon typ av framtid, antar jag.
